Idag är det måndag och människor går till jobbet i vanlig ordning.
Det gör inte jag.
Imorgon är det tisdag och folk går till jobbet då med.
Det gör inte jag.

Istället går jag in i min randiga ateljé, rotar bland pennorna och får spendera hela dagarna med att bara vara kreativ.
Jag får ta kafferast när jag vill, behöver inte titta på klockan och bränna mig på tungan för jag kan dricka kaffe precis hur länge jag vill.
Jag kan måla om en stol, teckna lite beställningar, komma på att jag nog vill måla en ny oljemålning eller kanske bara sitta en stund i fåtöljen och tänka ut nått fiffigt projekt.

Det här ´känns helt magiskt!

Samtidigt känns det såklart läskigt, jag kommer inte ha råd med samma liv jag hade innan, ser redan nu att min konto ekar tomt, men ibland bara MÅSTE man få drömma, blunda och hoppa!
Sen får man helt enkelt hålla tummarna så knogarna vitnar, att den här gången, den här gången går det vägen!

Idag är det måndag och människor går till jobbet i vanlig ordning.
Det gör inte jag.
Imorgon är det tisdag och folk går till jobbet då med.
Det gör inte jag.

Istället går jag in i min randiga ateljé, rotar bland pennorna och får spendera hela dagarna med att bara vara kreativ.
Jag får ta kafferast när jag vill, behöver inte titta på klockan och bränna mig på tungan för jag kan dricka kaffe precis hur länge jag vill.
Jag kan måla om en stol, teckna lite beställningar, komma på att jag nog vill måla en ny oljemålning eller kanske bara sitta en stund i fåtöljen och tänka ut nått fiffigt projekt.

Det här ´känns helt magiskt!

Samtidigt känns det såklart läskigt, jag kommer inte ha råd med samma liv jag hade innan, ser redan nu att min konto ekar tomt, men ibland bara MÅSTE man få drömma, blunda och hoppa!
Sen får man helt enkelt hålla tummarna så knogarna vitnar, att den här gången, den här gången går det vägen!

Det här med att ha en blogg har absolut sina fördelar.
Man kan välja vilken sida av sig själv man visar utåt, kan ge sken av att vara en viss person, eller så är man helt enkelt sig själv. Fast lite lite bättre.
Jag har försökt visa en bild av mig på bloggen, som jag tror stämmer hyffsat med verkligheten, med ett stort undandag då: att jag mycket hellre skriver än pratar.

Det är tryggt att ha en dataskärm mellan mig och verkligheten och jag har inga problem med att sätta ord på hur jag känner eller hur jag mår sålänge det bara är i text.
Men sen kommer baksidan av det hela, när man möter någon ute i verkligheten, utan skärm att gömma sig bakom. Då raseras ju fasaden och jag är inte alls den där frispråkiga, lättsamma personen jag är i bloggen.
Jag är inte blyg, det handlar inte om det, men kanske en smula introvert.

Jag tycker bäst om att vara själv, trivs inte i stora sällskap och kan ha ont i magen i veckor om jag vet att jag ska på en tillställning där jag inte känner någon.

Jag har en liten grupp som står mig nära, noga utvalda och sådana som förstår hur jag fungerar. De kräver inget och de kan ta mina sarkastiska skämt och annorlunda ideér.
Men de har en sak gemensamt, att de alla tyckte jag var otrevlig eller skum i början, innan de kände mig.

För jag är ganska otrevlig, för jag är skeptiskt mot nya människor, rädd att de ska såra mig eller ta för mycket av min egentid. Egoistiskt kanske, men så fungerar jag.

Så förlåt alla bloggläsare, om ni någonsin träffar mig i verkligheten, för att jag inte är bubblande, skojfrisk och busig.
Men kom gärna fram och säg hej, innerst inne jublar jag över att ni vågar.
Det hade jag själv aldrig gjort.

Det här med att ha en blogg har absolut sina fördelar.
Man kan välja vilken sida av sig själv man visar utåt, kan ge sken av att vara en viss person, eller så är man helt enkelt sig själv. Fast lite lite bättre.
Jag har försökt visa en bild av mig på bloggen, som jag tror stämmer hyffsat med verkligheten, med ett stort undandag då: att jag mycket hellre skriver än pratar.

