Knak, brak, knirr och knarr.

Det rör sig i den gamla bloggen Anna Ritar.

Jag städar av, dammar och öppnar fönstren på vid gavel. Gammal luft byts ut mot ny och bloggen får åter se dagens ljus.

Den här bloggen andas jag.
Den utrålar kreativitet, individualism och egenhet som är lite sådär irriterande självgod men ändå ganska upplyftande i tråkiga medelSverige.

Glossiga modetidningar i all ära.
Men ingenting går upp mot att ha en egen, handknåpad och alldeles underbar blogg!
En som är min egen.
Som jag får säga och skrika och gråta och skratta hur mycket jag vill i.
För den är min.

Välkommen tillbaka till Anna Ritar!
Nu kör vi!

Pamparadaaaaaaaaaaaaaa *trumvirvel*

Nu till den stora nyheten! Min älskade följeslagare och kamrat, bloggen – flyttar!
Nu är det dags att se sig om, vidga sina vyer och se om gräset är grönare på andra sidan, så nu packar Anna Ritar ihop och flyttar över hela kalaset till Glamour.se!

Ni följer väl med? Det måste ni! Utan er vore bloggen bara en sida bland miljarder andra. Så kom nu, massa nya inlägg väntar på er!

Numera kan ni hitta mig på www.glamour.se/blogg/bloggkonstnaren/

Kom nu åker vi!

Jag lever. Bara så ni vet.
Men det är stora saker på G så därför blir bloggen lite lidande, men på onsdag kära vänner, då smäller det!
Hoppas ni står ut tills dess!
Glad påsk och ni är så himla fina!

Kommer ni ihåg när Farbror Melker säger så? Sen saltar han fisken för mycket!

Denna dagen – Ett liv……och ett sånt liv sen.

När man har inviger sjömansklänningen, har tvättat håret med nytt dyrt frisörshampoo (den ultimata formen av lyx) och packat ner alla sina kläder i svarta sopsäckar. Då vet man att det är dags att ge sig av.

Jag har stora planer, vill hem och skruva ner en hatthylla, bygga om en bokhylla och helst måla lite också. Det är så mycket instängd inspiration att det nästan väller ut genom öronen!
Älskar den känslan, den slår alla andra känslor med hästlängder! Den där känslan av förändring, pyssellust och kreativitet!
Har funderat mycket på hur det skulle vara att inte vara kreativ. Vad gör man istället?
Jag har alltid satt mig och ritat, gjort ett halsband, fixat med lera eller gjort om nått när jag inte haft nått att göra. Undra vad ”vanliga” människor gör?
Min mamma äter iallafall ostsmörgås.

Imorgon åker jag till Karlstad. Det känns som det va alldeles för längesen jag va där, alldeles för längesen jag borrade in ansiktet i en luddig kattmage, alldeles för längesen jag åt för mycket av mammas mat och alldeles för längesen jag bara va.
Så hej Värmland, hejdå Halland.

Imorgon går flyttlasset, med mig har jag en hel hög med nya skor, nya erfarenheter och nya visioner.
Jag uppskattar andra saker nu än jag gjorde innan. Jag drömmer om andra saker nu än tidigare.
Att erövra världen känns som nått som jag vill göra från mitt skrivbord, inte från nått fancy kontor.
Jag vill ha min lägenhet, mina pennor och min man. Då är jag nöjd.

Jag har haft kul här, lärt mig massor och träffat en av de bästa människor någonsin. Att umgås med Anna är som att medverka i den där reklamen ”om du kunde se dig själv i framtiden”. (fast hon får mig snarare att spendera mer än pensionsspara)

Men nu ska jag hem.
Hem till en lägenhet där diskborsten matchar handdukarna, där tandborsten matchar badrumsmattan och där väggfärgen matchar min person.
Där finns inget ”allmänt” utan bara mitt och bara jag.
När jag kommer hem ska jag låsa dörren, ställa upp rådjuren i stringhyllan, sen ska jag ta en lång varm dusch och känna att jag är hemma.

Igår ringde jag min mormor och skulle berätta om det nya jobbet.
Hon är den klokaste människa jag vet. Kanske beror det på de 88 levnadsåren eller så beror det helt enkelt på att hon är fantastisk.

Min mormor är liksom luden på kinderna, ett vitt fint ludd och när man klappar henne på håret piper hon till för att det kittlas.
Hon har alltid skor på sig inne, ”inneskor” och hon sitter med en kudde bakom ryggen.
Hon är snabbkäftad och inte det minsta rädd för att säga ifrån, hon säger själv att hon är för gammal för att vara tyst.
Hon har alltid halstabletter längst ner i väskan, fast vi säger inte halstabletter, vi säger ”vill du ha en blå?”.
Vi dricker madeira ihop och hon tycker om att knipsa buskar och sitta i skuggan bakom buskarna och lösa korsord.
Hon är blind på ena ögat men lyckas ändå plocka flera lite trattkantareller varje år men bäst tycker hon nog om kaffe och bulle i skogen.
Hon har mött älgar och varit Närkes lucia, hon är mormor och farmor och gammelfarmor och den finaste människan jag vet!

På måndag ska jag dit och dricka kaffe ur hennes Stig Lindberg porslin. Då ska jag säga till henne hur söt hon är.