Vår sommar har varit minst sagt flängig. Vi har redan bestämt att nästa år ska vi ta det betydligt lugnare, med mer dagsutflykter, mer Värmland och mer lugn och ro.

För några veckor sen gjorde vi just en sådan dagsutflykt som jag älskar. Vi åkte till Gränna och Visingsö med våra favoriter, Vestis och Gotmark.
Vårt första stopp var Brahehus, som ligger precis vid Gränna.
Man åker alltid förbi när man ska till Stockholm, men jag har aldrig stannat så nu var det hög tid.

Det var blåsigt som helskotta, men väldigt fin utsikt!

Vestis hår alltså, finaste jag vet!

Utsikt över Visingsö, Gränna och Vättern.

Mycket att titta på.

Fängelsehålan.

Sen fikade vi. När man är med Vestis så ingår det alltid picknick. Hon är drottningen av picknicks.

Efter en runda i Gränna, hoppade vi på färjan till Visingsö.

Det här är en så himla bra utflykt. Lagom långt, väldigt somrigt och mysigt.

Knut var fascinerad av hästarna och ännu mer av deras bajs.

Vi strosade runt fästningen.

Fin sommardag, helt i min smak.

Jag försöker intala mig att det är höst (jag tycker så mycket bättre om höst än om sommar) så varje dag klär jag på mig massor och sen svettas jag ihjäl på kontoret eftersom det då och då kommer slängar av högsommarvärme när man minst anar det.

Jag älskar höst. Har alltid gjort. Det känns som en nystart, ett nytt kapitel och man får liksom ladda om och bara slänga sig ut.
Den här hösten kommer bestå till stor del av barnbokstecknande vilket känns både läskigt, stort och väldigt väldigt roligt.
Det är alltid lite skrämmande att hoppa ut i något nytt och okänt, men det är väl då man utvecklas antar jag. (det är alltså inte MIN bok, jag bara illustrerar den, så ni vet)

Under tiden jag tecknar ska jag lyssna igenom alla Tove Janssons böcker på Spotify (TACK Sandra för höstens bästa tips!) trots att jag har läst dom hundra gånger minst.
Min absoluta favorit är Pappan och havet. Snälla ni kan väl lova att ni lyssnar på den?
Speciellt fint är det när mamman målar en trädgård på väggen och försvinner i den. Förstår precis känslan.

Nästa vecka kommer förhoppningsvis vår bänkskiva till köket och resten av renoveringen kan äntligen fortsätta. Det har stått mer eller mindre stilla nu i 8 veckor (!!!) i väntan på den där himla skivan.
Längtar så efter att få ställa blommor i köksfönstren igen.

Andra saker jag har inplanerade den här hösten är att färga håret ännu ljusare (Med vänlig hälsning kvinnan som aldrig kan bestämma sig), gå runt i stora stickade tröjor (varje år, samma sak. I nån romantisk dröm om att sparka löv a´la Tomas Ledin) åka till Stockholm och visa skisser för författaren och redaktören, dricka rödvin med Johan och prata om viktigheter på nått flott Stockholmsställe, köpa hem massvis med nya pennor så jag kan teckna och teckna och teckna (kommer såklart fortsätta med era beställningar parallellt med boken!) och så ska jag klä på Knut alla hans fina hemstickade tröjor, sätta på honom mössa och pussa sönder hans små röda kinder.
Jag ska börja dricka te igen och trassla ihop benen under filten i soffan med Emil, köpa ljung och planera i krukan på trappan och börja ha mössa igen.

Åh älskade höst, som jag längtat efter dig!

Men hallå, jag ligger ju superlångt efter med uppdateringarna som fortfarande har midsommar kvar!
Det måste vi genast råda bot på.

Såhär såg min midsommar ut, som visade sig bli en av de bättre.
Perfekt blandning mellan familj, öl, lekar och häng.
Vi bestämde oss för att stanna i Värnamo och inte flänga iväg som vi gjort tidigare. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut.

Vi började med midsommarlunch på vår altan.

Alla hade med sig olika grejer till maten. Här står Andres och fixar med potatisen i vårt utekök.

Emil fyllde på bubbel.

Preggo-Vestis fick dricka alkoholfritt.

Jag fick dricka den roligare varianten.

Klaaaaaart! Så mycket älsk på det här uteköket alltså!

Alla var hungriga.

