Vår Bästa Tid Är Nu!

jul 20, 2018 |

För en månad sen gick vår bil sönder (fan, jävla, helvete osv.) så den hamnade på verkstad.
Då fick jag och Knut helt enkelt börja cykla till jobb och dagis istället.
Det här har visat sig bli vår bästa stund på hela dagen!
Dels gör det under för min foglossningen att röra lite på sig varje dag och dels är Knut alldeles ljuvlig att cykla ihop med.

-Vet du att man kan äta havssniglar mamma?
-Oj titta en fjäril!
-Får man parkera bilar på trottoaren? Varför gör han det då? Han måste vara snurrig i pannkakan!
-Vet du vad Valter säger?
-När jag blir tio år ska jag ha ett tevespel!
-Vet du att det finns svarta hål i rymden mamma?
-Jag är alldeles betydelsefull! Inte fasansfull!
-Vi är världens bästa cykelkompisar mamma!
-Hur gammal är jag när Småtting är fem år?
Osv. osv. osv.

Så himla mysigt!
Där cyklar vi i sakta mak och pratar om livets stora och små mysterier
Hoppas bilen aldrig blir klar på verkstan!

Annas Hemligheter Om Paketet!

jul 15, 2018 | ,

Någon vecka innan jag gick på semester blev jag klar med alla teckningar till vår nya bok, Paketlandet!
Förra gången, när vi gjorde Fislandet, åkte jag upp till Stockholm med alla originalteckningar i säkert förvar under armen. Men den här gången orkade jag verkligen inte sätta mig på ett tåg i fem timmar för att lämna över dom och sen åka fem timmar hem igen, med mage och allt.
Så jag skickade dom…..

När jag la upp bilden på paketet på instagram fick jag massvis med kommentarer om att ”neeeeeeeeeeeej du kan inte skicka med posten, du MÅSTE skicka rekommenderat”, ”jag skulle aaaaaaaaaaaaaaaaldrig skicka det” osv osv i all oändlighet.
Här måste jag ändå flika in att vi måste lita på folks omdöme. Jag vet att kommentarerna var i all välmening, men jag är ju inte född igår och jobbar dessutom med det här, jag skickar alltså hundratals såna här paket varje år. Skickade SÅKLART rekommenderat, är ju inte helt vilse i kolan!
Jag stod dessutom nere på postkontoret med paketet och sa att DET FÅR INTE KOMMA BORT, jag betalar extra allt, vad som helst, men det får inte försvinna!
Den snälla postkvinnan lovade dyrt och heligt att det skulle komma fram.


Sen låg jag sömnlös några dagar och spårade mitt paket stup i kvarten. Inga nyheter, det stod bara att det var på väg.
På fredagen, fem dagar efter att jag skickat det, så hörde min redaktör och mottagare av paketet av sig och sa att hon inte fått det och att hon nu skulle gå på semester!
Jag ringde postens kundtjänst och de sa att jag borde reklamera paketet för att det antagligen var borta och inte skulle komma fram….


REKLAMERA!! Jag skrek rakt ut på den stackars tjejen i telefonen! Är du dum i hela huvudet, jag vill inte reklamera, jag vill ha mitt paket, jag MÅSTE ha mitt paket!!
Hon sa att jag kunde reklamera för ett värde upp till 10 000 kronor. TIOTUSEN, det är ju en tiondel av vad de är värda! Om ens det, ovärdeliga!
Så ja, jag hade emotionell kris och dödsångest ungefär här.
Sen hoppade jag på cykeln och cyklade i ilfart ner till posten och där stod den snälla postenkvinnan igen som tur var så jag förklarade hela situationen för henne, med panik i rösten och ytterst skakat utseende antagligen.
Hon blev väldigt oroad och konfunderad och sa att det minsann aldrig försvunnit några rekommenderade brev under hennes tid, så hon skulle minsann hitta det!


