Om Ytliga Ting!

Imorgon har jag tid för att färga håret. Ahhh det är min bästa tid på året. Jag ÄLSKAR att sitta där under skynket, dricka kaffe och läsa skvaller tidningar i flera timmar och sen vips, komma ut som en helt ny person!
Jag har en tumregel när jag går till frisören, att hon alltid måste göra något drastiskt. Jag är ingen ”klipp-topparna-person”.
Den här gången ska hon dock inte klippa mig alls eftersom jag äääääääntligen börjat få långt hår (mitt ex beskrev mig som en person som alltid är ”mellan två frisyrer”) så istället ska hon färga det rosa!
Åh är så omåttligt peppad på detta!
Jag vill inte ha rosa ROSA, utan mer smutsrosa-lila-grått typ.
Lite såhär:

a69fc96d9d7dfa8e9298a3cc4db3be65 be25827dae83485a31c94789a15b333f

När vi ändå pratar om ytlighet ska jag skriva om en sak till, nämligen Tanita-vågen vi har på jobbet.
Det är en våg som räknar ut fettprocent, hur många procent av kroppen som är muskler och vatten osv. Sen räknar den ut hur gammal kroppen är (hög fettprocent och låg muskelmassa = hög ålder)
Jag vägde mig på den innan semestern, då var jag 40 år (jag är alltså 32 egentligen, dvs alldeles för otränad för min ålder)
Sen vägde jag mig efter semestern och var då 41, eller om det till och med var 42.
I vilket fall som helst så tänkte jag att nu jäklar måste jag göra nått åt saken.
Jag var trött jämt, orkade aldrig någonting förutom att ligga hemma i sängen så jag skaffade mig (mycket motvilligt) ett gymkort.

Nu har det gått 1,5 månader sen jag köpte kortet, har försökt få in ungefär tre pass i veckan (mina favoriter är tabata och bodytoning) och idag vägde jag mig på tanitavågen igen.
Jag har gått ner tre kilo i fett och gått upp fyra kilo muskler, jag har gått från att vara 42 år till att vara 31 år och jag är så JÄKLA stolt!
Jag har alltså inte bantat eller kört någon form av diet (förutom att käka minst en dubbelnougat i veckan) utan bara tränat så hårt jag bara kunnat.

Mitt mål är att vara 26 år till nyår, men om jag fortsätter i den här takten kommer jag vara bara barnet till dess!
Hurra för mig och mina muskler!

 

Sån Är Jag!

På restaurangen:
Den som kollar på priserna och gör en snabbkalkyl i huvudet vad jag har råd med och tänker alltid i smyg att det låter dyrt när någon säger att vi borde dela på en flaska vin.

På nattklubben:
Känner jag mig alltid lite bortkommen först och måste då och då gå ett varv alldeles själv för att känna in rummet, som Ernst skulle sagt. Sen tycker jag det är roligast när man är ute många så jag slipper känna att jag lämnar någon när jag går iväg själv. Det är ju halva grejen med att gå ut, att man aldrig vet vem man kan träffa så man måste ju hela tiden cirkulera och se vilka som är där.

I klädbutiker:
Vill jag allra helst gå ensam så jag slipper känna mig stressad över att någon redan gått ut och ”väntar utanför” som en hint om att jag borde skynda mig.

På flygplan:
Slänger jag alltid bort spypåsen det första jag gör. Vill inte bli påmind om att man kan må illa. Plus att spypåse känns så sjukt äckligt (är den inte också väldigt liten, ska man lyckas pricka en spya i den lilla påsen är tanken?)

På café:
Köper jag alltid chokladboll och önskar att vi gått till ett ölhak istället eftersom det är mycket roligare med öl än bullar.

I skolan:
Hade jag väldigt lätt för mig och va därför väldigt lat. Gjorde bara precis så mycket som krävdes av mig och aldrig mer än så. Har nästan aldrig läst en läxa i hela mitt liv och har ändå ganska bra betyg.

I ett förhållande:
Behöver jag väldigt mycket bekräftelse och mycket frihet. Skulle aldrig kunna vara ihop med någon som höll fast mig eller inte gav mig ordentligt med space. Vill absolut inte ha en klängig kille.

