Det var höst för tre år sedan, kanske var det till och med sommar? Minns inte så noga, det var evigheter sen iallafall. När Cecilia Forss ringde upp mig.
Jag försökte spela cool, inte låtsas om att jag visste vem hon var. Cissi vem?
Hon hade i vilket fall som helst skrivit en barnbok, eller tänkt ut, en barnbok snarare.
Den ville hon att jag skulle teckna.
-Näää svarade jag. Barnböcker är inte min grej.
-Jo, jag vill bara ha dig, ingen annan! Fortsatte hon.
-Jaja, skicka manuset då så får vi se. Svarade jag och tänkte inte så mycket mer på det. Ännu en kändis som vill skriva en barnbok, inget nytt under solen.

Sen kom manuset och jag tecknade några provbilder och Cissi jublade högt.
Utan att jag visste ordet av så var karusellen igång. Är det nått man kan säga om Cissi så är det att hon är en do:er, sjukt driftig och vill hon att nått ska hända, ja då jävlar händer det!
Så bara några dagar senare sågs vi i Stockholm och hade vårt första spåningsmöte. Såhär små och oförstörda var vi då. Om man tittar noga så syns det hur sjukt starstrucked jag är egentligen.

Det här är den första bilden jag tecknade till vad som senare skulle bli Fislandet. Just då hade jag bara ett kapitel, råskrivet och aldrig riktigt visat för något. Tycker fortfarande mycket om denna bilden dock, även om allt gjordes om till slutboken sen. Men ändå, den här bilden symboliserar drömmen och visionen vi hade.
Efter vårt möte fixade Cissi en agent som skulle ha hand om hela bokkarusellen och jag hade ingen aning om någonting utan bara åkte med lite på ett bananskal.
Vips så ringde agenten och sa att vi fått två napp på vårt manus, vi skulle på andra ord på möte med förlagen! Alltså det här var så himla stort, fick jubla och skrika i kudden och nypa armen och alltihop, på en och samma gång. Dessutom var det snabba puckar, bara att ta sig till Stockholm.
Jag var hos mamma, ensam med Knut minns jag. Bad henne passa honom över helgen men hon skulle ha visning av huset inför en försäljning och hade liksom varken tid eller ork att passa en bebis samtidigt, så jag fick åka till Stockholm över dagen, för hon förstod ändå att det här var livsavgörande viktigt. Så jag åkte!

Här sitter vi och firar på taverna brillo efter lyckade förlagsmöten. Minns precis känslan i kroppen här, så nervöst överlycklig, storslaget och märkligt allting. Som att jag drömde. Vaknade i Karlstad med mamma och min lilla son, åkte till Stockholm med tåget, gick till förlagen, var på Rabén och Sjögren, satt i samma rum där Astrid Lindgren suttit och jobbat och sen ut och fira med någon jag nyss inte kände. Minns hur Cissi fälde upp sin laptop på restaurangen, vi gick igenom manuset med språk och ändringar, drack öl och blev fnittriga av bara tanken. Nu var bollen i rullning!
Satte mig på tåget till Karlstad, kom fram och körde ut till mammas hus på landet i snöstorm och mitt körkort var alldeles färskt och jag hade druckit en öl fyra timmar tidigare. Så mycket känslostormar på en och samma gång den bilresan vill jag lova.

Nästa gång vi sågs var vi här, utanför Riddarholmen, Rabén och Sjögren och med en nypåskrivet bokkontrakt. Här någonstans insåg jag att vi kanske hade nått. Att den där helknäppa, liksom så totalt olik mig, men ändå så jäkla otrog. Vi var en helt enkelt en himla bra kombination av viljor, styrkor och kunskap. Vi är ett perfekt team, om än oändligt olika. Cissi är superkreativ, jättesocial, trevlig, bubblig och sprallig, tankspridd, galen och helt orädd. Jag är däremot superorganiserad, osocial, strukturerad, fåordig och en riktig mespropp. Men ihop funkar vi strålande!