Jag var ändå skeptisk. Ville helst sätta mig i bilen och åka land och rike runt tills jag hittade det. Samtidigt skämdes jag över att det var borta och att alla på instagram varnat mig.
Men så på måndagen ringde min redaktör, från sin semester och sa att hon fått en avi om att paketet fanns i Gamla stan!
Alltså, jubel och fanfarer! Jag blev så JÄVLA illglad rent ut sagt! Men problemet kvarstod ju som sagt, att hon var på semester och inte kunde hämta ut det och ingen annan får hämta ut rekommenderade brev än just den som står som mottagare.
Så, jag ringde kundtjänst igen. Fick prata med samma tjej som jag skrikit åt tidigare (vad är oddsen?!) och berättade att jag nu ville byta namn på mottagaren.
Det ville hon inte hjälpa mig med, eftersom paketet fortfarande inte syntes i systemet.
Du borde reklamera det sa hon igen.
Håll käften tänkte jag.

Men så skällde jag lite till och sa att du MÅSTE ändra namnet, kosta vad det kosta vill, jag skiter i om paketet syns eller inte, det MÅSTE finnas där!
Så hon ändrade. Ytterst motvilligt.
Samma dag ringde den snälla postenkvinnan upp och sa att hon minsann lyckats hitta paketet, just där i Gamla stan!
Hon hade ringt till alla utlämningsställen i Stockholm och till slut fått prata med någon som sagt ”jaaa, ett stort brunt, långt rör jaaa, det ligger här!”
De hade haft strul med inscanningen, därför fanns inte paketet med i systemet och gick därför inte heller att spåra.
Men det fanns.
DET FANNS, DET FANNS, DET FANNS!!
Det var det enda som var viktigt!


Så nu blir vår bok av!
Paketlandet kommer ut i Oktober, med bilder och allt!
Det galnaste i hela historien är ändå att Paketlandet handlar till stor del just om det här, ett paket på villovägar. Ödets ironi va…..

Anna På Semester!

jul 7, 2018 |

Igår jobbade jag min sista dag på fyra veckor!
Andra år har semestern alltid känt en smula vemodig för jag vet att jag kommer sakna pennorna så mycket. Det kommer jag göra i år också men jag behöver VERKLIGEN semester nu!

Jag ser fram emot att äta långa sommarfrukostar ute ihop med min familj, fråga Knut vad han vill hitta på och sen ta dagen lite som den kommer.


Jag ser fram emot att ta långa iskalla dopp och svalka av den här överhettade gravidkroppen ordentligt!


Jag vill åka på loppisrundor på Öland och ha all tid i världen att åka på småvägar och stanna där man har lust.

Jag längtar efter knäpptysta kvällar där det bara är Emil och jag och båda två bara sitter tysta med varann.

Jag ser fram emot iskallt (alkoholfritt) vin på trappan till stugan.

Jag längtar efter att fortsätta renovera vårt hus, att få se orangeriet växa fram! Så himla spännande!

Åka på utflykter.


Sova middag mitt på dagen.


Förbereda för en ny liten person!

Inte svara i telefon och bara få vara ifred.

Jag tänkte även låta bloggen vila. Jag förinställer några inlägg. Men min plan är att fota en massa hela sommaren så jag sen har en massa material tills jag är tillbaka igen!
Dock finns jag alltid på instagram och där uppdaterar jag hela tiden, så i sommar får ni helt enkelt följa mig där istället!

GLAD SOMMAR!!

 

Att Vara Mamma Till En Son!

jul 5, 2018 |

Emma skrev ett så himla bra svar på tal om hur hon uppfostrar sina barn som fick mig att tänka på hur jag gör själv.
Vad har jag egentligen för grundvärderingar?

