Det finns sorg och det finns sorg.
Det sägs att ett sorgearbete har vissa faser man måste gå igenom, men jag känner att det känns så stort och jobbigt att gå igenom ett sorgearbete så jag låter hellre bli och låter det gå av sig självt, ett steg i taget.
Jag gråter inte särskilt mycket vilket känns konstigt. Hade jag för ett år sen tänkt tanken på att min pappa skulle försvinna hade jag stortjutit bara av tanken.
Men nu kan jag lyssna på de sorgligaste sångerna, titta på de finaste bilderna och tänka på min pappa utan att gråta.
När jag fick reda på att han var sjuk så grät jag. Jämt och överallt. Storgrät och skrek och behövde vara ensam.
Det kom som en större chock än att han faktiskt nu är borta.
Nu är jag lättad för hans skull. Nu blir han sig själv igen, lika röd om näsan och lika frisk och tjock som innan. Han behöver inte äta mediciner och han får dricka precis hur många öl han vill utan att få ont i magen mer.
Att vara ledsen för någon annan är så otroligt mycket värre än att vara ledsen för sig själv och nu sörjer jag bara för mig och det står jag ut med.
Bara jag slipper gråta på hans vägnar mer.
Klart att jag kommer sakna min pappa. Min fina varma luddiga pappa.
Men jag är samtidigt så himla tacksam, tacksam över att ha fått ha honom som pappa överhuvud taget. Att han varit just min pappa.
Att jag ärvt hans humor och han orädda sätt, hans starka självförtroende och hans bruna ögon.
Jag kan inte låta sorgen över att han inte finns, ta över glädjen över att han funnits.
Så tack pappa, tack för att du fanns!
