Jag samlar inspirationsbilder och drömmer om ett hus, varje sekund, varje minut och varje andetag. Jämt.
Drömmen vore en skola, eller ett missionshus eller ett stationshus. Men jag kan ta ett övergivet hus med igenvuxen trädgård också.
Vad som helst, bara det finns plats för alla mina saker och alla mina tankar, en ateljé och en stor familj där man minsann har plats att springa runt om man vill.
Åh åh åh.
(som vanligt minns jag inte var bilderna kommer ifrån, skäms på mig.)
Emil har ett projekt att spara ut mustaschen för att få såna där fina snurrar till bröllopet.
Han går in för det, minst sagt.
Mustasch in progress!
Mustaschtavla från Wenche Design!
Viktigast av allt: mustaschvax!
Hur man odlar mustaschbok från New York. Där finns allt, svårighetsgrader, vad som behövs, vem som haft liknande mustasch och hur lång tid det tar att spara ut en likadan!
Just nu ser min ateljé ut såhär, för på lördag har jag min årliga utställning i Karlstad!
Detta innebär att jag sitter uppe på nätterna och målar, att jag inte har tid eller ork att plocka upp efter mig (det har jag aldrig annars heller i ärlighetens namn) och att allt är ett enda kreativt kaos. Jag Ä L S K A R det!
En del människor kan inte jobba i oreda. Jag kan inte jobba i…..reda!
Så när det ser ut såhär i ateljén trivs jag som bäst.
Madrassen ligger kvar från när Linn var här för två veckor sen, den har blivit lite fläckg sen jag målade en hylla gul och använde madrassen som underlag, men det är sånt som hör till tycker jag.
Inatt, runt ett tiden och jag fortfarande inte somnat, gick jag upp, satte mig på madrassen och tog fram mitt set med stämplar. Sen satt jag uppe i säkert två timmar och bara pysslade.
Åh min bästa bästa finaste ateljé!!
Utställningen är som vanligt i Ulvsby (ca en mil från Karlstad) och jag ställer ut i Ulvsbygårdet. Det finns gula skyltar där det står KRUT, följ dom så hittar ni. Det öppnar på lördag och jag TROR att det börjar vid elva, men jag har faktiskt inte stenkoll. Återkommer med det.
Välkomna!!
Att få bo i kollektivet Vikingarna (vi bor på Vikingagatan, därav namnet) är det bästa jag någonsin gjort!
Man är alltid medräknad, behöver aldrig fråga om man får vara med, folk blir alltid glada att man kommer och det spelar ingen roll om man är kille eller tjej….eller katt för den delen.
Alla har alltid dörrarna öppna, bara att komma och gå som man vill, lånar du så lånar jag. Ge och ta.
Här är lite bilder från sommaren med kollektivet. Jag inser nu, att jag kommer se tillbaka på det här när jag blir gammal och veta att detta var the time of my life!
So take the photographs, and still frames in your mind
Hang it on a shelf in good health and good time
Tattoos of memories and dead skin on trial
For what it’s worth it was worth all the while
It’s something unpredictable, but in the end it’s right.
I hope you had the time of your life.
Tack Hille, Bysse, Emma, Jonas och Emil! Ni är världens finaste familj!
Någon bad om att få höra hela historien om hur vi möttes, jag och Emil.
Det är en fin historia, en sån som man kan berätta för sina barnbarn utan att ens överdriva eller skarva. För den är precis sådär romantiskt som man hoppats.
Jag flyttade till Värnamo för snart tre år sen. Jag hade flyttat in hos mina föräldrar efter konstskolan och tyckte väl att när man är tjugofyra år är det inte hemma hos sina förldrar man vill bo. Jag har som ni kanske vet tre fastrar i Värnamo (min pappa är från Värnamo från början) och en av fastrarna har hand om en massa lägenheter så hon sa att här finns en lägenhet du kan ha råd med och jobb fixar sig säkert om du bara kommer hit!
Sagt och gjort, jag hade inget att förlora så jag tog mitt pick och pack och flyttade dit.
Jag var där tre dagar innan själva flyttlasset gick, för att måla om och se hur det såg ut. Jag fick en guidad tur av hyresvärden och när vi stod där i hissen så kom Emil in.
Jag kommer till och med ihåg vad han hade på sig, jag blev liksom alldeles knäsvag bara på en sekund och tänkte att han ska jag ha. Och så är det med det.
Minns att jag satt och drack kaffe med min faster efteråt och pratade om den stiliga pojken i hissen, jag frågade till och med hyresvärden senare om han var singel.
Efter några dagar gick flyttlasset, pappa stod längst ner och packade in i hissen och utanför lägenheten stod jag och mamma och lastade in grejerna.
Då kom Emil igen och jag knuffade mamma i sidan och sa ”där är HAN!”
Sen behöver vi inte gå in på detaljer, men jag lärde mig hans jobbtider, visste när han skulle gå utanför fönstret så jag kunde titta på honom i smyg.
Sen började han plinga på min dörr på nätterna, men så fort jag öppnade sprang han iväg (moget kan man tycka såhär i efterhand)
I vilket fall som helst, så ledde det hela fram till att det blev vi.
Och fortfarande, tänker jag varje dag jag ser honom, att jag är den lyckligaste tjejen i världen.
För jag får vara ihop med den vackraste pojken jag någonsin mött i en hiss!
Det här fick jag i ett mail av min mamma. Jag vet inte vem ursprungskonstnären är tyvärr, men nu vet ni vad ni kan använda alla döda flugor på lantstället till!
