Här kommer lite bilder från utställningen jag hade i helgen!

Nu är jag motvilligt tillbaka i Värnamo. Hade mer än gärna stannat i Värmland, helst för alltid.
Utställningen har gått bra och jag fick så fina ballongblommor från en bloggläsare. Så himla fint! Tack!

Men nu är jag som sagt tillbaka och allt känns som ett enda kaos, det är så GALET mycket att göra!
Jag bara väntar på att jag ska springa rakt in i väggen, men jag försöker att inte tänka på det och bara bocka av en grej efter nästa på min to-do-list.

Näst på tur står modevisningen som är i helgen.
Sen kommer Öland och sen avslutningen.
När alltihop är färdigt ska jag lägga mig ner och sova i två veckor tror jag.

Men nu ska jag beta av nästa sak på listan, teckna Josephine! Men sen, en välförtjänt tupplur!

Bilderna är för ett uppdrag jag fick en gång som aldrig blev av, men bilderna tycker jag mycket om ändå.

Idag skickade jag in mina arbetsprover till Beckmans, packade i den låda de angivit att man skulle ha, på rätt dag och märkt med rätt saker.
Men när jag kom till posten tittade den väldigt snällapostentanten på mitt paket och sa sen – Följ med här så ska jag visa!
Sen visade hon hur hela processen går till, vilken vagn paketet hamnar i, hur det skickas och alltihop. Sen sa hon att om det kommer ett bamsepaket och landar på mitt så kommer det mosas, så den snälla tanten öppnar helt enkelt mitt paket, stoppar försiktigt om alla arbetsprover med bubbelplast och skumplast och såna där luftkuddar.
Sen stänger hon låda igen och tejpar noga noga ihop den.
-Nu kommer det hålla, det lovar jag! Hoppas du kommer in!

Åhhh postentanter är det bästa! Det är sådana där människor som gör att man verkligen älskar att bo i en liten stad! Sådana som liksom ÄR posten, som gör allt för att det ska bli bra och inte bara slänger mina arbetsprover i högen och skiter fullständigt i om de är hela eller inte!
Heja heja posten!

(bilden är från årets skörd med teckningar, det har blivit en del om man säger så)

När jag flyttade till Värnamo för snart två år sen, mötte jag Emil.
Jag bar in flyttkartonger i hissen och plötsligt stod han bara där.
Det var som det självklaraste i hela världen, mitt hjärta sa alldeles lugnt och stilla till min hjärna: nämen, där är Han ju!
Han visste det inte, säkert inte jag heller, men mitt hjärta visste att det där var den absolut bästa personen för mig.

Det är han verkligen.
Perfekt.
Kan sitta i soffan och liksom vilja bita i honom för att han är så jäkla underbar.
Minst en gång om dagen tänker jag ”hur i helskotta lyckades jag med det här?!”
Sen blir jag så lycklig så jag måste kasta mig över honom.

Jag ska gifta mig med Emil.
En vacker dag ska jag gifta mig med den mannen.
Sådetså.

Igår kom Stina med en present till mig, med motiveringen: ”för att du är söt och fattig”
Titta vad det var! En tygpåse med picknick mönster! Mitt favvo!
Så nu kan jag matcha mitt porslin när jag går runt på stan!

Tack snälla, det var den bästa presenten på länge!