Jag får höra stup i kvarten att jag är lik än den ena än den andra. Men nu vill jag bara klargöra en sak, att är det någon jag är lik, så är det min mor!
Dagens Känsla!
Idag är en sån där dag ni vet, när allting känns lite lite fel men man ändå inte kan sätta fingret på vad det är.
Jag vaknade exakt 17 minuter över två inatt och kunde inte somna om. Fick för mig att någon smög runt utanför vårt hus och när jag glömde bort den tanken fick jag för mig att mitt ansikte kanske höll på att svullna upp och om jag somnade skulle jag kanske kvävas.
Sen låg jag och vred mig och vände mig och kände på ansiktet och lyssnade efter inbrottstjuvar i säkert två timmar.
Sen fick jag nog och tassade nerför trappan (livrädd såklart, som man är när huvudet är fullt av tjuvar) och hämtade Fröken.
Det känns alltid lättare att sova när hon ligger ihopkurad och tar upp halva sängen, än att ligga där alldeles ensam och frysa (ja Emil ligger ju där förstås, fast vi har så stor säng så han märks knappt borta på sitt hörn)
Jag somnade inte på hela natten. Bara låg där och tänkte. Tänkte på min ostadiga och ständigt oroande ekonomi, om att föda barn och mata dom med sågspån, om inredda festvindar och på hur stora odds det är att Etna får utbrott precis när vi är där.
Sådär snurrade min hjärna hela natten.
Imorse kom jag till jobbet, med påsar ner till knäna under ögonen. Där frågade de om jag ville vara med och presentera mig på en scen framför en hög med nya textilakademielever. Det hade jag gjort, vilken dag som helst, men idag kändes det som att bestiga Mount Everest, så jag tackade nej.
Sen kom min revisor och klappade på mig och sa att mina papper var iordning och att det inte alls var så hemskt som jag trodde, att jag kunde fortsätta betala hyra av ateljén utan att gråta blod och jag kunde andas ut igen. Om än bara litegrann.
Jag önskar jag hade något roligare att berätta, men idag är helt enkelt en sån där dag ni vet.
Annas Drömuppdrag!
Jag har en lista med drömuppdrag, vissa har jag redan gjort och strykit och vissa är så ouppnåeliga att de antagligen alltid kommer få stå kvar. Men det är ändå finare att sikta högt än att inte sikta alls.
Här är mina drömmars lista:
- Få teckna ett reportage i ELLE, jag vet precis hur jag skulle göra det och har föreberett mig i tio år minst!
- Designa tyger åt Ikea, det är nog allas drömuppdrag
- Få göra en egen porslinsserie, som Lovisa Burfitt gjort. Åh vad jag hade älskat det! Så kan mina barnbarn i framtiden hitta en Ileby-kopp på loppis och jubla!
- Teckna ett skivomslag åt någon viktig person, helst en bra sådan, som Winnerbäck eller Melissa Horn
- Skriva mina memoarer på min ålders höst i ett hus på Öland och äntligen få skriva ner allt som skaver på pränt!
- Få ett samarbete med Ica och göra alla deras mönster, på servetter, stekpannor och pappmuggar!
- Bli ett återkommande inslag i en inredningstidning med tips om hur du kan pyssla eller göra om dina loppismöbler
- Få göra ”sommar med Ernst” ihop med honom, gå barfota och prata Värmländska och få pyssla loss ordentligt en hel sommar!
- Bli officiell pysslare i ”Roomservice”
- Jobba som designer på Marimekko (skulle njuta varenda sekund av att få gå runt som en smällkaramell på jobbet!)
- Teckna åt Damernas Värld
Dagens Porträtt!
Cecilia Blankens hade skrivit en lista på fem saker hon älskar med sig själv. Det är betydligt svårare än att skriva fem saker man borde bli bättre på.
Så här kommer mina fem:
* Att jag kan formulera ideér rakt ut på papper genom teckningarna. Jag kan teckna precis så som jag tänker och det är ta mig tusan inte illa!
* Att jag är snabbtänkt och vansinnigt rolig när jag vill. Bland mina vänner kallas den sidan numera ”semester-Anna” och kommer bara fram under väl valda tillfällen
* Att jag har sinne för färg och form som gör att jag kan föreställa mig hur saker kommer se ut. Tex vet jag vad som händer med ett rum om man målar det rosa, innan jag ens har jag börjat måla.
* Jag är väldigt bra på att berätta för människor jag tycker om att jag tycker om dom.
* Jag är en drömmare som faktiskt tar tag i drömmarna och inte bara drömmer.
Eftersom inspirationen till listan kom från just Cecilia, så får hon ett porträtt i gengäld!
Håll till godo! (här använde jag neonfärgen men det syns ju knappt i scannern)
Annas Roadtrip!
Som ni vet vid det här laget så körde vi 300 mil i helgen. Närmare bestämt till Piteå och tillbaka.
Kameran har såklart varit med hela vägen men jag har alldeles för många bilder så vi börjar med etapp ett, två och tre på resan.
Vi började med att åka till Uppsala och stannade på ett mysigt fik någonstans vid Flen.
Sen åkte vi resten av vägen till Uppsala och möttes av hemmagjord pizza och Majken såklart. Men här var vi så hungriga att vi alldeles glömde bort kameran.
Dag 2 var det dags att fylla på pennförrådet i Uppsala.
Och äta världens godaste crepes!
Med dom här två!
Emil humor.
Sen tog vi sikte på Norrland och stannade på alla loppisar vi kunde hitta!
Det visade sig vara ganska många.
Vi struntade i tråkiga E4:an och åkte kustvägen istället. Rekomenderas inte om du har anlag för åksjuka och skumpiga vägar, men som tur är så har varken jag eller Emil ont av det så vi kunde i godan ro kolla på utsikten.
Vårt andra stopp var Härnösand.
Väl framme firade vi med öl i solen.
Och världens godaste hamburgare!
Dag nummer 3 åkte vi vidare mot Piteå. Här är högakustenbron!
Vi stannade här, på fjällrävens outlet. Det var lika dyrt som det brukar.
Ett snabbt matstopp i Umeå där vi fick fint lunchsällskap av Underbara Clara, men vi pratade så mycket att vi glömde fota!
Efter väääääääääldigt många timmar i bilen, kom vi till slut fram till Piteå! Där väntade det blivande brudparet!
Judith och Ebba!
Mysigt att komma hem till sin stora, vilda släkt, när man åkt så himla långt!
Fortsättning följer…..
Annas Hemlängtan!
Nu när vårt bröllop är över, dagarna har gått och mamman har för längesen åkt hem. Så känns allting så himla tomt.
Inga gömda glasspinnar i frysen, inget hembakat surdegsbröd, ingen madeira i köksskåpet och inga ludna mjuka kinder att lägga näsan mot.
Hon finns kvar. Det gör hon alltid.
Men jag har börjat längta hem. Mer än jag gjort innan.
Efter mammakramar och Löfbergs lila lukt, efter välkända gator och värmländsk dialekt.
Kanske är det åldern, kanske är det det nya familjelivet, eller kanske är det helt enkelt måttet som är rågat.
Kanske överlever man bara fyra år på bortaplan innan mammaabstinensen blir så stark att man bara måste få bo nära igen…
Följ mig på bloglovin
