Jag är känd för att vara en riktig bekräftelsejunkie.
Jag vill alltid höra hur fantastisk jag är, helst ska Emil säga att jag är det bästa som finns minst femtio gånger om dagen, kanske är det också därför jag har en blogg, för att man får ENORM bekräftelse av er, vilket är så himla himla fint!
Men som ni säkert förstår är det ganska jobbigt för min omgivning eftersom jag hela tiden söker den där bekräftelsen. Som tur är är Emil ganska härdad. (han tycker dessutom att Håkan Hellströms låt ”jag vet vilken dy hon varit i” handlar om mig. Det är nog sant)

Men nu har jag insett att träningen är det absolut bästa formen av bekräftelse, eftersom jag då äntligen kan bekräfta mig själv.
Att se att man efter en månad kan lägga på ytterligare fem kilo på motståndet, att man orkar dubbelt så många armhävningar som nyss och att man inte håller på att kräkas efter varje sit-up.
Det är den ultimata formen av bekräftelse.
Den man får av sig själv.

Jag insåg idag när jag såg på dum & dummare, att jag borde göra en lista. En lista över saker som är så pinsamma att erkänna….att jag liksom bara MÅSTE erkänna dom!
Här kommer det, mina värsta topp 5:

– Jag skrattar halvt ihjäl mig åt Dum&Dummare. Fortfarande. Lika mycket som då. Första gången jag såg den såg jag hela, sen spolade jag tillbaka och såg hela en gång till. Speciallt scenen när Harry kommer in med skidmasken. Klockrent.
Så dålig humor att man MÅSTE skämmas. Ändå är det så hiskeligt roligt.

– Jag har inte rakat benen sen i somras. På riktigt. Jag ser ut som en man som levt i djungeln i tio år. Minst.
Men vem orkar raka när det ändå är iskallt. Jag röstar för päls. Slår vilken trendig onepiece som helst!

– Jag vågar inte göra ”nummer 2” på jobbet, utan måste gå ett ärende och springa till min faster som jobbar 100 meter från studion och gå på toa där. Men då är det kris. Annars skulle jag hellre explodera.
Fånigt. Ytterst fånig. Men tragiskt nog sant.

– Jag har aldrig förstått hur en sån där nagelklippare (sån som bara säger klick klick) funkar. Har alltid bara försökt klämma ihop de där två, gått skittrögt och inget ”klick”. Tills för någon vecka sen när Emil förklarade att man måste snurra på det där handtaget.
Nu vet jag. Det tog bara 27 år.

– Jag tror, med nästan barnsligt stor övertygelse, att jag ska bli världsberömd. Tänker flera gånger varje dag att ”vänta bara, sen ska ni nog få se”.
Skitlöjligt egentligen att gå runt med sånt storhetsvanisnne.
Eller så är det kanske, innerst inne, en enorm tillgång.

Jag har ju tagit tag i mitt tränande igen. Jag saknade hur det fick mig att kännas, hur mycket piggare, gladare och roligare jag var när jag tränade. Så jag började igen.

Jag bantar absolut inte, snarare tar jag hand om mig själv. Jag äter hamburgare och pizza precis som förut, dock gör jag det inte lika ofta som förut.
Godis slutade jag med på nyårsafton.
Jag fick en stavmixer i julklapp av min pappa och varje dag gör jag två smoothies.
Jag blandar en hel hög med frysta jordgubbar, ett ägg, ca 1 dl lättyoghurt och en banan. Sen mixar jag det hårt och dricker det eller lite slarvigt, ställer det i frysen och sen äter det som glass!
Det har jag också med mig till studion, så när man börjar bli seg på eftermiddagen dricker man sin smoothie och vips är man pigg igen!
Skitfiffigt att ha i ägg, det känns inte på smaken men man blir mycket mättare.

Jag tränar ca fyra gånger i veckan, på gym. Jag går helst på pass då jag är en sån som alltid fuskar omd et finns möjlighet men när man är på pass så går det inte att fuska. Därför föredrar jag det, då får man dessutom massor med bra tips och råd efteråt om man stannar kvar och pratar med tränaren.

Jag mår SÅ himla mycket bättre när jag tränar. Som en ny människa.
Förlåt att jag skriver om det här, hatar själv att läsa om folks träning.
Men nu gjorde jag det ändå. Sorry.

