Igår var en så himla känslomässig dag, minst sagt.
Jag lovade ju att berätta allt för er och nu känns det som jag kan göra det.

Jag har som ni säkert vet och märkt, mått dåligt de senaste veckorna.
Det började för några månader sedan när jag upptäckte en knöl i ena bröstet. Jag tänkte inte så mycket på det då utan glömde bort det.
Men sen kände jag den igen, visade Emil och han sa att jag nog borde gå och kolla upp det.

Sagt och gjort så bokade jag tid på vårdcentralen och fick komma dit redan dagen efter.
Det klämdes och kändes och sedan skickades det remisser till Jönköping, både till bröstmottagningen och till mammografi.
Läkaren sa att det borde gå fort, att sådana här saker aldrig får vänta så när jag inte hade hört något efter två dagar ringde jag igen.
Då hade de missat att skicka en remiss.
Efter ytterligare några dagar och sömnlösa nätter (har oroat mig så otroligt mycket över det här ska ni veta) så ringde jag igen och de hade FORTFARANDE inte skickat någon remiss.
När jag sedan ringde för tredje gången fick jag frispel och gormade och skrek åt den arma människan på andra sidan.
Efter det fick jag en tid.

Den tiden var igår.
Emil tog ledigt från jobbet och skulle följa med.
Precis innan vi skulle åka ringde min mobil och jag fick ett annat besked om ett blodprov jag tagit någon vecka tidigare.
Provet visade att jag hade en höjning av prolaktin, som oftast beror på en godartad tumör i hypofysen som påverkar sköldkörteln (vilket i sin tur gör en trött, deprimerad och får svårt att bli gravid)

Så jag hade nu under två veckors tid hört ordet tumör två gånger.
Något man helst aldrig hör.
Jag tappade det.
När jag mötte upp Emil så började jag gråta, kändes som hela jag var fullproppad med tumörer och att det växte elakheter i hela min kropp!

Han var märkbart orolig över det hela han också och vägen till Jönköping kändes evighetslång.
Att behöva prata om hur vi ska göra med Knut om det bara är Emil som finns kvar, hur stora oddsen är att överleva om man har tumörer överallt och alla andra tänkbara scenarion.
Tårarna brände hela tiden.
Att lämna Knut, så ofattbart att tänka på.

För oavsett om proverna visade något eller inte så hade det redan börjat snurra i mitt huvud och att ens behöva tänka på ”om” är otroligt påfrestande ska ni veta.
Väl inne på mammografin kändes det nästan som jag skulle svimma, fick svårt att andas men ville bara få det överstökat.
Fick ta både röntgenbilder och en läkare gjorde ultraljud över båda brösten.
Knölen visade sig vara ofarlig!

Jag har aldrig blivit så lättad!
På vägen dit kändes det som jag var döende och på vägen hem kände jag mig ytterst levande!
Jag firade direkt med en dubbelnougat.

Någon på instagram frågade om det var bebis på gång när jag la upp en bild på en sjukhuskorridor. Sånt kan man ju anta och spekulera i bäst man vill förstås, men snälla fråga aldrig det.
Jag vill som ni säkert vet, väldigt gärna bli gravid. Men hade för några veckor helt glömt bort det pga allt det här.
Så att nu inte ha cancer men ändå direkt få en påminnelse om att jag inte är gravid, var minst sagt onödigt.
Kan vi inte bara bestämma, en gång för alla, att ingen någonsin är gravid förrän motsatsen bevisats eller berättats. Så fram till dess bör ingen fråga om saken, för tids nog syns eller märks det i vilket fall som helst.

Problemet med sköldkörteln kvarstår fortfarande och fler prover ska tas för att få reda på vad det beror på.
Men det är i alla fall i de allra flesta fall något som går att medicinera och det kan jag leva med.
Allting jag kan leva med känns som en fis i rymden i jämförelse med att inte leva alls.

Tack för alla fina tankar igår!
Ni är bäst!
Och en stor eloge till alla er som kämpar, där proverna inte visar att allt är bra. Ni är otroliga!

När vi skålade in det nya året lovade vi varann att det skulle bli vårt bästa år.
En sån sak lovar man ju varje år men nu när det gått en vecka så kände jag att jag behövde sätta mig ner och tänka efter vad det verkligen innebär.

Året har börjat skakigt för min del, med en hel del tankar om vad som är viktigt i livet och vad jag vill prioritera och minnas. Min pappa dog den tredje januari för fem år sedan och sen dess innebär just nyår en hel del ångest för min del.

