Jag har haft världens mysigaste alla hjärtans dag. Jag kan inte minnas att jag någonsin gjort något speciellt den här dagen men i år blev jag bortskämd!

Först en heldag på köpcentret i Jönköping med träningsskor, hostmedicin och cheeseburgare.
Sen åkte vi till det hemliga stället som visade sig vara Anna Gretas inne i Jönköping.
Det va en supemysig tapasbar (fullproppad med kärlekspar) man fick fylla i en lista på vad man ville ha och sen kom det in en hel hög med godsaker!

Åhhh vad mysigt, speciellt när man får sitta mitt emot världens stiligaste man!
Satan i gatan vilket kap den karln är! Lyllos mig!

Här kommer en liten förhandstitt på min nya målning jag håller på med! Den blir lika stor som campingmålningen (80×80 cm)
Jag tänkte visa lite allt eftersom så får ni se hur det går.

Nu ska vi till Jönköping och köpa träningsskor och vattenflaska. Sen har Emill bokat bord på hemlig restaurang, oh så spännande!
Hoppas ni får en fin alla hjärtans dag och ett extra grattis till Erika!

Eftersom jag är den största Muminfantasten i världen så måste jag bara få dela med mig av det här, om boken Trollvinter av Tove Jansson.

”I Trollvinter (1957) blir knyttet Salome förälskad i den vintersportälskande hemulen. Till en början är hemulen mycket självupptagen och märker inte den lilla Salome, som bor i spårvagnen av sjöskum. Men så småningom blir de vänner, sedan han räddat hennes liv i en snöstorm.”

Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag vara en blandning av lilla knyttet Salome, Lilla My och den arma Misan.

Emil är Hemulen.

För övrigt så ska min dotter heta Salome. Nu vet ni.

Nu ska jag skriva ett inlägg som inte har ett dugg med konst att göra. Men det har med mig att göra, varför jag blev som jag blev.

Jag ska skriva om högstadiet.
Vissa tycks ha gått igenom högstadiet utan men för livet, med en enda långt rolighetstid med tjuvrökande i skogen och folkölsdrickande och hemmafester i smyg.
Själv ser jag tillbaka på min högstadietid och ryser.
Jag kan inte ens gå ut bilen om min mamma vid något tillfälle får för sig att handla i det centrum där min gamla skola ligger. Jag hatar den, hatar att jag vet precis hur det luktar därinne, hatar att jag vet hur ont i magen man hade varje dag när man visste att man var tvungen att gå dit.
Min pappa skjutsade mig varje morgon och jag avskydde när man såg hans bil försvinna. Då visste man att var tvungen att gå in i skolan, förbi det där vidriga uppehållsrummet och hade man RIKTIG tur kom man lite försent så det var alldeles tomt. Då kunde klumpen i magen lätta lite. Ingen kommer säga nått. Iallafall inte just nu.

Men en dag tar inte slut efter en lektion tyvärr. Lektionerna var aldrig något problem, där va man i säkert förvar. Det va när man va tvungen att lämna den där salen för att bege sig ut i krigszonen de kallar uppehållsrum igen.

Varje gång hon kom. Hela skolan stannade och vände sig om, som om hon styrde hela universum. Så som det brukar vara på högstadieskolor. En som bestämmer allt. Gjorde så man sjönk ner ännu mer i skorna, önskade sig osynlig.
Jag va livrädd för henne. Kände hjärtat slog så det nästan syntes genom min fruit of the loom tröja varje gång hon stormade in.
Ett ständigt ekande ”se mig inte, se mig inte, se mig inte” i huvudet.
Hon såg mig alltid.

Sen fanns det dom som kom i grupp. De va värst. De som man gick förbi, låtsades som ingenting fast de skrek efter mig.
Enligt dom var jag skolans största hora. Det berättade de flera gånger om dagen, högt och ljudligt så alla hörde.
Detta, trots att jag aldrig ens hade sett en naken kille. Men det spelade liksom ingen roll alls.

Vi hade en sån där kamratstödjare på skolan. Jag skrev långa brev till honom om hur hemskt allt va. Han svarade med lika långa brev tillbaka om hur bra det skulle bli sen, sen när skolan tog slut och att folk kan vara överjävliga ibland.
Sen fick rektorn reda på våra brev och han fick inte vara kvar. De trodde han skrev konstiga saker.
Så då var jag tillbaka på ruta ett igen. De tog ifrån mig den enda trygghet jag hade.

Men jag överlevde, fråga mig inte hur. Jag hade aldrig klarat av att göra det igen.
Så kom skolavslutningen. Jag gick ur nian och aldrig har jag varit lyckligare än då!

Sen dess har jag inte satt min fot i den skolan, kommer aldrig göra det heller.

Jag vet att jag verkligen säger emot mig själv nu när jag säger att det känns så himla fantastiskt att ha det där lilla plastkortet i plånboken. Känna att jag inte längre behöver stå i ett hörn och hålla in magen, att jag faktiskt gör något åt det!
Nu är mitt första pass bokat så på måndag kommer jag få en nära döden upplevelse som tränaren så fint förklarade när jag var där igår.
Hon var bra, inte det minsta farlig. Jag kom dit, hängde över disken och sa att jag ville ta tag i det här nu. Sen flöt resten på och hon visade och sa vad jag skulle träna och hur och hon lovade att ingen skulle peka, skratta eller kalla mig tjock.
Det kändes tryggt.
Jag är glad att jag vågade gå dit. Man växer av att göra saker som skrämmer en. Så jag växte en smula igår, för jag va i ärlighetens namn livrädd.

Ni tipsade om att gå och träna med sin pojkvän. Men nej. Det här är mitt. Något jag vill göra själv, FÖR mig själv. Få komma iväg och känna att det är min tid. Bara min.
Emil har sina grejer och jag har mina, sen blir vi desto gladare när vi gör nått ihop. Jag tycker egentid är viktigt.
Dessutom vill jag svettas och ta i och känna mig duktig utan att han ser på.

Nu kommer jag säga emot mig själv, jag SKA nämligen börja träna!
Trots mitt hårda motstånd mot allt vad gym heter har nu Emil gett mig ett erbjudande jag vore dum om jag inte tog.
Han betalar gymmet, månad för månad OM jag går dit tre gånger i veckan. Gör jag inte det, får jag betala gymmet själv och det vill jag ju absolut inte.
Ganska bra deal tycker jag. Jag hatar att träna men jag hatar ännu mer att BETALA för att träna, därför kommer jag träna. Omvänd psykologi.

Jag är rädd för gym. Jag är rädd att folk ska peka och skratta. Rädd för att jag ska stå på löpbandet och inte fatta hur man stänger av det och flyga in i väggen bakom. Rädd för att jag inte ska orka ett dugg och en läskig trehundrakilos tränare ska skrika på mig.
Inget av ovanstående kommer sannorligen inträffa. Ändå är jag rädd.

Folk säger att dom tränar för att må bra, jag tränar för att kunna slå dom som kallar mig tjock på käften!