Sommaren efter att vi skrivit kontrakt var vi på vår första sommarfest på förlaget, här med Sven Nordqvist. Vi hade fortfarande inget manus, jag hade inte tecknat en enda bild till boken och där stod vi och hängde med legender och drack vin. Så otroligt sjuk känsla det var.
Vet att festen började klockan 17 och jag hade sms:at Cissi hela dagen om när vi skulle gå (här märks mitt maniska ordningssinne till skillnad från Cissis ”vi tar det som det kommer”)
Hon var mitt uppe i plåtningen för Gina Tricot så hon blev lite sen och jag insåg att man kan ju inte komma 17 om det står 17, då måste man ju komma lite senare för att verka världsvan, så jag gick ut och drack öl med min kompis Johan.
Halkade in runt 19 tiden, ganska rund under fötterna men hade så himla härligt. Känslan, stämningen, den där förväntan som låg i luften att nu jädrar händer det!
Vet att jag gick ensam hem genom Stockholm den kvällen och liksom dum-log hela vägen över hur genuint överlycklig jag var.

Den här bilden är från ett av våra möten på förlaget. Jag hade massa skisser redo, Cissi fullt med idéer och vi skulle försöka sammanfoga dessa. Det här har vi lärt oss leva med och reda ut under åren ihop. Cissi får nämligen en miljard idéer och jag försöker hålla jämna steg med tecknandet men det går inte alltid att ändra en id+e när teckningen redan är gjord. Det här är dock vår styrka som team, att vi törs säga ifrån, vara ärliga och stå upp för oss själva så alla blir nöjda i slutändan.
Sen var det då dags, ett år efter vårt första möte så kom den, boken:

Den här dagen var så oerhört speciell. Faktiskt nog den mest speciella dagen i mitt liv (trots att jag fött två barn, men det var speciellt på ett annat vis)
Det gick liksom i slow motion allting.
Vi hade vår releasefest på Ling Long i Stockholm. Hela dagen roddade vi, styrde upp och fixade. Emil fixade goodiebags på vårt hotellrum, vi packade upp böcker och torkade av borden och sen plötsligt var det dags och hela stället fylldes av folk och kändisar och jag började se dubbelt av hela grejen.

Det var det största ögonblicket jag varit med om. Att gå från ingenting till allt. Samtidigt så oerhört stort och glädjefyllt blev det också så väldigt sorgligt.
När min bästa kompis dök upp med en megastor champagneflaska till mig så brast det liksom. Grät i smyg när ingen såg, mot hennes axel över alla som fattades. Att min pappa inte var med. Över att nu händer livets största grej och han är inte här. Han som hade skålat med Kristian Luuk och bett Agneta Sjödin signera sina kalsonger. Han som hade varit stoltast av alla fanns inte och allt det blev så påtagligt just då. Tror att jag aldrig saknat honom mer än just å.
Vi gick ut och firade den kvällen, ett helt strålande fint gäng och jag var så mallig och stolt och glad, men grät ändå hela vägen hem över alla som inte var där.

Vi åkte på bokmässa! Mitt livs första och jag kunde knappt existera i mässmiljön. LJudet och intrycken blev så mycket så kunde bara stanna en kort stund. Men hann ändå känna känslan.
På kvällen var det fest med Rabén och Sjögren och ännu ett sånt där ”nypa i armen” ögonblick.

Vi var på boksigneringar i Karlstad….

Den vintern var jag och Cissi gäster i Musikhjälpen i Umeå. Det var min första gång på hotell ensam och första gången jag flög själv. Satt där, ensam på mitt rum och undrade stilla, hur faen hände allt det här?!

Det blev vår och sommar. Jag blev gravid och under tiden skrev vi på ett nytt kontrakt, för bok nummer två: Paketlandet!

Jag slet som en gnu med de där bilderna, samtidigt som det var 35 grader varm ute, jag var i åttonde månaden och var egentligen så evinnerligt trött. men jag var tvungen att få det färdigt.
När jag sen postade alla bilderna, så försvann paketet. Alla 45 originalteckningar bara borta.
Men efter en och en halv veckas detektivsökande så hittade vi dom till slut, men ÅNGESTEN det medförde!!?! Ett under att jag lever idag, eller att Stig lever för den delen!

Såklart drog vi till med ännu en releasefest, denna gången något mer nedtonad dock.
Här var alltså Stig 8 veckor gammal, så jag hade både ny bok och ny bebis kan man säga.

