Den alltid lika underbara Clara har skrivit ett inlägg om att känna sig själv och vikten av att göra det.

Jag känner mig själv extremt väl, kanske just för att jag allra helst pratar om mig själv, umgås med mig själv och tänker på mig själv. Mycket egoistiskt och ganska ocharmigt, men likförbannat sant.
Jag är min absolut bästa vän, jag ställer alltid upp för mig själv, unnar mig goda saker utan att ge mig dåligt samvete, klappar mig själv på ryggen när jag gjort något bra och firar mer än gärna mina egna framgångar, själv eller ihop med andra.
Jag tycker inte om att lyssna på radio och blir oerhört stressad av att försöka jobba med P3 i bakgrunden. De pratar ju bara en massa strunt och aldrig någonsin handlar det om mig, så därför stänger jag av.
Jag tycker det är roligare att gå på stan ensam än med andra, så slipper jag få smakråd från någon som inte tycker som jag.
Jag tycker om när Emil är iväg och spelar innebandy på kvällen för då får jag krypa upp i soffan och dricka glögg och se på skräptv alldeles ensam (detta är såklart bara roligt eftersom jag vet att han kommer hem igen sen)
Jag tycker inte om spontanbesök då det stör min egentid och jag jobbar alltid med dörren stängd.
När jag får ett roligt jobbuppdrag går jag hellre ensam hem och ler brett hela vägen (måste se väldigt dumt ut) än berättar det för någon som kanske inte jublar lika mycket som jag.

Tjaaa….vad säger det här om mig egentligen? Att jag borde vara en eremit som bodde i en stuga på Allvaret på Öland? Jag hoppas det, för jag hade älskat varje sekund!

Just nu är jag inne i ett bra flow! Jag vet inte om det är Värmlandsluften som gör det eller mammas mat som sätter fart på kreativiteten. Nått är det iallafall.
Jag varvar två modeillustrationsjobb med att teckna mönstret till mina necessärer, samtidigt som jag tecknar julklappsbeställningar på löpande band!
Dessutom är det vernissagefest för utställningen jag är med på ikväll.
Plötsligt händer det som man brukar säga.

Den här bilden har jag haft som skrivbordsunderlägg på mammas dator så länge jag kan minnas och ändå blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser den. För det är precis så det känns!

Nu kan jag också glatt meddela att om du bor i närheten av Värnamo kan du springa in på Håkanssons Parfymeri, för där finns kalendern till försäljning!
Annars ligger det en hel hög med rykande färska kalendrar hemma hos mig nu och jag börjar skicka dom så fort jag kommer hem igen (på fredag)!

På fredag åker jag hem till Värmland och stannar en hel, lång, ljuvlig vecka!
Jag säger fortfarande ”hem” när jag ska åka dit, trots att jag bott borta i 8 år!
Jag kan tänka mig att ni är ganska trötta på mitt patriotiska tjat om att Värmland minsann är bättre än alla platser på jorden (speciellt eftersom fru Sundh tjatar om samma sak!) men det är nått visst med att komma hem. Som att det är lättare att andas, att axlarna sjunker ner och man på riktigt kan dra in luft ända in i själen.
Jag har lite flyktiga planer på att skriva en bok, inte om Värmland då såklart, men det är där jag hade satt mig för att skriva den (eller möjligtvis Öland)

Utställningen jag ska vara med på i helgen är i Karlstad men tyvärr inte för allmänheten så jag kan inte riktigt bjuda in er även om jag skulle vilja.
Resten av tiden ska jag ägna åt at sitta framför brasan med mina föräldrar och dricka glögg, ha på mig mammas hemstickade sockor (det är kallt på landet), gå ”långa promenaden” och tänka ut fiffigheter med min mor, klappa på mormors mjuka, fjuniga kinder, äta hemlagad mat, försöka klappa min gamla katt som bor på pensionat hos mina föräldrar numera, kanske svänga mina lurviga i en stad som har större utbud än Harrys, handla på monki och ge pappa en försenad fars-dagpresent.