Detta gänget alltså, så himla bäst!

Mat, mmmmmmm.

Direkt efter maten däckade både Knut och Erik, så vi vuxna kunde spela ostörd krocket, win win!

Det gick lite sämre för en del…

Emil vann i vanlig ordning, bara för att han är den enda som alltid kört med den brutala regeln att man bara får slå med en hand. Orättvist för oss andra som spelar krocket på vanligt hederligt vis.
Han påstår att krocket SKA man spela med en hand, för att kunna hålla en öl i den andra.

Matilda in action. Matilda har med sig kameran jämt och ändå har hon ingen blogg att visa bilderna på, sämst! Man vill ju se! Tycker alla borde ha en blogg.

Gänget <3

När öl druckits,barn sovit och regler diskuterats, så gick vi till Apladalen. Där åt vi glass, svettades och lyssnade på dragspelsmusik. När man frågar Knut vad han ska bli när han blir stor, svarar han alltid att han ska spela dragspel.

När vi lyssnat färdigt gick vi hem till Vestis och Andreas trädgård och kände oss som hemma, dvs vissa tog av sig brallorna.

Världens mysigaste trädgård, med världens bästa kompisar. Hoppas alla midsomrar blir såhär.

Familjen annorlunda.

Resten av kvällen åt vi god mat, hängde i kvällssolen, pratade om livet och hade det himla bra.

Ända tills det blev midnatt och dags att bege sig hemåt genom sommarnatten.

Här kommer sista delen av vår tågluff!

Efter sex nätter i San Remo och totalt nio dagar på resande fot, satt vi oss på tåget mot Nice.
Jag hade bokat ett tåg utan byten, till och med betalat extra för det men när vi satt på tåget så stannade det plötsligt och alla gick av. Vi satt kvar i tron om att vi minsann inte skulle byta. Tills det kom en konduktör som sa att det var tågets slutstation (fast det stod att tåget gick till Nice) så det var bara att lassa av alla väskor, vagn och barn och vänta på nästa tåg mot Frankrike.
Säga vad man vill om Italien, men lite si och så är det ändå med ordningen kan jag tycka.

Väl framme i Nice somnade Knutte i vagnen så vi checkade in och gick sen ner mot havet. Vattnet var mycket blåare i Frankrike än i Italien konstigt nog, men bara sten så det var nog tur att vi inte bott i nice hela tiden för här hade Knut aldrig kunnat bada på samma sätt som på sandstranden vi var på i San Remo.

Vi var i Nice ungefär tio dagar efter terrordådet och det kändes så himla absurt att folk badar och har det bra…..

…precis bredvid det här. Så otroligt sorgligt alltihop.

Det var en olustig känsla över hela Nice, poliser och militärer överallt, helikoptrar som snurrade ovanför hela tiden och vi ville helst bara hålla oss på hotellet.
Men först matpaus i en park, när Knutte vaknat.

Jag hade gärna stannat längre i Nice om omständigheterna varit annorlunda och om vi inte hade haft med oss småbarn. Kändes mer som en stad för par än barnfamiljer.
Morgonen därpå flög vi hem till Sverige igen. Mitt bästa beslut att inte åka tåg tillbaka utan flyga.

På Arlanda möttes vi av min storebror och det kändes så himla fint att vara hemma igen och att mötas av ett välbekant ansikte!
Vi sa i bilen till Uppsala att det var så innerligt skönt att vara i Sverige igen för det känns faktiskt ganska olustigt ute i Europa nu. Dels var det dådet i Nice precis innan vi åkte, sen var det nån galning med en yxa på ett tåg i Tyskland och attentatet i München precis efter att vi åkt där. Tågkrock i Italien och flygstrejk i Frankrike. Det kändes som vi hade hemskheter hack i häl hela tiden och det är ingen rolig känsla när man har med sig sina favoritpersoner i hela världen!

Bara för att vi sa så fick bilen bredvid oss sladd och flög rakt över vägbanan flera gånger innan han till slut körde in i räcket! Väldigt läskigt men allt gick bra som tur var, men ändå!
Till slut kom vi i alla fall hem till min bror och Matilda, det var väääääääääldigt skönt att få andas ut och vila lite i några dagar.
Det tyckte Knut också som genast började leka med Majken.

Vi fick gosa med lilla nya Märta också. Världens gulligaste!