Det är tryggt att ha en dataskärm mellan mig och verkligheten och jag har inga problem med att sätta ord på hur jag känner eller hur jag mår sålänge det bara är i text.
Men sen kommer baksidan av det hela, när man möter någon ute i verkligheten, utan skärm att gömma sig bakom. Då raseras ju fasaden och jag är inte alls den där frispråkiga, lättsamma personen jag är i bloggen.
Jag är inte blyg, det handlar inte om det, men kanske en smula introvert.

Jag tycker bäst om att vara själv, trivs inte i stora sällskap och kan ha ont i magen i veckor om jag vet att jag ska på en tillställning där jag inte känner någon.

Jag har en liten grupp som står mig nära, noga utvalda och sådana som förstår hur jag fungerar. De kräver inget och de kan ta mina sarkastiska skämt och annorlunda ideér.
Men de har en sak gemensamt, att de alla tyckte jag var otrevlig eller skum i början, innan de kände mig.

För jag är ganska otrevlig, för jag är skeptiskt mot nya människor, rädd att de ska såra mig eller ta för mycket av min egentid. Egoistiskt kanske, men så fungerar jag.

Så förlåt alla bloggläsare, om ni någonsin träffar mig i verkligheten, för att jag inte är bubblande, skojfrisk och busig.
Men kom gärna fram och säg hej, innerst inne jublar jag över att ni vågar.
Det hade jag själv aldrig gjort.

När man drömt om något så länge man kan minnas, kan det ibland vara svårt att inse att det faktiskt förverkligats för man är mitt uppe i det.
Men jag fick ett långt sms härom dagen, från min bästa Emma, där det stod om hur lycklig jag borde vara, som får teckna på heltid, som har en lägenhet som glossiga tidningar vill göra hemma-hos-reportage i, som har en man som förstår hur vikigt allting är och låter mig rita medans han diskar och lagar mat, som ska åka till Stockholm och visa mina teckningar för modefolket, som ska gifta mig nästa år och får planera skor och girlanger precis hur mycket jag vill, som har turen att faktiskt vara den lyckligaste människan på jorden!

För så är det ju, jag drömde om precis allt det här och nu händer det!
Det är ju helt sjukt egentligen, men jag tog mig hit alldeles själv, jag gav mig inte när det gick trögt och jag skaffade aldrig en plan B eller la tecknandet på hyllan.
Jag sa, från dag ett, att teckningen är mitt liv, allt annat kommer som nummer två, oavsett vilket jobb jag än blir erbjuden kommer pennorna aldrig läggas undan.

Det är jag glad för nu.
För om en vecka åker jag till Stockholm, andas avgasluft, stress och ljuvlig karriär!

När man drömt om något så länge man kan minnas, kan det ibland vara svårt att inse att det faktiskt förverkligats för man är mitt uppe i det.
Men jag fick ett långt sms härom dagen, från min bästa Emma, där det stod om hur lycklig jag borde vara, som får teckna på heltid, som har en lägenhet som glossiga tidningar vill göra hemma-hos-reportage i, som har en man som förstår hur vikigt allting är och låter mig rita medans han diskar och lagar mat, som ska åka till Stockholm och visa mina teckningar för modefolket, som ska gifta mig nästa år och får planera skor och girlanger precis hur mycket jag vill, som har turen att faktiskt vara den lyckligaste människan på jorden!

För så är det ju, jag drömde om precis allt det här och nu händer det!
Det är ju helt sjukt egentligen, men jag tog mig hit alldeles själv, jag gav mig inte när det gick trögt och jag skaffade aldrig en plan B eller la tecknandet på hyllan.
Jag sa, från dag ett, att teckningen är mitt liv, allt annat kommer som nummer två, oavsett vilket jobb jag än blir erbjuden kommer pennorna aldrig läggas undan.

Det är jag glad för nu.
För om en vecka åker jag till Stockholm, andas avgasluft, stress och ljuvlig karriär!