På torsdag har vi fått i uppgift på jobbet (där jag har mitt kontor ingår också vägledning och coachning) att göra en elevator pitch. Du ska alltså stå framför en kamera och presentera din affärsidé och vem du är på 30 sekunder.

Detta är givetvis superbra, både som träning och för företaget. Ändå kan jag inte sova på nätterna inför det här.
Sjukt, det är trettio små sekunder, bara folk jag känner, ändå tycker jag det känns som om jag ska bestiga Mount Everest i bikini.
Jag hatar sånt här.
Fast en del av mig vet att jag kommer lära mig massor, att det är bra att våga utmana sig själv och att jag egentligen är extremt feschlig (Värmländskt uttryck för feg).

Jag har alltid avskytt sånt här, att stå framför folk och prata och hela den där biten. När jag skulle gå modevisning för min förra skola bröt jag ihop totalt dagen innan och bara grät och grät och sa till Emil att han fick gå istället för mig.
Men sen gick jag och tusan va stolt jag va efteråt!

Men det är lika bra jag övar nu, hur ska jag annars kunna ta emot Nobelpriset i illustration om några år?

Jag har skrivit om min högstadietid förr. Skrivit om hur mycket jag hatade att gå till skolan, att jag nu i efterhand inte ens kan förstå att jag klarat av åttonde klass och att jag aldrig aldrig mer vill sätta min fot i en högstdieskola.
Men idag på lunchen på jobbet pratade vi om högstadiet, om allt det jobbiga men också om det som var så fint. Så oförstört och lätt (fast man tyckte det var väldigt komplicerat då)
Vi pratade om lukten av ljummen vårasfalt, med rullgrus, mopedljud och bensinlukt. Finns det någonting som luktar mer ljuvligt och mer tonåring än just den kombinationen?
Lukten av varm tonårspojke, lite svett och lite bensin. Åh.
Vi pratade om hur man kunde sitta i timmar, på en bänk (på ryggstödet med fötterna på sitsen givetvis) och bara sitta bredvid varann. Inte säga någonting och ändå tycka att det varit den bästa kvällen på länge.

När man satt och väntade på att moppekillarna skulle åka förbi och när de väl gjorde det tittade man ivrigt åt ett annat håll för att inte se intresserad ut, samtidigt som ens lilla tonårshjärta slog volter och hoppades innerligt att han tittat just på mig.

Jag och min bästis på den tiden, väntade utanför matsalen VARJE matrast. Väntade tills niorna gick förbi, så man fick se honom. På fem sekunder hade han gått förbi, antagligen inte ens sett mig och ändå kändes det som man fått hela himlen i huvudet!
Om, jag säger om, han mot förmodan hade sagt hej hade jag nog dött på fläcken.
Tänk då, vilket inrutat liv man hade, med oskrivna regler och klädkoder, vad man fick och inte fick göra, hierarkin i uppehållsrummen och alla miljarder delicatobollar man ätit. Då var det viktigaste som fanns i livet att ha just rätt jeans. Hade man bara det var man säker. Hade man inte det, var varje steg ett minfält.

Inte visste man då, att det inte blir ett dugg bättre sen. De där viktiga jeansen byter bara skepnad och blir ett gymkort man måste använda minst tre gånger om dagen, reglerna är detsamma och man skulle bara våga säga emot chefen som alla svansar runt och trippar efter.
Allt är precis som förr, fast istället för att sitta ensam på en toalett så sitter jag nu ensam på ett kontor.
Fast på det här kontoret bestämmer jag, här finns inga regler och inga minor utanför dörren.
Här finns bara jag och här inne tänker jag förverkliga alla drömmar jag knåpade ihop när jag satt ensam på den där toaletten, i åttan, med ett helt rum tickande bomber utanför.

Här finns bara jag.

Som ni vet försöker jag ju ta ledigt på helgerna. Ledigt från kontoret och ledigt från bloggen. Men hela tiden tänker jag på blogginlägg, kommer på jättefinurliga inlägg (som jag senare glömmer bort)

Idag har jag iallafall varit produktiv. Gick upp halvåtta och bäddade så fint jag kunde, dammsög hela lägenheten och fixade iordning det sista. Sen gick jag och mötte mitt hemma hos team.
Dagen gick toppenbra och nu återstår bara att spänt vänta på resultatet.

När julruschen lagt sig och januari kommer har jag tänkt börja måla igen.
Det var evigheter sen jag målade en olja och har varken haft tid eller lust. Men januari är en bra målar-månad. Det är iskallt ute och man kan dricka litevis med kaffe och stänga in sig med oljefärgerna och bara måla sig bort.