Förra året när jag tränat hårt i tre månader och min storebror kom och hälsade på och han utbrast ”GUD vilken skillnad!!! Nu ser du ut som dig själv igen!”
Det var min bästa stund, det var värt all svett och träningsvärk och ömma muskler.
Se ut som mig själv, det är precis det jag vill.

(bilden är min målbild, tagen 2007)

Det finaste som finns är att försiktigt dra sina fingertoppar över Emils mage, känna hans muskler som slutar i den där lilla mjuka magen längst ner.
Att ligga så himla nära att man ser varje litet skäggstrå och i smyg räkna hur många ögonfransar han har.
När man vaknar på morgonen, blinkar och vänder sig om. Där möter man en nyvaken pojke, som bara tittar med ena ögat och säger heeeej älskling.
Att när man mitt i natten kan vakna av att han vänt sig om och en svag lukt av parfym blandat med varm rygg smyger sig över till min sida sängen.
Hur han skrattar jättehögt på fest. Högre än alla andra.
Att han alltid pussar mig flera flera gånger innan han går till jobbet, som för att riktigt komma ihåg hur det känns hela dagen tills det blir kväll och man får pussas igen.
Att hans hår är alldeles tjockt och mjukt, aldrig sådär kletigt och vaxigt. Ändå ser det alltid sådär perfekt ut. Lite som James Dean eller Johnny Depp i Cry Baby.
Det är fint att han inte säger ”R” och säger ”spotthall” istället för sporthall.
Att han flera gånger i veckan kommer in på mitt jobb, bara för at ge mig en puss och dricka lite av mitt kaffe. Men mest bara för att säga hej.
När vi är på olika fester och sen möts ute vill han alltid sitta jättenära och helst bara pussas hela tiden och luta sig mot min axel och säga att jag är fin.
Den där känslan av att jag, av alla tjejer i världen, är den som fick den absolut bästa killen av alla! Vilken himla lyckost jag är!

Efter att ha undvikit det i flera månader, vågade jag mig idag in på Konstfacks, Beckmans och HDK´s hemsidor för att kolla in årets arbetsprover. Vad man skulle skicka in, vad uppgifterna var och sådär.
Utan tanke på att söka, men bara för att titta lite och kanske göra lite prov mest för min egen skull.
Men jag hittade inget jag tyckte lät det minsta lockande.
Andra år har jag blivit totalinspirerad redan vid första raden av uppgifterna. Men nu….inget.
SÅ HIMLA SKÖNT!
För det innebär att jag för första gången på hur många år som helst, får uppleva en vår med fågelkvitter, se hur asfalten äntligen blir torr från all snö, känna att det blir varmare, äta första lunchen på balkongen.
Allt det där får jag göra nu, istället för att sitta med huvudet bland papper och klister, ideér och tvångstankar. Ångest och tillintetförklararnde.
I år ska det bli vår på riktigt och inga prover ska lämnas in.
För nu, nu är jag N Ö J D.
Jag vill inte ha mer utbildning, inget mer CSN, inga fler nervösa lära-känna-varann-skitlekar.
Nu vill jag börja leva MITT liv.
Känns som de senaste 26 åren har varit i väntan på något annat.
Men jag tror att det faktiskt varit väntan på just precis det här.
Känslan av att vara redo att ta tag i sitt eget, inget skolsystem, inget tryggt CSNlån som kommer in varje månad.
Utan att faktiskt klara sig själv och stå på egna ben och leva den där drömmen man spenderat de senaste tio åren med att drömma om.
Nu börjar det.

Jag har tecknat den här bilden, tjej med dödskallesminkning.
Men nu är jag på jakt efter någon som vill tatuera in den, jag ska försöka bevisa för studion att jag visst är redo för porträtt så nu behöver jag någon som är modig nog att prova.

Så jag efterlyser, man eller kvinna, som inte är rädd för någonting och som tycker den här dödskalleflickan skulle vara ett utmärkt tillskott till kroppen! Black and grey, hur stor elle rliten du vill.
Om du känner dig manad, maila mig: a_ileby@hotmail.com

Jag lovar att du kommer bli kanonnöjd och dessutom ska du komma väldigt billigt undan bara för att du är så modig!