I matbutiken:
Får jag alltid ångest. Jag HATAR att handla mat. Får panik av allt folk, vagnen som inte svänger dit jag vill och min värsta grej är att packa ner varorna i påsen medans nästas grejer börjar åka in på samma band. Blir så stressad att jag blir genomsvettig varje gång. Det är Emil som storhandlar 99% av gångerna hemma hos oss pga detta.

På morgonen:
Har vi en bra rutin jag och Knut. Han kommer in till mig vid 7, sen ligger vi och halvsover och myser i sängen till 7.30. Sen äter han en macka framför barnkanalen medans jag gör mig iordning och sen åker vi till dagis. På helgerna däremot så äter vi alltid frukost ihop hela familjen.

På kvällen:
Har jag alltid tänkt att jag ska göra något roligt, typ sy eller börja sticka en halsduk eller nått sånt. Sen är jag så trött när Knut somnar vid åtta att jag ändå bara ligger och slöar i soffan och väntar på att få gå och lägga mig.

På bussen:
Blir jag alltid supernojjig om någon går fram och sätter sig längst fram. Då tänker jag automatiskt att den personen mår illa så då måste jag hålla stenkoll så den inte spyr och så får jag jättesvettiga händer.

På jobbet:
Tycker jag bäst om måndagar då jag har massa uppdämd kreativitet från helgen som måste ut.

Just nu:
Räknar jag ner dagarna tills mamma kommer hit. Det är 17 dagar kvar. Check.

(lista lånad från Sandra)

Anna i Stockholm!

Nu är jag tillbaka i Småland igen efter en helg i Stockholm.
Min inspiration är påfylld, min Stockholmsbehov mättat och kreativiteten är på topp.
Så härligt det är med sådana resor, där alla depåer fylls på till bredden och till slut vill man bara åka hem så man kan få sätta tänderna i nya projekt.

Efter hundraelva förseningar och tågkrångel och missade byten landade jag till slut i storstan. Där mötte jag upp min bästis och vapendragare Rebecca.

img_2073

Vi åt finlunch, dvs fredagsburgare och pratade om provsjungningar och läskiga dokumentärer (jag lyssnade på ”de dödas röster” på vägen upp, världens mest spännande podd, LYSSNA genast!!)

img_2075

När man äter lunch med en operastjärna betalas maten såhär:

img_2077

Resten av helgen har jag strosat runt i Vasastan, fotat förlagor till boken, dansat på Cliff Barnes med Johan, ätit supergod italiensk middag i gamla stan, sparkat löv och varit på förlaget och visat mina teckningar till boken.

img_2081

En perfekt hösthelg. Nu ska jag sätta tänderna i färgläggningen av bilderna, dvs den roligaste delen!

img_2088

Oheliga Natt!

Det är några månader kvar till jul, men jag börjar ändå tänka på det direkt när sommaren är över.
Hur det ska bli i år.

Förr va julen helig i vår familj.
Allt skulle vara som det alltid varit, det skulle vara samma julduk, samma smak på skinkan, samma sätt att klä granen och alla tomtar måste upp, även de mögliga marsipangrisarna från tidigt 80-tal. Alla ska med.
Det skulle vara jag, min storebror, mamma, pappa och mormor. Som alltid.
Paket i tur ordning, inget slit och släng i ett julklappspapperskaos. Alla ska hinna se och ooha och säga tack innan det är nästas tur att öppna.

Med åren har vi blivit fler och fick göra lite omorganisation i Ilebys julfirande, men det har ändå varit som vanligt. Bara några fler och kanske inte nödvändigtvis just den 24:e. Hellre en dag för sent än att det inte känns hemma.
Sen kom den där julen för tre år sedan.
Den värsta julen.
När plötsligt huvudpersonen, den självutnämnde julälskaren, tomten och grönkålsspecialisten bara låg i sin säng. Orkade inte vara med. Orkade inte sitta i soffan ens. Åt en skinkbit från nattduksbordet och somnade om. På julpermission från sjukhusets sterila miljö, utan minsta tillstymmelse till grönkålsdoft och svartvinbärssnaps.
Det var en så märklig jul. Försöka hålla skenet uppe, fira något som plötsligt kändes totalt oviktigt.
Vad ska jag med julklappar till när min pappa är döende?

En och en halv vecka senare fanns han inte mer.

