Jag har tänk mycket på det här ämnet senaste tiden.
Jag får höra hur duktig jag är, vilken talang jag har och hur begåvad jag är.
Roligt såklart, beröm är alltid beröm och jag blir jätteglad över alla peppande kommentarer jag får.

Men ibland får jag känslan att vissa tror att talang är något man föds med. Att jag föddes som någon som kan teckna.
Så är det ju såklart inte.
Jag tror inte heller det ligger i generna. Snarare i att jag alltid fått uppmuntran av mina föräldrar, att de visat att det jag gör är bra. Mina bilder har alltid hamnat på våra väggar hemma i huset men hade jag tex satsat på något annat hade de uppmuntrat det precis lika mycket och hängt upp diplom eller något liknande.

Jag får ofta frågan hur gör man? Hur tecknar man hudfärg” Hur tecknar man människor? Hur blir man duktig? Hur hur hur??

Man blir inte bara en vacker dag duktig. Detta är inget man har eller inte har.
Detta är ett hårt jobb, det är övning och slit och miljoner timmar ligger bakom att det går bra för mig.
Jag har tecknat varje dag, de senaste 25 åren. Det blir många timmars tecknande det.

När någon hisnar över mina priser på porträtten ska man inte ska glömma allt jobb som ligger bakom, alla timmar jag lagt ner för att bli såhär pass erfaren, på att jag betalat en utbildning, har en ateljéhyra, betalar pennor, skatt och tar ut en lön också.
Visst, mina porträtt är ganska dyra. Det finns säkerligen massvis med människor som gör det billigare.
Men då hänvisar jag vänligt men bestämt till dem istället.

För i mitt pris ligger det jobb, erfarenhet, kvalité och ett helt vanligt: jag tycker att de är värda det priset!

Men innan ni tycker att jag är ett riktigt dryghuvud, kan ni tänka på vad en advokat tar i timmen, vad det kostar att gå till tandläkaren eller hur mycket pengar det kostar att färga håret hos en frisör.
De har också talang, fast när det gäller deras så är det ingen som reagerar på priserna…

Igår åkte jag till Borås och möttes upp av Clara på stationen!
På tåget hann jag bli riktigt nervös men när jag sen mötte henne rann det av på en gång och det kändes direkt som vi känt varann hur länge som helst!
Är inte det den bästa känslan? När man möter någon som det klickar med på en gång. Det händer nästan aldrig mig så när det väl gör det blir det liksom lite extra bra till och med.

Hon var precis som jag trodde hon skulle va, lite landet, lite rejäl och inte så fin i kanten. Åh som jag hoppades att hon skulle vara precis så!

Vi fikade bort några timmar utan problem och jag kände på en gång att jag önskade att Umeå inte låg så hiskeligt långt bort.
Perfekt dag, dessutom fick jag även träffa hennes syster, som jag också följer slaviskt via bloggen. Två flugor i en smäll!

Bilderna är lånade av Clara då jag är hemma och jobbar idag, från en dator som sett sina bättre dagar och låter som den ska självdö vilken sekund som helst.

Tänk att för snart fyra år sedan, tecknade jag den här teckningen av Clara. Det var en av de första teckningarna jag gjorde till bloggen. Jag bodde hemma hos mina föräldrar då, för jag hade inget jobb och precis pluggat färdigt.
Inte visste jag då, att fyra år senare, skulle jag leva på mina teckningar och allt det, mycket tack vare just alldeles underbara Clara!
 

På måndag nästa vecka ska jag åka till Borås och träffa Clara!

Det känns fint på alla sätt och vis, tänk att man kan få vänner genom bloggar! Att det finns människor man ”känner” fast man aldrig mött dom, den är ju hur fint som helst!
Jag har Clara att tacka för mycket, peppande mail, länkar och lyssnande öron när det går trögt.
Sånt är värt otroligt mycket, oavsett om man ses eller inte.

Men nu är det iallafall på tiden att vi ses på riktigt, sen ska jag om möjligt tjata ÄNNU mer om allt alldeles UNDERBARA Clara gör!

Jag testade nått nytt den här gången, och försökte teckna så det såg ut som ett gammalt colorerat foto. Vet inte om jag lyckades särskilt bra, men prova måste man ju få göra!