Idag är det min födelsedag! Min trettiotredje till och med.
Jag har slutat att ängslas över att bli äldre, eller snarare jag har aldrig varit orolig över det.

Har alltid känt mig äldre än vad jag är så för varje år som går blir jag bara lite, lite närmare min mentala ålder.
Ibland blir jag arg över att mitt liv går ut på att fundera över vad jag ska laga för mat och om det finns någon matlåda tills imorgon, om Knut har några rena kalsonger och om vi har kommit ihåg att köpa nya regnbyxor nu när de gamla är urvuxna.
Jag borde ägna mina tankar åt storslagna saker istället, fila på mina memoarer, undra om jag borde boka en resa till Paris och på hur mitt sommarhus på Öland mår.
Men men, den tiden kommer.
Man ska inte hasta genom livet, vips så är det slut innan man hann gå i pension ens och så har man pensionsparat hela livet i onödan.

Min drömålder har alltid varit 34 (så nästa år smäller det),
Har alltid haft nån bild i huvudet att de är ungefär så gamla i Sex and the city och de verkar ju ha det bra liksom.
Man har tillräckligt med pengar för att kunna unna sig då och då, bor inte längre i en studentlägenhet, har barn som känns hanterbara och ändå är man hyffsat ung för att ännu inte vara gammal så att säga.
34 alltså, det är då det händer!

Ikväll ska jag dricka champagne med min man och fira att jag överlevt i 33 år!

Nu i dagarna fyller mina bröst två år, hipp hipp hurra för boobsen!

För er nya läsare kan jag berätta att för två år sedan gjorde jag en bröstförminskning via Landstinget.
Innan jag fick barn såg jag ut som vem som helst, lite större bröst än medelsvensson kanske, brukade köpa Bh i storlek 75DD. Såhär:

När jag var gravid växte brösten nått enormt och till slut bestod jag typ bara av bröst kändes det som. Ungefär såhär:

När Knut var född fick jag köpa BH i specialaffärer för att kunna hitta min storlek, då hade jag 75H.
Kände mig inte alls som mig själv och kunde inte förlika mig med att det här numera var jag. Såhär såg jag ut då:

Att jobba med det jag gör och sitta framåtlutad över skrivbordet hela dagarna är påfrestande som det är, men att sen lägga på en sisådär fem kilos extra vikt framåt gjorde att min rygg pajjade helt.
Så jag bestämde mig för att göra något åt det.Såhär gick hela processen till (vet att det är väldigt många därute som har samma problem som jag hade):

Jag började helt enkelt med att gå till vårdcentralen för en kontroll.
Där mätte de avståndet mellan halsgrop och bröstvårta (minns inte exakt, men har för mig att det ska vara över 28 cm för att ens vara aktuellt att få sin operation betald)
Mitt mått landade exakt på det.
Sen kollade de vikt och längd och räknade ut min BMI. Tycka vad man vill om BMI men det är i alla fall det de går efter i såna här sammanhang.
För att få operationen betald ska du ha en BMI under 25. Är man överviktig kan ju brösten lätt bli stora av den anledningen, så det är därför den här kontrollen görs.
Mitt BMI var 22.
Det gjorde att jag fick en remiss till sjukhuset där det skulle göras ytterligare kontroller.

Efter några veckor fick jag komma dit och vara med på ett gemensamt möte med andra som ville göra samma operation och sådana som skulle göra bukplastik efter gastric bypass operationer.
När man sett en film om alla risker och före och efter bilder och ställt alla frågor och sådär fick man gå in på individuella möten med läkaren.
Där tog hon alla mått igen, kollade BMI en gång till och sen sa hon nej, du får ingen operation.
De är inte tillräckligt stora.

Då började jag stortjuta.
Jag var så himla inställd på att det här skulle lösa sig och att jag skulle få bli som vanligt igen. Snörvlande förklarade jag att om inte Landstinget betalade så skulle jag fixa det själv, för bort skulle dom.
Hon ringde och pratade med en annan läkare och sen såg hon på mig, la huvudet på sned och sa -Jag förstår, det här blir ett hinder i ditt arbete och jag förstår varför du vill göra operationen. Vi säger ja.
När hon såg hur jag sken upp och typ skrek TACK!!! så skyndade hon sig att förklara att de tar bort mycket, att man inte får välja storlek utan de blir en B-kupa (hon trodde nog jag försökte få en gratis skönhetsoperation) och jag svarade att jag skulle vara överlycklig om det inte fanns ett dugg kvar efteråt, vad som helst utom att ha det som nu! (bör tilläggas att mina bröst var väldigt olika stora efter Knut, så belastningen blev helkonstig för ryggen)

Sagt och gjort, jag hade fått ett ja och nu var det bara att vänta på en operationstid.
Det gick ganska fort och bara någon månad senare åkte jag och Emil och Knut (som bara var ett år då) ner till Simrishamn där operationen skulle ske.
Där möttes jag av ytterligare en läkare, som mätte och ”vägde” brösten i olika skålar för att se volymen på dom (så konstig sak, att stå med brösten i en skål) sen tog han fram den berömda tuschpennan och började rita.
Sen sövdes jag ner och vaknade upp alldeles platt och lycklig!

Dagarna efter det var nog de lyckligaste jag haft på mycket länge, trots att det gjorde sjukt ont, att jag inte fick bära någonting på flera månader (och hade en ettåring som inte kunde gå hemma) så kände jag mig äntligen som mig själv igen.
Emil sa att jag såg längre ut, för plötsligt behövde jag inte få så framåtlutad längre och jag kände mig verkligen så himla glad.
De första åtta veckorna fick jag ha på mig en väldigt åtsittande sportbehå dygnet runt och tejpa på ärren för att de skulle bli så fina som möjligt.
De skär nämligen som ett ankare på varje bröst, de skär ut bröstvårtan, sen en trekant på undersidan av bröstet som de skär bort och syr ihop och då flyttas även bröstvårtan upp. Så mycket stygn blir det.
Såhär såg jag ut första dagen jag var tillbaka på jobbet igen, med sportbehån på och så himla små bröst!

Min läkning gick smärtfritt, Emil var dessutom hemma hela tiden och kunde hjälpa mig med Knut och bärandet så efter några veckor var jag som ny igen.
Nu när det gått två år så ser man inte ens ärren och hade jag inte sagt det hade nog ingen ens sett att jag gjort den här operationen.
Jag är så evinnerligt lycklig att jag gjorde det, har aldrig ont i ryggen längre och mår så himla bra när jag känner mig hemma i min kropp igen. Numera är jag en klockren 75C.
Så tack Landstinget, tack läkaren som frångick de exakta måtten och lät mig få operationen ändå och tack älskade bröst för att ni stått ut med mig i två år!