Det knakar och rör sig i bloggen, för snart kära vänner händer det grejer!
Stora saker på gång och jag är liksom lyckligare än på länge.
Det finns folk, som genom alla tider sagt att det inte går att leva på att teckna. Men jag har som drivkraft att bevisa motsatsen och idag hände något som gör att min motivation blev ännu lite starkare.

För om man vill nått, riktigt jäkla mycket då går vad som helst!
Sen kan alla surgubbar och bittertanter sitta där och muttra om att man inte bara kan ha roligt hela tiden.
Man kan visst ha roligt hela tiden, om man bara ger sig fan på att det går och aldrig finner sig i något mindre.
Så snart börjar mitt nya genomroliga liv!
Jag tror bestämt jag ska fira detta med en avokado!

(bilden är från min favorittecknare Joanna Rubin Dranger, har ni inte läst Fröken Märkvärdig och Karriären så är det mitt absolut bästa boktips för PRECIS så är det att försöka vara kreativ)

Nu ska jag erkänna nått, som officiellt gör mig gammal.

Jag minns det som igår, jag va och hälsade på min bror och Matilda i Sala. Jag stod och gjorde mig i ordning i badrummet när jag upptäcket ett långt hårstrå. Jag borstar bort det och antar att det kommer från deras hund.
Till min förskräckelse så försvinner det inte, jag borstar och viftar men icke.
Det sitter det fast!
Jag har alltså skägg.
Jag är officiellt gammal och en gång i månaden får jag dra bort ett litet, hårt skäggstrå från hakan.

Nu har jag erkänt.

Jag älskar söta saker, 50-tals inspirerat och retro. Lite det som påminner om när man va liten och allt va mycket enklare.
Jag frågade Emil en gång vad han gillade för underkläder, han svarade – Vad som helst, bara nått annat än det du har nu.
(jag har mest randigt å prickig, bekvämt och utslitet)
Så då köpte jag volangtrosor och tänkte jag skulle överraska honom! Kände mig superfin. Hans reaktion: -Men du ser ju ut som en femåring!
Åh.

Så visade jag de nya vita sandalerna. Jag tycker dom är docksöta och jättefina, Emils reaktion: – Är inte det där barnskor? Såna hade iallafall min syster när vi va små.
Attans.

Vi är som natt och dag jag och Emil. Nu låter det som han är otrevlig så gott som alltid men så är det verkligen inte, när han gillar nått så säger han det! Och när han ogillar nått så säger han, på småländksa och så snällt han kan att det kanske inte va hans favorit.
Men ja, vi är som natt och dag.
Kanske därför det funkar så bra.

Nu är det officiellt vår. Det bestämde jag och Anna igår när vi gick i Haga utan jacka och sörplade på varsin smoothie. När man har solen i ögonen och en sån där fin papperspåse i handen, men en ihopvikt sjömansklänning så känner man sig lyckligast på jorden. Som man äger en skatt.

Men just nu skulle jag byta allt solsken i världen mot att få vara med Emil.
Få ha vår, en varm hand i min och pussas sådär störande länge på torget, sådär så folk suckar och mumlar om en.
Få packa picknickkorgar med svettiga ostsmörgåsar och ljummen saft för att åka iväg med bilen bara för att se var alla småvägar tar vägen.
Jag vill sitta ute och behöva ha med en kofta för att inte frysa, jag vill pussa din hals när den är sådär solvarm och jag vill liksom va närmare dig än det är möjligt.
Just nu är det bättre än någonsin mellan oss och jag kunde inte önska mig nått mer.
På torsdag flyttar jag hem, jag åker tillkarlstad och jag har halvårsdag på samma dag.
Sen vidare till Åre, solen och Emil.
Just nu, kunde jag inte önskat mig nått mer!

Det där med om att jag hade så mycket fritid att jag kunde knyta skorna på ett snitsigt sätt kom ju självklart tillbaka och bet mig i röven så nu sitter jag här med högvis med jobb (just nu har jag kaffepaus dock)
Ska packa 85 kartonger. Jag har packat 35 och är helt slut. Men roligare än att bara sitta och glo iallafall.

Samtidigt smider jag och Anna helt fantastiska planer! Åh det kommer bli så bra. Men mer om det senare.

Imorgon åker hon och jag till Göteborg för second-hand shopping, lyxshopping och allmänt trevligt. Det är precis vad jag behöver nu. För att avsluta min Varbergs vistelse. Hon är det bästa med den här stan.
Lätt.

Såhär fint väder är det i Varberg (man borde sitta på asfalt oftare, det känns så fint barnsligt, fast min mamma skulle sagt -Blåskatarr!!)

Såhär knyter man skorna när man har för lite att göra.