Men nu tar jag ett djupt andetag och fixar det sista inför julen. Sen hem till Värmland och ladda batterierna (och fylla magen med grönkål)
Igår fick jag min första julklapp. Fast det var ingen julklapp utan en grattis-till-ditt-nya-kontor-present (eftersom vi inte skulle byta julklappar) från mina fastrar.
Det var det finaste jag fått på länge, kolla bara! Hur mycket Anna kan det bli?!
Det är Lilla My och hon ritar, bättre kombo får man leta efter.
Jag blev hur glad som helst och nu kan jag inte bestämma mig för om jag vill ha henne på kontoret eller hemma. Men visst är hon fin? Ser nästan ut som om jag ligger där och ritar. Idag har vi ju till och med samma frisyr.

En av de bästa sakerna jag vet är att säga nått, finurligt, genomtänkt och vasst så alla skrattar. Då blir jag alldeles varm i magen.
En av de värsta sakerna jag vet är att säga nått, finurligt, genomtänkt och vasst och ingen skrattar. Då får man stelt harkla sig och förklara att man faktiskt skojade.

Sådana människor är skittråkiga. Som man måste förklara skämt för, som skrattar för tidigt innan man berättat färdigt eller som helt enkelt inte fattar annan humor än haha han har tokiga byxor på sig-humorn.
Man kan såklart inte räkna med att alla ska ha samma sorts humor, men det är så konstigt hur himla olika den faktiskt är.
När jag är hemma hos Ribbs föäldrar skrattar hennes mamma från att jag kommer innaför dörren tills jag går. Hon förstår precis hur jag menar när jag skämtar.
Likadant med min storebror och mina föräldrar. Vi skrattar så vi kiknar åt varann.

Jag må vara cynisk och ute på djupt vatten nu, men jag mäter en stor del av folks intelligens i hur de skämtar. Eller snarare om de är sådana jag vill ha i min närhet eller inte och blir uppriktigt irriterad på folk som inte kan skämta rätt. Som skrattskriker åt ingenting.
Humor kräver finess.

Jag anser mig själv vara hur rolig som helst, på ett bittert, cyniskt och lite elakt sätt. Så jag förstår de som tycker raka motsatsen om mig.
Men när jag får till ett riktigt bra skämt, i stundens hetta såklart (vi pratar inte om Bellman-historier här) så kan jag leva på det i flera dagar!

Om man ska beskriva just min humor så skrattar jag högt åt:
– Reklamen där Loa Falkman dricker kaffe med en pojke som säger – Loa, är inte det ett djur? och Loa Falkman svarar nej innan han ens hinner avsluta frågan. Skrattar lika mycket varje gång.
– Tomtarna på loftet (eller vad det hette, årets version är minst lika bra) det norksa programmet som är som Robinson för Tomtar. Väldigt roligt utan att vara uppenbart haha-roligt.
– The Office, den brittiska versionen (givetvis). När chefen ska dansa mot den andre chefen och sjunger sin egen dansmusik samtidigt. Se – spola tillbaka – se igen. Minst tio gånger!
– En idiot på resa. Det är det bästa programmet som gjort på riktigt länge och jag skrattar bara jag tänker på avsnittet när han skulle hoppa bungy jump och fick instruktioner av en urinvånare med sån där pinne på snoppen och palmblad i håret och han sa – Hur ska jag lite på hoom? Jag får instruktioner av en grönsak!
– Den här facebookstatusen:
Hans: Illustrerad Vetenskap. Vilken tidning! Läser att den 2 MILLIMETER långa insekten ”Buksimmaren” kan skapa ett ljud på hela 99,2 decibel! Genom att gnida sin penis mot magen. Imponerande.
Magnus: Fan jag kommer bara upp i 62 decibel.
Hans: Jag har till och med problem att nå magen. Såattsägajodåsåatt.
Kalle: Och inte minst, en insekt med tinnitus.
Anette: Hm, om hela insekten är två millimeter? Hur lång är då penisen?
Magnus: DET var det absolut ingen av oss grabbar som hade en tanke på
Hans: Tillräckligt
Anette: Den lille knatten är tydligen bättre dimensionerad än vissa andra:-)
Hans: Med tanke på ljudet så borde den vara 1,5 meter lång och trattformad
Magnus: Nu är du taskig mot din man Anette
Jessica: Hahaha. KUL! diskussion om penisavund
Anette: Är jag? Tycker det var några andra som verkade känna sig underlägsna gentemot den två mm korta buksimmaren:-)
Hans: Lite avund hade det kanske väkt om man gjort entre i en bastu med en 99-decibel-salut
Anette: Ha ha!
Sanna: Ha ha ha 🙂 tänk vad man lär sig nya saker varje dag .. !!!!
Anna: Jag gifter mig uppenbarligen med fel art!
Lena: hahahahahahahahhaaden
Anna: Jag får såna bilder i huvudet
Hans: Anna: Uppslag till nästa års kalender?
Anna: Utan tvekan!
Bengt: Provade själv men det lät inget alls (och jag är ändå 1.85 m.)
Hans: Ynkligt Bengt. Inte ens ett lite skrapande ljud?

HAHAHAHAHAHAHAHA! Det var dagens roligheter.