Sen dess har våra jular varit oheliga.
Det är inte längre så noga om inte alla tomtar är med. De mögliga marsipangrisarna är slängda och det mesta av pyntet skänkt till Erikshjälpen.
Vilken dag vi firar, eller om vi ens firar känns inte heller så noga längre.
Det viktigaste är att vi vet att vi har varann. Vår familj känns om möjligt ännu mer sammansvetsad nu.
Fast just julen har tappat all sin helighet och stämning.
Den bara påminner om att det fattas en.

När mina föräldrar träffades, så kom de från totalt olika traditioner. Pappa från storsläkt och ungar överallt och mamma från det lilla lugna och familjära.
Precis som jag och Emil. Totalt olika.
Jag önskar vi kunde börja våra egna traditioner nu.
Fira vår egen jul, med vår julgran, vår julfrukost och våra julaftonskväll. Där man öppnar paket i tur ordning, hjälps åt att bygga ihop bilbanan från tomten och sen småslumrar i soffan allihop.
Min egen familj.
Försöka hitta tillbaka till den där känslan att julen är helig igen.
Jag vill att Knut ska få det jag hade.

I år ska vi göra marsipangrisar han och jag.
Sen ska jag spara dom tills han blir vuxen och de är gröna av mögel, men ändå viktigast på hela julen.
I år ska jag fira jul för Knuts skull, för min skull och för pappas skull.
Han hade inte velat ha det annorlunda.

jul3

Annas Barndom!

Shyness

Fick den här fina kommentaren igår och tänkte att jag kan svara i ett helt eget inlägg:

Hej Anna,
Vilken rolig lista! En sak jag funderat på, du behöver absolut inte svara om du inte vill, hur var du som barn? Tycker jag känner igen min dotter så mycket i personlighetsdrag som du beskriver. Hon är fortfarande liten (6 år), men tycker inte om att prata om (för henne) menlösa saker med ytligt bekanta. Är extremt kreativ, kan vara social fast på sina villkor (sätter upp villkor och ramar för leken). Hade varit så spännande att höra om din barndom som introvert i ett samhälle där extroverta creddas och sätter normen.
Kram å tack för en fin blogg

För det första så tycker jag det är så fint när jag får kommentarer om när jag skriver saker från en introverts perspektiv, det är roligt att en del känner igen sig som kanske aldrig satt fingret på det förut.
Jag får föra de introvertas tysta talan haha!

Jo, om min barndom då. Det här blir ju bara små glimtar som jag minns och hur jag sedan verkligen var kanske min mamma vet bättre än jag egentligen.
Men genomgående saker jag minns är att jag alltid hatat alla former av grupparbeten, eller indelningar i grupper överlag. Jag gillar inte att kompromissa med mina idéer och vill gärna tänka ut och genomföra alla saker själv.
Jag har också alltid känt mig ganska obekväm i lag, större grupper eller på tex ”tjejmiddagar”. I sådana sammanhang där man bör vara en del av gruppen, smälta in, kramas och vara social på ett ytligare sätt.
Jag har varit likadan så länge jag kan minnas. Jag väljer ut en och sen vill jag vara med den personen. Ingen annan. Måste hitta en trygg punkt där jag kan få vara mig själv.

just-my-face

Jag har heller aldrig haft svårt att leka själv. Satt allra helst och pysslade eller ritade hemma vid mitt skrivbord och då var det ju mest skönt om ingen annan var med och störde.
Sen hade jag min bästis såklart, som jag kunde luta mig mot och ty mig till när vi var i större grupper. Min klippa.

Jag minns specifikt en sommar då jag skulle vara med på ett sommarläger i Karlstad.
Varje dag åkte vi in till stan, hade gemensamma lekar och badade i badhuset.
Jag hatade varje minut av det.
Hatade (och hatar fortfarande) uppstyrda lekar, där man åter igen ska bli uppdelad i lag.
Jag har alltid varit en av dom som blivit vald först, då jag har ett hyffsat bollsinne och ändå är skapligt bra i sådana sammanhang, så det har inte varit en rädsla över att bli vald sist. Det är bara det där att jag inte får välja själv vem jag ska vara med.
Jag känner mig så jäkla obekväm vid sådana tillfällen, att jag vill krypa ur mitt eget skinn.
Skulle tex aldrig gå på ett frukostmöte eller event själv. Måste ha den där klippan. Ett bekant ansikte. Någon som lovar att sitta bredvid och aldrig åka hem innan mig.