Det här är det senaste, vår bebis har översatts och släpps nu i Kina!! Det här är en så enormt stor grej och egentligen har jag nog inte riktigt fattat hur stort det är, men det lär väl visa sig.
Jag är så enormt tacksam för de här senaste åren. För allt jag fått vara med om, för allt jag lärt mig, om mig själv och andra.
Om alla ställen vi fått se och besöka, för alla rädslor jag vågat utmana och besegrat. Tack och speciellt stort tack till Sofia vår fantastiska redaktör som stöttat liksom på riktigt och förstås, tack tack tack till Cissi, för allt.

Och förstås, tack till Johan för alla nätter jag fått sova i din soffa när jag varit i Stockholm, för allt firande du styrt upp och för alla hejjarop under tiden. Tack.

Det störtsa tacket måste ändå gå till Emil. Som förstått hur mycket det här betyder. Som skryter och mallar sig, som ställer upp och tar hand om barn när jag måste vara borta, som tröstar och hejjar och hjälper till. Som alltid tycker att jag är bäst.
Tack!

Jag vet inte vad vi har att vänta oss, men jag vet att resan inte är slut än. Det gäller bara tt hålla i sig och försöka njuta. Det här är fortfarande så otroligt stort och häftigt. Från ingenting till allt…..

När vi skulle åka hem från våra tio dagar i Värmland, så stannade vi hos min mormor Ulla, dvs Knuts gammelmormor som han kallar Uggla, eftersom han trodde hon hette det först och sen har det fastnat.

Obligatoriskt fika i finporslinet. Knut övade i bilen innan på att prata sakta och tydligt, så hon skulle höra vad han sa.

Det gjorde hon så det hela gick väldigt bra. Mormor fick också bekanta sig lite mer med Stig, tidigare gånger har han varit så förkyld så då ville vi inte ta med honom. Tänk att det skiljer 97 år på dom!

Hoppas jag får ha min mamma såhär länge!

Sen var vi tvungna att ta en fyra generationer-bild förstås!

Knut ville absolut ta en med självutlösaren också, så det gjorde vi! Kolla vilket strålande gäng av Ileby:are!

När vi fikat och pratat och kramats hejdå, åkte vi vidare mot min barndomskompis Anders och Sofie, som flyttat från Göteborg till Värmland.

De sa upp sig från sina toppjobb, sålde lägenheten inne i Göteborg och har nu köpt ett torp mitt ute i ingenstans som de ska renovera. Älskar sånt här, när folk bara vågar hoppa! Är dock inte avundsjuk på allt jobb med att renovera ett hus, men det kommer bli så himla fint!

De odlar humle också, så vi fick en tur för att se odlingarna. Om ni vill följa dom, med odlingar och husrenovering och allt, så heter de @torpetshumle på instagram!
Anders är alltså son till min mammas nya kille. Liten värld va…

När vi käkat pizzalunch och gått husesyn fortsatte vi hem mot Småland.
Tack för den här gången Värmland, du var fantastisk i vanlig ordning!

Väl tillbaka i Karlstad igen, så skulle vi få en tur med Stefans båt på Vänern!

Båtpremiär för Stig. Tänk att det finns så små och gulliga flytvästar,´.

Vi åkte till en egen ö. Så härligt att kunna få helt egna platser när man har båt.

Sittunderlag redo för dom två i familjen som alltid får blåskatarr av kalla stenar.

Vi hittade en perfekt plats, lagom i lä och med bra ryggstöd.

Stig fann sig tillrätta direkt och firade med att äta upp lite harbajs…..

Det stora barnet började genast leka. Det finns ingen som är så bra på att leka själv som han! Direkt blir barkbitar gubbar, en pöl blir en ocean och några stenar ett fort.

Kaffe och smörgås utomhus, dvs det bästa som finns!

Världens bästa mamma!

Knut visade Stefan allt han byggt. Härligt att hitta nya vänner.

På min bucketlist: köpa båt, bo i Värmland.

Jag hade precis fyndat min drömtröja på rea och var mycket nöjd över detta. Har velat ha en Hope grand länge men de är ju alltid så jäklans dyra, så hängde det en ensam på en galge på åhlens, i min storlek, med 70% rea. YAY!