Min tanke redan från början var att jag skulle se honom som ett barn, inte som en pojke. Det tycker jag faktiskt att jag lyckats med väldigt bra.
Knut är ingen typisk kill-kille (om det nu finns sådana?) han är ganska rädd för nya grejer och backar direkt om någon är för på eller vill brottas. Sånt kan ju göra ont och jag förstår honom.
Han är så otroligt verbal och förklarar för sina kompisar istället för att bara låta det vara och det är en så himla fin egenskap.
Som häromdagen när en av hans kompisar sa: -Är du feg eller? och Knut svarade: -Jag kanske är lite feg, men ibland vill man helt enkelt inte!
Jag låg i rummet bredvid och log för mig själv över vilken strålande liten person han blivit. Efteråt berömde jag honom och sa att det är just det som är modigt, att våga säga ifrån och stå upp för sig själv.
Dagen efter hörde jag samma pojke fråga igen om Knut var feg, -Nej, jag är modig för jag säger ifrån! Svarade han då och jag kände mig extra mallig över mitt kloka barn.

Knut har sjukt mycket leksaker. En himla massa är från loppis och sen sånt han fått och önskat sig. Han har en stor låda full med bilar, massa playmobil och lego och dockhus, Barbiehus och Barbiedockor.
Sen vad han leker med är såklart upp till honom, men jag vill inte vara i vägen och begränsa genom att inte erbjuda allt så att säga.
Han leker inte med barbie, för han är lite för liten för att kunna klä på och av, han leker heller inte särskilt mycket med bilar, för att bara köra runt och leka med en traktor verkar tråka ut honom (jag förstår hans poäng där) men han leker däremot vansinnigt mycket rollekar.
Alla tänkbara gubbar och figurer går hem hos Knut, det är inte så noga om det är Blixtenbilar, Pyjamashjältar eller hello kittydockor, bara de kan interagera med varann. Sen kan han leka i timmar och min bästa grej är att smyga in ibland och tjuvlyssna på allt de där små figurerna hittar på.

När vi var i en lekpark för ett tag sen så kom det fram en pojke och lekte med Knut. Han hade blommig klänning och ett plastsvärd med sig. Efteråt pratade Knut om ”henne”. Jag förklarade för honom att det var en pojke, men Knut sa neeeej, hon med klänningen jag lekte med. Ja,det var en pojke. Man får se ut och ha på sig precis vad man vill vet du, även om man är pojke. Knut accepterade det hela på en gång och sen var det inte mer med den saken.
När det några veckor senare kom en man i permobil åkande sa Knut till mig, att vet du mamma, man får ju se ut och göra precis som man vill!
Sen var den saken biff.

Mitt mål är att han ska växa upp och ha så bra självförtroende att han törs stå upp för sig själv. Att han alltid ska våga säga ifrån när nått känns fel och att han aldrig ändrar sin mjuka, fina, ljuvliga sida där han gärna kramas och ibland springer in från gatan bara för att säga att han älskar mig.
Tänk att så mycket kärlek kan rymmas i en enmeter hög liten kropp.
Oändligt.

Lite Midsommar!

jun 27, 2018 |

Det har ju varit midsommar och jag orkade ha med kameran ungefär en fjärdedel av kvällen, men alltid något!


Vi började med sedvanligt familjeporträtt på bodegan. Tänk att det här är sista sommaren det ser ut såhär, nästa år är det ett orangeri istället! Det är också sista gången vi är tre på bilden, nästa år är vi fyra!


Förra årets bild så ut såhär, då glömde vi visst bort pappan, men det är ju sånt som händer.

Det spårade ur som det så ofta gör. Fast de bilderna blir ju alltid bäst!


Sen var det dags för midsommarlunch, allt enligt tradition.

Midsommar är min bästa högtid numera. När jag var yngre avskydde jag den för det var så himla mycket alkohol inblandat, man skulle toppa varann och åka till än det ena häftiga stället efter det andra, vi sov i bilar på Smögen och i solstolar i Strömstad. Nej tacka vet jag nu, när det är samma visa varje år och alla är glada och nöjda med det.