För att lätta lite från mitt ångestmoln jag fastnat i gick vi ut i naturen. Det är lättare att tänka klart där.
Jag försökte kanalisera var det gjorde mest ont och hur jag kunde göra ändringar för att jag skulle må bättre.

Jag kom fram till följande:
– Istället för att ta med mobilen, ta med systemkameran. Jag slipper bli nådd och får fina bilder på köpet.
– Jag tar en paus från min instagram annaritar och fokuserar istället på mitt andra konto annaritar_illustrations. Jag vill inte följa några konton som gör mig stressad, med välpolerade hem, smala midjor och ständigt färska blommor. Just nu ger jag mig själv en paus från allt sånt.
– Istället för att konstant ta bilder för att lägga upp på instagram, ska jag nu istället rikta mer energi åt bloggen och få allt samlat här istället, lägga ner mobilen och andas lite.
– Sluta dricka alkohol. Jag börjar med en så kallad vit månad, så får vi se hur det blir efter det. Men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Vi bestämde också gemensamt att lägga bort mobilerna när vi är hemma och istället vara mer med varann.
Knut har inte haft sin ipad på hela december och har varit som en helt annan person, en som leker, pysslar, ritar och hittar på bus. Utan att sitta klistrad vid skärmen. Så nu är fri ipad borta i vårt hushåll och han har inte frågat efter den en enda gång. Vi säger att den är på semester och så har det inte varit mer med det.

Det här året vill jag fokusera mer på mig och min familj, mitt välmående och vår gemensamma tid.
Andra år har jag alltid haft karriärsmål som nyårslöften, men i år vill jag ändra fokus mer inåt än utåt.

Jag har varit så upptagen med att jämföra mig och hålla koll på alla andra att jag nästan glömt bort att njuta av vad jag har.

De här två. Allt jag någonsin önskat, mitt framför näsan på mig.

Så nu har jag skalat bort och skurit ner. Prioriterat om och tänkt efter.
Karriären går bra, den kommer förhoppningsvis fortsätta gå bra. Men den kan inte fungera om inte jag gör det.

Sluta stressa och bli irriterad över att det tar tid och går långsamt. Jag har ju egentligen ingen tid att passa. Jag vet inte vad jag skyndat till.

Så nu stannar jag upp och ser det jag har. Njuter av att han är min. Att jag fick honom, mitt i allt kaos fick jag honom. Vips är han stor och vem fan bryr sig om jag hade färska blommor hemma då? Ingen.

En fantastisk dag på många sätt och det känns som jag landade i något bra.

Avslutar det hela med lite Gustaf Fröding, som sig bör efter storslagna tankar: ”Var icke ledsen fast molnen trycka och vinterköld genom hjärtat går, Ty bakom moln glänsa sol och lycka och efter vinter blir det åter vår.”

Den här julen har varit så oerhört lugn och det var precis vad jag behövde. Inga måsten, ingen kalabalik och en massa sömn då vår familj är en stor förespråkare för att sova middag. Så det har vi gjort.
Men nu kikar vi på hur vår jul såg ut.

Vi började med julbordsfrukost eftersom vi hade rester kvar från dagen innan (nej vi dricker inte festis och julmust till frukost i vanliga fall) Emil vaknade med ögoninflammation och tänkte ställa in hela julen, ni vet män och sjukdomar. Jag droppade i lite ögondroppar på honom och så var julen räddad.

Den här lillfisken var taggad på jul!

Vi tog familjebilder i våra matchande jultröjor från Christmas Sweater Shop!

Sen åkte vi till Emils moster och där mötte vi Tomten minsann! Knut presenterade sin familj, mamma Anna och pappa Emil och att han själv hette Knut. Så Tomten skulle veta säkert vem han skulle ge julklapparna till.

När vi ätit världens godaste julbord och sett på Kalle Anka och druckit kaffe, packade vi in hela familjen i bilen och åkte 30 mil till Karlstad och mormor!

På juldagen firade vi jul med mamma och det blev paketöppning igen (note to self: köp färre julklappar nästa år!)

Det här fina fick jag (bland annat) en ljusstake från Paradisverkstaden, vi var där i somras när vi bodde på Öland men jag kunde inte bestämma mig för vilken jag ville ha så jag blev utan, men nu fick jag en orangerandig av Emil! De otroligt fina, hemstickade vantarna med feministmotiv hade mamma gjort till mig. Det finaste jag äger tror jag bestämt. Må jag aldrig tappa nån!