Jaha nu är det snart vinter på allvar.
Förr har mina vintrar handlat om snö, i viss mån pulkaåkning och en och annan snölykta på sin höjd. Annars har jag mest hållit mig inomhus.
Men så mötte jag Emil, denna fantast av snö, skidåkning, alla former av alpinaaktiviteter och diverse sporter.
Dvs mina lugna, fridfulla vintrar var ett minne blott.

Jag har alltid varit totalt vettskrämd för slalom, aldrig ens tänkt tanken på att jag ska lära mig för jag är helt enkelt inte en ”slalomperson”.
Det här vägrar Emil finna sig i, så han tvingade med mig till Sälen för några år sen.
Det var första gången jag stod på ett par slalomskidor. På väldigt skakiga ben åkte jag i alla fall nedför barnbacken några gånger. Sen ner för halva den vanliga backen och till slut ända uppifrån toppen i en grön backe.
Sen var min vader kaputt och helslut och jag ägnade mig mer åt det jag gör bäst, nämligen after-ski.

Sen gick jag ju och vann en tävling hos Lion Alpin, så jag numera titulerar mig ”årets skidbloggare 2016”. En smula skrattretande kan man tycka med tanke på min brist på just skidåkning. Men A for effort som vi brukar säga.
I och med vinsten vann jag också en skidresa till Österrike för två personer.
Emil jublade förstås.
Jag är livrädd-glad kan man väl uttrycka det.

Nu närmar sig resan med stormsteg (vi åker vecka 4) och jag blir mer och mer orolig.
Jag KAN JU INTE ÅKA SKIDOR! För bövelen.
Men det värsta är att jag fortfarande absolut inte vill lära mig det heller.
Eller jo, jag vill åka med Emil som lugn och metodiskt (faktiskt, trodde inte han hade det i sig…) förklarar hur jag ska göra.
Då känns det kul.

Men bara tanken på att gå i skidskola gör att jag typ vill ställa in hela resan.
Åh känner mig så himla mycket som Stig-Helmer, fast mer motvillig då.
Jag V I L L inte! (min favoritgif får symbolisera känslan)

Det här är den sidan hos mig som är väldigt stark. Den att jag inte kan gå emot min magkänsla.
Om jag bara får åka med Emil så går det bra. Men där går gränsen.
Sen pallar inte mitt psyke mer.
Jag har tänkt spendera min tid i Österrike såhär ungefär:

• 10 % skidåkning
• 40 % avslappning, SPA och sömn
• 30 % öl och dans
• 20 % mat och godis

Det är vad jag kallar semester det!

I helgen blev det vinter, rimfrost och iskallt.
Vi hade Thom på besök så vi åkte ut till vårt bästa utflyktsmål, Store Mosse. Såhär såg det ut när vi var där i höstas.

Vi hade med oss bullar och kaffe och det var så fint ute att det nästan stack i ögonen.

Sandra hade gjort ett så roligt inlägg på sin blogg om vilka kändisar man hört att man är lik!
Jag får inte höra särskilt ofta att jag är lik någon särskild, men vissa har jag ju ändå hört genom åren, en del mer frekvent än andra.

När jag var yngre, typ när jag gick i sexan-sjuan fick jag ibland höra att jag var lik Britney Spears. Alltså drömmen när man är tretton år! Dock vet jag inte om jag kan hålla med mer än att ögonfärgen är lika. Aja, alltid något.

När jag klippte håret kort fick jag vid flera tillfällen höra att jag var lik Carina Berg. Ja tack! Hon är typ den snyggaste jag vet så gärna för mig! Ser dock (tyvärr) ingen slående likhet.

En gång när jag precis hade klippt lugg, så sa Emil att jag såg ut som hon bacillprofessorn i Rent Hus. Det här var dock enda gången jag hört det (jag sparade ut luggen efter det)

Så fort Gry Forsell är i ropet så får jag höra att vi är lika, men jag ser det inte riktigt.

Sen såklart, min favorit de gånger det kommer på tal att jag skulle vara lik henne, Amelie från Montmatre. Det är den bästa komplimang man någonsin kan ge till mig! Även om jag inte tycker att vi är superlika så identifierar jag mig ändå mycket med henne, så det är fint de gångerna vi råkar kopplas samman.

Jag är ingen smyckes person, intalar jag mig. Men det finns vissa saker jag aldrig tar av mig och det är mina ringar och mina armband.
Jag bär med mig alla minnen och viktiga stunder i de där armbanden så om jag tog av mig dom skulle jag känna mig alldeles naken.
Vi kikar närmare:

Det första armbandet, med bokstavsberlockerna har jag fått från Jane Koenig. Man kan välja bokstäver och det finns i olika utföranden, guld, silver och en rosafärgad silver variant. Jag valde silver och såklart ett E och ett K, sen la jag till ett hjärta också. Så nu har jag alltid med mig familjen på armen.
Gillar att det är så litet och nätt, väldigt lätt och att det går att få väldigt smalt eftersom mina handleder är extremt smala.

Nästa armband är ett klassiskt Fuck Cancer-armband som jag fått av mamma när pappa dog. Alla i familjen fick varsitt och jag har inte tagit av mig mitt sen dess.

Det tredje armbandet med alla berlockerna är ett Pandoraarmband som jag fick av mormor för typ femton år sen. Jag har fått en berlock eller två varje jul och födelsedagar sen dess och nu är det helt fullt. Så fint tycker jag, att mormor valt ut det hon tycker är finast och nu har jag med mig små delar av henne varje dag (när jag flyttade hemifrån fick jag en husberlock och när jag var gravid fick jag en barnvagn)

Det sista, slitna skinnarmbandet är min pappas och det viktigaste av allihop. Han sa att alltid att det var bra mot kobrabett och att så länge han haft på sig det så hade han inte blivit biten av en kobra en enda gång. Jag satte på mig det dagen han dog och skulle bli så oerhört ledsen om det försvann. Antagligen skulle jag bli biten av en kobra då också.