UnderbaraClara har skrivit ett inlägg på sin blogg om idiotiska fröknar, eller idiotiska vuxna kanske man ska säga och använt min historia som referens!
Fint tycker jag, fler borde läsa, vidga sina vyer lite och lära sig, att ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften!

Den där händelsen har följt med mig genom hela mitt liv, styrt mina val, omedvetet eller medvetet är svårt att säga. Men det påverkade mig väldigt.
Jag hade en annan lärare, på gymnasiet, som sa att han skulle äta upp sin basker om jag någonsin kom in på Konstfack.
Aj. Den kommentaren tog precis där den skulle och jag sökte, i ren protest, in till Konstfack sex gånger efter det. Inte för att egentligen gå utbildningen, men för att bevisa att han hade fel. (tyvärr fick han ju aldrig äta upp den där jävla baskern)

Jag och min far är väldigt lika i detta avseende, att vi jobbar som bäst med siktet inställt på revansch.
Man får fortfarande i vuxen ålder ibland höra idiotiska saker, som att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb, sluta drömma och landa.
Då biter jag ihop käkarna hårt hårt och tänker att du ska nog få se, en dag ska du få se vad fel du har!
Sen går jag hem och jobbar som besatt.

Såhär brukar det vara: Jag hör vad idioten säger, och hör sedan min hjärna säga: när jag skriver mina memoarer om trettio år, kommer hennes/hans kapitel heta: fuck you!

(bilden är ett arbetsprov till just konstfack, gjort i potatistryck. Det är också texten jag har tatuerad på armen)

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg på sin blogg om idiotiska fröknar, eller idiotiska vuxna kanske man ska säga och använt min historia som referens!
Fint tycker jag, fler borde läsa, vidga sina vyer lite och lära sig, att ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften!

Den där händelsen har följt med mig genom hela mitt liv, styrt mina val, omedvetet eller medvetet är svårt att säga. Men det påverkade mig väldigt.
Jag hade en annan lärare, på gymnasiet, som sa att han skulle äta upp sin basker om jag någonsin kom in på Konstfack.
Aj. Den kommentaren tog precis där den skulle och jag sökte, i ren protest, in till Konstfack sex gånger efter det. Inte för att egentligen gå utbildningen, men för att bevisa att han hade fel. (tyvärr fick han ju aldrig äta upp den där jävla baskern)

Jag och min far är väldigt lika i detta avseende, att vi jobbar som bäst med siktet inställt på revansch.
Man får fortfarande i vuxen ålder ibland höra idiotiska saker, som att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb, sluta drömma och landa.
Då biter jag ihop käkarna hårt hårt och tänker att du ska nog få se, en dag ska du få se vad fel du har!
Sen går jag hem och jobbar som besatt.

Såhär brukar det vara: Jag hör vad idioten säger, och hör sedan min hjärna säga: när jag skriver mina memoarer om trettio år, kommer hennes/hans kapitel heta: fuck you!

(bilden är ett arbetsprov till just konstfack, gjort i potatistryck. Det är också texten jag har tatuerad på armen)