f239fc14-2b20-4b6d-8e10-89c45b228d0a_560_420

Sen måste jag (igen) förtydliga det här med att vara introvert och att det inte har någonting med att vara osocial att göra.
När jag går på en afterwork tex så tycker jag att det är jättekul och har inga som helst problem med att prata mycket med både de vid mitt bord och med okända människor. Dvs väldigt social.
Men skillnaden mellan en introvert och en extrovert är att det tar oerhört mycket energi för mig att göra en sån sak.
Efteråt måste jag vila i flera dagar och jag kan tex aldrig boka in en afterwork dagen innan jag ska göra något annat socialt eftersom jag måste ha minst en dag emellan att ladda upp batterierna.
Det tar också mycket energi innan. Jag går och känner efter i flera dagar, vill jag verkligen gå, är det verkligen värt det, orkar jag gå, tänk om jag vill gå hem direkt…..osv osv.

Jag har till och med varit hos läkaren för utbrändhet efter att jag varit social i för många dagar i sträck. Känner mig helt slutkörd, vill bara sova i flera dagar och orkar knappt äta:
Men får jag bara tid för återhämtning så är jag precis lika social som vem som helst.

said-not-introvert-ever

Jag har aldrig sett det som något hinder att jag är så introvert som jag är. Snarare en styrka.
Jag har aldrig tråkigt, jag har alltid världens bästa sällskap (mig själv) och jag klarar av att styra över mitt eget liv utan att vara beroende av andra för att må bra.
Andra däremot, som är mer extrovert lagda (min man tex) tycker ju att detta är något väldigt irriterande eftersom jag aldrig vill hitta på något med andra mer än max en dag varje helg, att jag helst aldrig vill åka bort andra än bara vi och att jag ibland måste ligga i sängen och bara glo rakt fram efter att ha varit på nått mingel eller behövt vara social på andras villkor lite för länge.

Men jag tror att det behövs båda sorterna i ett samhälle för att det ska fungera.
För tänk om alla var supersociala säljare med colgateleende.
Då hade jag aldrig orkat gå utanför dörren igen.

introvert

 

Mer Om Anna!

jag gör: tecknar minst två-tre timmar varje dag, utom på helgerna då jag längtar tills det blir måndag så jag får teckna igen

jag kan: böja fingrarna så långt bakåt att de nuddar handleden

jag köper: ett plagg från Marimekko varje år, just nu önskar jag mig denna (obs, waaaay to dyr!)

jag borde: ringa och boka tid hos den där zonterapeuten som ska vara så bra

jag måste: teckna för att kunna betala hyran

jag vet: att jag kommer få träffa pappa igen

jag tycker: att vi borde införa siesta i Sverige också, så man kan få sova middag varje dag

jag tänker: att jag kanske kan få plats med en soffa på mitt kontor

jag förbrukar: minst en tub amerikansk hamburgerdressing i månaden

jag lyssnar: jättedåligt på vad folk säger. kommer alltid på efteråt att jag inte lyssnat alls

jag drömmer: om vår resa till Österrike som jag vann från Lion Alpin. vecka 4 åker vi

jag längtar: efter min mamma

jag fasar: inför samma skidresa som jag längtar efter. jag kan ju inte åka skidor, så det ska bli minst sagt spännande och väldigt roligt och läskigt

jag använder: inte längre bodyshops ansiktscreme eftersom den tog slut. jag har fortfarande sorg över det

jag njuter: av sushi med vansinnigt mycket soja

jag blir: täppt i näsan av en del ölsorter. tror det är humlet som gör att jag plötsligt inte kan andas genom näsan. lätt värt det dock

jag äter: korvstroganoff i tid och otid

jag dricker: rödvin i soffan

jag struntar: fullkomligt i vad folk tycker om mig. så himla skön grej

jag ska: köpa julklappar imorgon

jag sparar: allting i listor i mobilen

jag brukar: ligga kvar i sängen in i det sista, dvs till åtta, sen MÅSTE jag gå upp om vi ska hinna till dagis

jag tittar: på svtplay på jobbet

jag läser: böckerna vi bestämmer att vi ska läsa i vår bokklubb

jag vill: att Knut alltid ska vara så oförstörd och självsäker som nu, med nagellack och tycker att han är bäst på precis allting

 

(lista från Sara)