Emil slog på stort och gjorde egen löjromspizza på grillen! Så himla god. Han har tjatat om denna pizza varje dag sen dess.


Det här är vårt gäng, minus Emil som fotar, nyfödda Ivar som sover och Erik som var tvungen att springa ur bild och leka med en bil.
Älskar traditioner och älskar att vara samma personer jämt, som man känner väl, då försvinner min introverta sida helt och jag kan andas ut och bara ha roligt. Dessutom har alla småbarn så vid elva snåret är alla dödströtta och om någon mot förmodan hade föreslagit efterfest hade denna någon fått stryk.

 

Livet Efter Detta!

jun 27, 2018 | ,

Den här veckan går jag in i vecka 26 och jag har verkligen börjat se ljuset i tunneln. Det finns ett slut på det här!
Så kändes det inte för några veckor sedan när jag låg däckad av illamående och kände att det här var det sämsta beslut jag någonsin tagit (att vara gravid alltså, själva bebisen är mer än välkommen)
Nu mår jag mycket bättre och det känns lite som nedförsbacke nu. SÅ SKÖNT!

Eftersom jag ändå utsatt min arma kropp för detta ännu en gång tycker jag att jag och den är värd presenter. Som ni vet så gillar jag ju det här med unn, så nu har jag minsann unnat mig!
Träffade min barnmorska igår och hon sa att det viktiga var egentligen inte hur mycket eller lite man går upp i vikt under graviditeten utan det som var väsentligt var att man går ner till sin ursprungs vikt igen efteråt.
Först blev jag lite stött över kommentaren (gillar inte att prata vikt och speciellt inte i det här läget) men hon förklarade det som att om en mamma väger 60 kilo när hon blir gravid med sitt första barn, sen går upp 20 kilo under graviditeten och sen går ner tio efteråt så väger hon alltså 70 kilo. OM hon då blir gravid igen och går upp tjugo kilo och sen går ner hälften av det så har hon alltså en övervikt på 20 kilo som hon inte hade innan, vilket kanske inte är så bra.
Så hon hade ju en poäng tycker jag nog ändå.

Själv gick jag upp 15 kilo förra gången och det tog ungefär ett år att gå ner det igen. I min enfald trodde jag att det skulle ”trilla av” av sig själv. Det gjorde det alltså inte alls.
Den här gången är jag väldigt peppad på att bli ”mig själv” igen, riktigt längtar efter att få gå till gymmet igen, att få ta i (utan att kissa på sig, som nu) och jag längtar efter min garderob som just nu ligger nedpackad i lådor.

För att peppa mig själv ytterligare har jag alltså unnat mig två saker:


Först ut den här kjolen från Marimekko. Som bekant vid det här laget så älskar jag Marimekko och nästan ännu mer nu på senare tid, tycker de har shapeat upp sig ordentligt. Inser själv att den här kjolen kommer nog ta en stund, minst sagt, att gå i igen men den som väntar på något gott! Tänker att jag ska klä ner den ordentligt med svart t-shirt ochconverse till. Älskar den redan så mycket, trots att den hänger där och hånar mig för tillfället!


Sak nummer två jag unnat mig är de här byxorna från Rodebjer som jag köpt på tradera.
Jag ÄLSKAR ju det här mönstret och ibland är byxor så mycket lättare att ha på sig än kaftan, så det känns verkligen fint att jag äntligen fick tag på ett par!
De här ska jag också matcha med svart eller vit t-shirt och saken är biff som man brukar säga!
Har hört att den här modellen ska vara ganska stor i storleken men tror ändå att jag snällt får vänta ett tag på att komma i de här brallorna.

Nu ska jag och min jättemage (som alla frågar om det snart är dags) sukta efter de här två godbitar och drömma om att det finns ett liv även efter denna graviditet!

Följ mig på bloglovin

bloglovin