Stig blev trött av all frisk luft och somnade bakom en sten, invirad i Stefans handduk.

När molnen hopade sig så var det dags att åka hemåt igen.

Hoppas jag kan få med ”köpa båt, flytta till Värmland”, på Emils bucketlist också. Tänker att denna bilden hjälper till!

Knutte skötte spakarna.
Stefan: -Här Knut, här gasar man.
Knut: -Ehhh, jag veeeeet det. Jag har kört båt innan faktiskt.

Tack Stefan för en himla fin dag!

Den sista dagen i Sunne började vi med äventyrsgolf i duggregnet. Knut gick ut hårt och slog hole-in-one på första hålet och blev sen svinförbannad över att han inte gjorde det på nästa hål, så jag och Emil fick spela själva medans han stod och gormade i ett hörn av banan. Stig var däremot glad som vanligt, i nyfyndad loppisregnjacka.

Eftersom det aldrig slutade regna åkte vi tillbaka till stugan igen och där brakade åskan loss så väldigt att strömmen gick. När vi väntat en timme eller två utan el, så gav vi upp och bestämde oss för att äta glass till lunch, så vi åkte till Mormors glasscafé istället.

Helt klart en bra idé!

Caféet ligger så himla fint precis vid Frykens strand.

När himlen tornade upp sig igen så åkte vi tillbaka till vår strömlösa stuga, tände ljus och hade det mysigt.

Det klarnade upp framåt kvällningen men vi hade fortfarande ingen ström i stugan, så vi beslöt oss för att åka tillbaka till Karlstad en dag tidigare.

Men först ville vi suga ut det sista och bästa av Sunne, så vi gick ner till vattnet på en hemlig stig bakom stugan.

Det lilla skogsbarnet.

Vi hittade det här fina lilla huset längst ner vid sjön. Tänker att det är såhär badhuset på bryggan i Mumindalen ser ut.

Kolla bara.

Älskar sånt här. När det är bara vi och gör små utflykter. Min hjärna skriker hela tiden ”minns detta, minns detta!!”

Så sen, när det blir vinter och oändligt mörker, kan jag plocka fram de här minnena och riktigt känna hur det var, hur det luktade och hur det kändes.

Älskade lilla gäng!

Älskar den här bilden, precis såhär är rangordningen i vår familj. Knut går först och bestämmer, sen jag. Emil och Stig får mest hålla i sig och följa med på resan!

Tack för er!

Så fina (om än lite regniga dagar) vi fick i mitt älskade Värmland. Så glad att jag fick visa Knut detta smultronställe.

Tack för i år Sunne, hoppas vi ses snart <3

Det blir lite spridda skurar mellan inläggen eftersom jag har semester, men här kommer iallafall vår tredje dag i mitt älskade Värmland.

Började min morgon med att ta med mig kaffekoppen ut och sätta mig vid utsiktsplatsen på tomten.

Dröjde inte länge förrän jag fick sällskap av den här lilla personen.

Och de här två nyvakna.

Innan dagen drog igång på allvar fick den här rumpnissen bada i handfatet. Väldigt blått badrum för övrigt.

Sen åkte vi till Arvika! Jag älskar Arvika, i alla år har jag, min mamma och min mormor åkt dit på utflykt varje sommar. Har lite haft det som målbild med att själv bli förälder, att få åka till Arvika (märklig målbil känner jag nu när jag skriver det, men så är det)

Vi gick till Olssons brygga, som är så himla fint. Knut fick rita vilket alltid är ett vinnande koncept. Stig fick ha hand om en visp, det funkar bra det med.

Jag var med också, även fast det inte alltid framkommer på bild.

Snygg man man har ändå.

Mmmmmm, krääääftor.

I både Arvika och Sinne fanns det massor med fina väggmålningar. Det gör så mycket för staden. Önskar jag vågade fråga Värnamo om inte jag kunde få göra en här. Kanske jag vågar någon gång…..

Det var allt från dagens utflykt. Kanske var Arvika snäppet bättre i mitt huvud än i verkligheten, men det var mysigt iallafall.