Igår packade jag under eftertänksamhet ner mina saker i lådor igen. Ner med alla jävla kläder som jag alltid envisas med att släpa med mig men ändå aldrig använder.
Jag saknar en plats där jag kan skriva av mig, säga hur det verkligen känns. För många välbekanta ansikten, för mycket prestige och för mycket på spel så jag är tyst.
Man kanske skulle köpa en dagbok och köra på the old fashion way och faktiskt skriva för hand?

Det ska bli fint att komma hem, att få åka i fasters nercabbade bil bakom trygga solglasögon, röra sig på välbekanta gator.
Men ändå, jag vet att det är för litet i längden. Jag vill alltid mer. Även när jag tror mig ha allt vill jag ha mer.
Jag vet att jag kommer tröttna den här gången också.
Men denna gång vet jag inte vad jag vill, inte så som jag alltid vetat förut.

Jag har fått en vagel i ögat, det gör ont varje gång jag blinkar så därför blinkar jag lite extra i rent självplågeri.
Inatt kommer Emil.
Kanske är det den enda bot som finns mot vagel i ögat…

Det här är den finaste staty jag vet. Den har liksom följt med sen flera år tillbaka.
Jag och mamma såg den i en bok, den finns på en kyrkågård i Rom. Sen dess har vi haft som mission in life att åka och titta på den.
Den är så himla uttrycksfull, liksom helt förtvivlad. Jag ÄLSKAR den!
Jag önskar mina teckningar kunde utstråla lika mycket känsla som den här statyn gör.

Om jag gör ett inlägg med mycket färg så kanske våren kommer snabbare så here we go!

Bredvid mig på jobbet sitter Anna. Det va hon som fick hit mig från första början.
Hon är precis en sån där helknäpp person som man hoppas man ska få möta iallafall en gång i livet!
Hon shoppar som om det inte fanns någon morgondag, hon blandar second-hand med dyra designade kläder, hon skrattar högt och har ALLTID fina, underliga skor.
Hon har flor i hatten och rosetter som får Mimmi Pigg att blekna, hon har lager på lager och pälsmössor och rosor och broderier.
Hon är liksom extra allt.
Jag kan bara hoppas att jag blir som henne när jag är 40. Det vore fint.

Iallafall har hon ÄNTLIGEN startat en blogg som jag kommer sitta klistrad vid, så kika in så får ni se! Fashionhaggan

Idag gick jag hem från jobbet. Mådde så sjukt illa.
Tror jag har haft för mycket att tänka på på sista tiden. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan.
Kan ingen bara ringa å säga ”hej vi vill sponsra din blogg, här får du en massa pengar”. Det hade varit great.
Det kan också vara min kost som de senaste fem dagarna bestått av makaroner och ost. Av den enkla anledningen att jag bara haft makaroner och ost hemma.

I vilket fall som helst så fick jag ett knöligt kuvert idag. Knöliga kuvert är dom bästa, då vet man att det är nått rolig (utom sist för då va det kvitton, mindre kul) men den här gången va det ett superfint pannband min mamma stickat! Å hurra!
Så nu kan jag gå till bussen utan att förfrysa öronen och åka till Åre med för den delen.
Min mamma är den bästa mamman som finns!
(kolla in mitt kindben, ser ut som jag fått en smäll)

Jag blir så trött. Jag försöker och försöker, försöker rätta till och göra världen liiiiiite bättre och tryggare men alltid är det någon som måste försvara mannen. För det KAN ju faktiskt vara så att jag anmälde honom för att jag va bitter och arg över nått gammalt. Det KAN ju vara så att han va helt oskyldig. Det KAN ju vara så att jag ljuger.

Eller så kan det vara sant men någon måste ju försvara en äckelgubbe.

Varför händer sånt här mig? Alltid.
Jag blev inlurad i skogen av en blottare första gången när jag va elva, jag hade en lärare på gymnasiet som skickade mail om att han ville ha kroppsmålning i skolan, att han inte kunde koncentrera sig när jag hade urringat, jag hade en chef på ett jobb som undrade om jag gillade när man såg den genom jeansen, jag har sett ett flertal blottare och nu detta som grädde på moset.

Är detta verkligen så vanligt att man liksom ska ”räkna” med att det ska hända alla iallafall en gång? Eller är det bara jag som är gubbkuks-förföljd?

(ursäkta språket)

Som människa ska man väl på sin höjd vara rädd för att bli uppäten av en björn. Det är ju en logisk rädsla. Björnar äter upp folk om de är hungriga.
Men att man ska behöva gå runt och va rädd för en annan människa, det är väl ändå förjävla dumt?
Jag föredrar björnen.