Idag mina kära vänner, har hela mitt liv förändrats!

Man kan tycka att det är att ta i att formulera det så, men det va precis så det kändes. Som den största aha-upplevlese jag varit med om.

Jag fick numret till Monkikontoret, ringde, sprang dit och fick visa mina teckningar för en tjej, som visade sig vara, HELT otrolig!
Hon pratade, förklarade, visade och berättade om hur hon gjort för att nå dit hon är.
Hon bläddrade igenom min portfolio, såg skeptisk ut och sa allt jag behövde ändra på. Hon pekade på vilken stil som funkar för vad och hon konstaterade vad som fattades.

Äntligen! Det va precis det jag behövde, någon som VET, som tittar med granskande blick och inte imponeras det minsta.
Vi gick igenom hur man gör, hur man tar sig framåt och det va ungefär i det läget jag insåg hur det ligger till.

Det finns inget ”plötsligt händer det-moment” som jag gått å väntat på!
Det finns inte ”rätt person” att visa sina grejer för. Det handlar inte om slumpen. Det handlar om att sträva efter något.
Att vara praktikant, slita, koka kaffe, retuschera någon annans teckningar, för att sen bli assistent, för att så småningom, efter många år, KANSKE få teckna själv!

Jag har alltid trott att en vecaker dag kommer the big break och fram tills dess ska jag försöka bättra på mina odds.
Så är det ju inte alls! Ingen kommer ringa och erbjuda mig att bli grafisk designer bara sådär för att jag råkar kunna teckna, det finns miljarder människor som kan teckna.

Jag bubblade av inspiration och nyfikenhet och spänning när jag lämnade Monkikontoret.
Aldrig förut har jag varit så säker på vad jag vill i livet.
Aldrig har jag så klart som idag sett hur jag ska göra för att nå dit jag vill.
Det är DET som är den riktiga ”plötsligt händer det-upplevelsen”!

Efter att ha mött Kajsa, som bara känner mig genom bloggen, frågade jag henne om hennes förväntningar på mig införlivades när vi möttes.

Hon svarade att hon trodde jag skulle vara spralligare.

Hjälp.
Är det den bilden jag sänder ut i cyberrymden?
Jag skulle aldrig beskriva mig själv med ord som sprallig, tokig eller knasig.
Jag är absolut raka motsatsen till det.

Hoppas jag inte grusade hennes förväntningar eller förstörde bilden av mig själv till er nu.
Men jag är faktiskt inte det minsta sprallig.
Tro mig.

….att säga att idag va första dagen jag kände mig hemma i den här staden.
Det tog mig exakt elva dagar.
Elva dagar att anpassa sig till stadsbussar, rödljus och folkmassor.
Allt sånt som inte finns i Värnamo.

Det känns som man andas in annan luft är, förändringens luft och möjligheternas luft.
I Värnamo finns trygghetsluften. Den har sin charm den med.
Men just nu tycker jag om att inte veta vad som händer imorgon, om en månad eller om ett halvår.

Som Kajsa sa idag, det är nyttigt att ta sig utanför sin trygghetszon. Det är först då man växer.
Jag har växt lite under de här elva dagarna.

Blivit någon centimeter stoltare.

Tack för alla värmande kommentarer om magen och kroppsuppfattning. Ni är så himla bra!
Just nu känner jag för att gå ut och dansa i hotpants i ren protest!

Dagen har sett ut på följande vis:

– Tillbaka på Cheap Monday
– Fick många fina ”hoppas du mår bättre nu”-kommentarer
– Gav en teckning till Ann-Sofie Back som verkade uppriktigt glad över presenten
– Lärde mig illustrator och gjorde plaggskisser
– Köpte fina örhängen
– Hade mitt livs första bloggdejt, med Aenigma!
– Sprang hela vägen hem från bussen i akut kissnödighet
– Visade mitt skrovliga ansikte utan foundation
– Unnade mig en delicatoboll

Ja det va väl det, nu ska jag bada badkar och sen sova.

Det här inlägget har jag bävat för. Har velat fram och tillbaka om jag ska skriva det eller inte.

Men jag vill inte måla upp en bild av mig själv som fantastik och underbar på alla sätt.
Jag står varje morgon och drar i den där förbannade magen, jag drar in allt jag kan för att sen se den hänga över byxkanten igen.
Jag får ont i magen när jag går in i varuhus och ser alla söta smala piffiga butiksbiträden, när jag själv har på mig dubbla strumpbyxor och inhållande trosor så jag knappt får luft bara för att jag ska ha en klänning som sitter åt lite runt magen.
Jag ville aldrig bli en sån som bryr mig om sånt. Har lovat mig själv tusentals gånger att aldrig bli en sån som bryr mig om vikt och räkna kalorier hit och dit.

Jag hatar att träna, det är det absolut värsta jag vet och jag är hellre tjock och ritar en teckning än går och tränar och pinar mig själv två timmar.Så värdefull är inte en platt mage för mig.

Ändå står jag där framför spegeln och tittar bistert på kärlekshandtagen.
När jag ibland ser mig i spegeln och tycker att jag är fin, för att två minuter senare höra att jag inte är det och istället för att lita på mig själv, helt tror på den som kallar mig tjock.

Så istället har jag stora t-shirts och låtsas som ingenting. Jag hatar egentligen min egen inställning mer än jag hatar magen.
JAG tycker egentligen att den där magen är ganska fin.
Men istället väljer att lyssna på dom som inte tycker det.
Så ytterst fånigt och sorgligt.

(klicka på bilden för att se den större)

Jag har gjort mitt bästa för att sminka över mitt stackars ansikte (som bränner som om jag stoppat huvudet i ugnen ungefär) det hjälpte inget vidare men om jag går fort så syns det inte iallafall. Jag är dock rund som en boll i ansiktet fortfarande även om svullnaden gått ner avsevärt. Om man kollar noga på bilden så ser man att hela ansiktet är likson skrovligt. Fy.

Jag är hemma från praktiken idag också men ska ge mig in till Stockholm en sväng i eftermiddag och se hur det går. Är så himla trött och blev ännu tröttare av all medicin. Igår sov jag nog 17 timmar på ett dygn.

Nu sushi och sen träffa Rebecca. Om ni ser mig på stan idag kan ni väl bortse från min tjocka pancake i ansiktet och bullkinderna? Schysst.