Ett år gick och sen var jag tillbaka igen.
Jag älskar vardag så himla mycket mer än ledighet så det känns skönt att vara på plats i ateljén igen. Dock har det här jullovet varit både behövligt och fantastiskt. Det känns som jag sovit mig igenom hela ledigheten och det var precis det jag behövde.
Som att jag äntligen kommit ifatt mig själv.

En liten resumé tycker jag ändå 2017 är värd, då det klassats som ett av de bättre åren för min del. Speciellt karriärsmässigt. Vi kikar:

I januari var jag besatt av Skam, precis som alla andra, så jag gav mig på att teckna karaktärerna, men kom bara till tre innan jag tröttnade.

Jag vann en tävling hos Lion Alpin och blev utsedd till årets skidbloggar trots att jag inte kan åka skidor. I priset ingick en resa till Alperna. Ska man lära sig, ska man göra det på ett ställe med sån här utsikt! Den här resan, en vecka ensam med min man, har varit det bästa jag gjort i hela mitt liv. Som vi njöt av den egentiden alltså (trots en miljon blåmärken)

I februari fyllde den här fantastiska lilla killen tre år och fick sin första riktiga cykel. Lyckan alltså!

I Mars var det min tur att fylla år och vi mötte våren i Köpenhamn. Det här borde förövrigt bli en tradition, Köpenhamn vid den här tiden är sannerligen magiskt!

I April var det dags för skidsemester igen, fast den här gången i Värmland och Branäs. Knutte gick i skidskola och vi hade det fint.

I Maj var vi på traditionsenligt kosläpp. Det är det bästa, som en galen kickstart inför sommaren.

Jag och mamma åkte till Akvarellmuseét och målade i tre dagar. En av topphändelserna under året helt klart.

I Juni gifte sig min bästa kompis i Hagaparken i Stockholm och vi firade midsommar hemma på vår bodega.

I Juli hyrde vi ett hus på Öland som jag hittat på Blocket. Det visade sig vara det finaste hus jag sett och jag hoppas kunna hyra det alla somrar framöver i resten av mitt liv. Kände mig så himla hemma direkt jag satte foten där. Den bästa sommaren i mitt liv.

I Augusti hade jag fem dagar ensam i Stockholm med min kompis Johan. Sånt vinnande koncept att ge varann egentid på semestern! De här dagarna var magiska, förutom båtturen då som höll på att kosta mig livet, men annars!

I September hade vi releasefest för Fislandet och jag var så himla nervös innan och alldeles hög på livet efteråt. Så sjuk grej och så mäktigt och stort på alla sätt och vis!

I Oktober åkte jag på mitt livs första bokmässa i Göteborg. Var på fest med Rabén & Sjögren och fortsatte vidare ut i natten med bland annat Lilla Berlin-Ellen!

I November åkte vi till Karlstad. Ett välbehövligt besök för att landa efter en händelserik tid. Det är liksom lättare att andas när man är i Värmland.

I December flög jag till Umeå för att medverka i Musikhjälpen. Så långt utanför min comfortzone man kan komma, men ack så roligt efteråt.

Vi hade en riktig Bullerbyjul när vi högg gran hos Emils pappa:
Julen avslutades i Karlstad och det nya året firades in med pompa och ståt omringad av vänner, precis som det ska vara.

2018 ser jag fram emot ett annat tempo, inte nödvändigtvis lugnare, men kanske inte lika orutinerat.
Jag har inga nyårslöften, jag borde träna och äta bättre och allt sånt där värdsligt, men det orkar jag inte ens lova.
Det enda jag lovar mig själv, är minst en hotellnatt ensam om året. MINST, en, helst två.

Så, kära 2018, bring it on!

Det första sjukhusbesöket, när du än så länge bara hade ont i magen och vi kom och hälsade på, med hembakade bullar i en påse och du blev så rörd att du grät i smyg över att vi kom dit.
Såklart vi kom dit.
Du ville att jag skulle hjälpa dig att väga dig i nån stolvågsanordning. Du hade gått ner tio kilo, på bara några dagar och du var så himla glad över det. Att du skulle vara smal till sommaren.

Första gången du ringde mig efter att du hade fått en stroke och inte kunde prata. Jag svarade och kände inte igen din röst. Du lät som någon annan och jag förstod inte vad du sa.
Du grät och försökte förklara och jag kunde inte få ihop vad du menade. Vi la på och jag grät i timmar efteråt.
Nästa dag ringde du igen.
Jag var mer förberedd nu och kunde klura ut vad du försökte säga.
Du sa att du hade blivit knäpp. Jag sa att det har du varit jämt.

