Den här bloggen borde egentligen inte heta Anna Ritar utan kanske snarare Anna Pysslar.
Jag är tusen gånger mer saker än bara mina teckningar. Jag syr, bygger om saker, inreder, shoppar, stickar, väver, målar och gör just nu också lite skor.
Så bara för att bloggen inte har teckningar just nu betyder inte det att jag ligger på latsidan. Jag hoppas ni tycker det är lika roligt att se på alla pysselsaker jag gör och inte bara teckningarna.
Nu kommer den hemska frågan jag hatar när bloggare frågar men here we go: vad vill ni helst läsa i bloggen? Vilka inlägg är roligast?

Jag kommer antagligen inte ändra vad jag gör eller skriver men det är alltid roligt att höra vad ni tycker.

Idag har jag byggt om ett par träskor, sytt ett par shorts och målat lite på en oljemålning.
Vill ni se?

Idag grät jag. För första gången på väldigt länge.
Jag satt och bläddrade igenom bilderna på drömhuset igen, för ungefär tretusende gången och tårarna bara rann längs kinderna.
Jag kan inte förstå att det finns, att det finns precis ett sådant hus som jag vill ha, med ateljé på tomten, perfekt skick och plats för alla vänner att sova över. Det finns till och med möjlighet att öpnna antiaffär som varit en dröm sedan länge.
Men sen finns också den möjligheten att det där huset inte blir mitt. Att någon annan får ha gräset mellan tårna och gå och fixa i just den där trädgården. Att någon annan får min dröm.

Jag jobbar hemifrån, för mig är huset A och O. Jag bryr mig inte om det finns en stad, om det finns vänner vägg i vägg eller om det går bussar hit och dit.
Jag bryr mig om utsikt, om känslan och inspirationen ett hem ger. Jag bryr mig om att få någonstans som är mitt eget. Dit Emil kommer efter jobbet, det som är VÅRT.
Sen får vännerna hälsa på om dom vill. Men jag är inte i behov av människor för att må bra.
Jag är beroende av den där känslan man hade när man var liten och hade byggt en koja under ett bord. Känslan av att det här är bara mitt och här får bara jag vara.

Jag gråter för att jag inte vet hur jag ska kunna övertyga människor om att det här är det rätta.
De oroar sig över avståndet, att man inte kan överleva i en stad som består till 99% av polkagrisar, att det där med att inte känna någon kommer påverka mig mer än jag tror.
Men allt löser sig, det gör det alltid för mig.
Man hittar nya vänner, man finner sin plats i livet och ibland måste man helt enkelt våga chansa lite.
Det här huset finns bara nu. Det här är min chans.
Nu eller aldrig.

Såhär ser det ut hemma hos mig just nu, vi kan kalla det ett kreativt kaos!

Jag är stressad så in i bombens, den här månaden är verkligen fullspäckad!
-Jag har en utställning i Karlstad 22-23 maj
-Vi har modevisning i skolan och man ska göra tre uppsättningar plagg, tre modeskisser + att man ska lära sig gå på en catwalk, välja musik och öva öva öva
-Jag åker till Köpenhamn nästa helg, för att bara koppla av, njuta lite av våren och dricka öl med de bästa vännerna som finns
-Vi ska kastrera Allis den 11 maj
-Den 10 maj ska vi till Gränna på husvisning!
-Jag ligger efter med en hög beställningar

Späckat schema, javisst!
Men nu är jag iallafall snart klar med plaggen, skisserna och kanske någon beställning också. Pjuh….jag tror jag måste unna mig nått fint.

Fick det här måndagsmailet igår från finaste Janna! Åh så tjusigt och vad glad jag blev! TACK!

Om ni vill se lite mer fina bilder på min helg (som var så himla mysig) och på lägenheten och hela tjocka släkten så kan ni kolla in hos min svägerska Matilda!
Hon är inte bara barnboksillustratör, hon är en mästare på att fota också!
Speciellt förtjust är jag på bilden med mig själv i rymdhatt!

Det här verkar vara en öm tå hos många, men jag måste ändå skriva om det för det upptar en stor del av mitt liv numera!

Jag var en sån som ALDRIG skulle gå på gym, det fanns inte i min värld och såg bara massa stora biffiga killar och små och skitsnygga tjejer framför mig.
Sen en dag blev jag helt enkelt trött. Trött på att bli anfådd av att gå till skolan, trött på att magen alltid hängde över byxorna, trött på att inte kunna se på min kropp och vara nöjd, trött på att vara så himla slö jämt.
Så jag gick till gymmet, livrädd och jätteskakig.

Men jag överlevde, jag hade träningsvärk deluxe och trodde min sista stund var kommen. Men jag överlevde.

Det var två och en halv månad sen nu. Jag har varit där 3-5 pass i veckan sen dess.
Jag riktigt längtar efter att få komma in på gymmet, känna den där speciella lukten av svett och prestationer.
Jag älskar att vara där. Den tid det tar för mig att träna får jag igen gånger tusen i energi sen.
Jag hinner med mycket mer, är mer effektiv, orkar MYCKET mer och att få sätta på sig kläder utan att tänka på mage hit och dit har hjälpt mitt självförtroende något enormt!

Jag kan inte förstå hur jag kunde vara en sån motstndare till det här?!
Det är ju MIN kropp, mitt liv och min tid. Varför inte göra det bästa av det.

Är man arg tar man in hårdare, är man ledsen går det över efter en timme på spinningcykeln och tänker man på Konstfack orkar man hur många armhävningar som helst.

Jag kan inte tänka mig att inte träna nu. Det är det roligaste jag vet och igår sa tränaren att jag har all potensial i världen att bli riktigt stark.
Det kändes fint.
För bara några månader sen kunde jag inte föreställa mig att någon skuulle säga så till mig.

Men jag skulle fortfarande aldrig springa på löpbandet.
Så långt sträcker jag mig aldrig.

Igår fick jag äntligen igång Emils gamla nintendo 8-bit!
Jag släpade upp min gamla tv från källaren så nu har vi en tv som bara är tv-spelstv!
Väldigt vuxet…ehum.

Allis tyckte Super Mario var the shit så att säga!