Så länge jag kan minnas har jag varit i Värnamo och hälsat på, minst en gång varje år, för att mina fastrar bor här.
Det var alltid en stor grej när jag var liten att åka hit, liksom semester. Packa in allt i bilen, ha med sig kudde och mamma hade alltid förberett massor att göra och äta så vi skulle gnälla så lite som möjligt under de trettio mil det är mellan Karlstad och Värnamo.
När jag var tretton år åkte jag och min familj hit, antar att min bror var för stor och häftig för att följa med då, så jag åkte nog själv med mina föräldrar.
Min faster och hennes gubbe Roland bodde i ett stort hus på landet och jag gjorde som alla andra trettonåriga tjejer gör, stryker längs huset och ser om det finns några killar inom en mils radie.
Roland såg nog det här på mig, för han försvann in i huset och några minuter senare åkte det förbi ett moppegäng, varv efter varv och där stod jag och försökte se cool ut i mina vita jeans och bruna munktröja. Som att jag inte brydde mig om ett gäng femtonåriga killar med trimmade mopeder.
Men som jag brydde mig!
Efter sisådär femtio varv, några timmars coolspelande så stannade de och vi började prata, trevande, som man gör när man är ensam tjej bland finniga tonårskillar.
Vi stod nog mest där egentligen, sparkade lite grus och älskade varje minut av det.
Minns att mamma kom ut och tog en bild och jag tyckte hon var den pinsammaste morsan i världen.
Sen ramade jag in den där bilden vid min säng.
Varje sommar jag var i Värnamo efter det kom de där killarna tillbaka. Jag hann knappt landa innan Roland smög iväg och ringde bondpojkarna i gårdarna runt omkring.
– Hon är här nu.
Åren när jag var 13-17 år var kämpiga för mig. Att åka till Värnamo blev mitt andningshål och min fristad. Där var jag bara jag, helt utan historia.
Hon från stan.
Jag älskade de där resorna.
När Roland sen blev sjuk och gick bort minns jag så väl att jag tänkte att jag inte skulle överleva utan honom. Han som såg på mig vad jag ville, som visste utan att jag sa nått, som förstod fast jag var så komplicerad och han så lätt.
På nått sätt kändes det som jag flyttade hem när jag till slut flyttade hit.
Att jag fick vara i frizonen hela tiden.
Igår grävde de in fiber på vår gata.
Han som körde grävmaskinen var en av de där mopedkillarna. Fast vuxen nu.
Så fint ändå, att ha en historia här, fast jag ibland känner att jag inte alls hör hemma här.
Så gör jag nog det ändå.
Han kände igen mig.
Vi bestämde oss för att se oss omkring, så vi gick ett varv.
Vi hittade lä.