I hissen när jag körde dig i rullstolen. Dina rynkor i nacken. Lockarna under mössan.
Tittade noga för att riktigt memorera hur de såg ut.
Jag visste att de snart bara skulle finnas i mitt minne.
Drog fingret över din nacke och kommer precis ihåg hur det kändes.
Mina fingertoppar glömmer aldrig hur min pappa känns.

När vi satt i ditt rum och pratade. När jag lärt mig ditt nya sätt att prata.
Du sa att du haft ett bra liv. Att du fått allt du önskat.
Jag sa att det var synd att du inte fick se New York och du fick tårar i ögonen igen.

Den smala damen på begravningsbyrån. Hon med allvarlig min och trist uppsyn frågade vad vi ville att det skulle stå i annonsen.
-Kungen av cool has left the building.
Hon såg sur ut.
Du hade älskat det.

• Att vintern håller sig såhär fin och vit länge. Orkar inte med mer slask nu.
• Att jag inte ska ha lika ont i ryggen 2018, så jag kanske kan börja träna igen.
• Att jag får åka utomlands någonstans där det är varmt och jag inte behöver göra någonting förutom att smörja in mitt barn med solcreme och tänka ut vad jag är sugen på att äta.

• Att vi blir gravida.
• Att jag tar mig råd och äntligen köper en flap-it, efter flera års suktande.
• Att jag och Cissi ger ut en till bok.
• Att jag förhoppningsvis är gravid så jag slipper springa tjejmilen som jag så dumt anmält mig till, eeeeehh….
• Att jag kan följa med på tjejresan till Kroatien jag fått av min faster! Det är jag och nio damer i 60-års åldern. Love it!
• Att vi får hyra huset på Öland i år igen.

• Att jag får gå på minst en Winnerbäckkonsert.
• Att något storslaget händer, som att jag typ får teckna adventskalendern för Svt.
• Att saker jag lägger oerhört mycket tankekraft på men ändå inte kan påverka, löser sig till det bättre.
• Att nått oväntat och fantastiskt händer.

I lördags var det dags för den traditionsenliga julgranshuggardagen hemma hos Emils pappa.

Han bor så himla fint och kolla vad mycket snö vi har!

Jag fick hälsa på Fia i väntan på att Knut skulle vakna. Han somnar ALLTID i bilen, även om man bara ska åka tre meter.

När han till slut vaknat (okej jag fick väcka honom) så anslöt Emils syster Lina med familj. Då blev det snöbollskrig!

Sen lastade vi på sågar, barn, fika och sittunderlag på kärran till traktorn och sen åkte vi ut i skogen.

Med kusinen Malte på ett skumpigt flak i världens finaste Smålandsskog.

Såhär hugger man alltså en smålandsgran på riktigt, när man inte beställer den i en pop-up store på Stureplan.

Alltså så mycket hjärtemojiögon på dom här två!

Vi var också ganska gulliga.

Sen gällde det att hitta den vi hade märkt ut med ett litet rött band. Det var ju en del snö om man säger så.

Nöjda granletare!

Sen gick vi till grillplatsen som Bengt byggt och värmde oss med kaffe och korv.

När alla var mätta och belåtna hoppade vi upp på släpet och åkte tillbaka hem igen.

Kan mycket väl ha varit vinterns finaste dag! Älskar att jag kan ge mitt barn den här Bullerbyuppväxten med allt vad det innebär.

I lördags kväll var det dags för något väldigt efterlängtat, nämligen att åka tåg till Tomten!

Ytterst spännande när tåget kom in till stationen. För både stora och små.

Vi såg ut en bra plats att sitta på och hoppade ombord.

Supertaggad kille som hade väldigt svårt att sitta still. Inte lätt att vänta när man ska träffa självaste Tomten ju.

Efter en halvtimmes tågåkande kom vi fram, så himla mysigt. Där mitt ute i skogen bodde han, Tomten.

När Knut berättat om allt han önskar sig i julklapp och fått en julklapp av Tomten (två små trätåg till briobanan) så bjöd tomtenissarna på lussebullar och korv.

Sen åkte vi tillbaka igen. Så fin sak att göra, kändes som vi var mitt i en julsaga!