Efter två dagar i Uppsala satte vi oss på vår sista tågresa, hem till Värnamo.
Fem timmar senare landade vi hemma, efter tolv dagar hemifrån.

Summa summarum av denna tågluff är:

• Se till att ha med MYCKET underhållning om du åker med småbarn. Vi hade ipaden fulladdad med nya spel, massor med kex och festis och annat att tugga på för att fördriva tiden någorlunda.
• Att åka tåg är ett fantastiskt sätt att ta sig fram på, men jag hade hellre gjort det med en liten bebis som sover mycket, eller något äldre barn som kan läsa en bok eller spela spel en längre stund, för det blir lite svårt att underhålla en så liten så länge.
• Jag är glad att vi hade bokat allting innan och inte bara tog det som det kommer. När man åker med småbarn vill man veta var och när man ska sova. Hade vi åkt bara jag och Emil hade vi gjort det helt tvärtom.
• Det var mycket lättare med tågbyten och sånt än jag trodde innan.
• Resan var överlag himla fin, lärorik och nyttig både för vårt förhållande och för vårt föräldraskap, även om den bitvis också var väldigt jobbig (Emil tyckte aldrig det var jobbigt, det är nog bara min ängsliga personlighet som tycker det)
• Om jag skulle åka igen, skulle jag absolut hoppat av i Alperna. Det var det finaste jag sett på mycket länge!

Jag är tillbaka från semestern, ÄNTLIGEN!
Jag har på riktigt räknat ner dagarna. Har verkligen längtat tillbaka till mitt kontor, där det är tyst och man bara hör surret från kopiatorn utanför, skrammel från kaffekoppar och steg i korridoren.
Där man kan grotta ner sig i skuggningar och papperkvalitéer, Åh som jag älskar mitt jobb!

Har tankat kameran full med bilder så massor med inlägg kommer, känns som jag ligger så himla mycket efter så nu är det dags att damma av den här bloggen inför en mycket spännande jobbhöst!
Nu kör vi!

Vi stannade ju som sagt i San Remo i Italien i nästan en vecka. Vi spenderade vår tid ungefär såhär:

Två gånger i veckan var det marknad i stan. Alltså italiensk matmarknad, vad mer kan man önska sig?

ÄLSKAR sånt här, med små damer som inte kan ett ord engelska men viftar och visar tills man gör sig något sånär förstådd.
Jag köpte en kashmirtröja (som gick sönder första dagen, men som nu är lagad igen) och en spidermandocka till Knut.

På förmiddagarna var det strandhäng som gällde. Det här med UV-dräkt är uppenbarligen ingen storsäljare i Italien. Knut var den enda på hela stranden som hade det.

När solen stod som högst så vilade vi oss i skuggan innan vi gick tillbaka till hotellet och sov middag alla tre.

Utvilade och glada gick vi ut för att göra stan. Har ni sett nån gulligare kille eller?!

Man får inte ha bråttom när man är ute och går med Knut. Alla ställen där man kan sitta, måste sittas på en stund.

När det hade suttits färdigt på alla sittplatser i hela stan kom vi till slut fram till vår favoritrestaurang. Alltså det här med mobil/ipad, sån livsräddare det är många gånger. Det gör att väntan på maten går smidigt, att man kan få äta upp i lugn och ro och att ja, alla är glada och nöjda. Tack Radioapan för många timmars matro.

Sen kom det här in. Jösses, lätt det godaste jag ätit i hela mitt liv!!

Knut älskade all italiensk mat (men vem gör inte det) favoriten (eller ”fallalit” som Knut säger) var carbonara, eller pizza då förstås.

Efter natten i Basel var det dags att åka vidare mot Italien.
Till vår stora förtjusning åkte vi över Alperna och inte genom en tunnel som vi först trodde.
Det var så JÄKLA fint! Satt bara och gapade!
Att folk kan bo sådär, som i en saga!!

Hade jag åkt ensam med Emil och inte bokat hela resan i förväg så hade vi hoppat av här för det var magiskt! Hade gärna sett mer av det.
Vi åkte från Basel till Milano. Tåget var väldigt fint men sista timmen tröttnade Knut totalt på att åka tåg så då var det lite kämpigt med underhållningen.
Väl framme i Milano bytte vi tåg mot San Remo och ytterligare fyra timmar. Här var jag minst sagt orolig för hur det skulle gå men Knut somnade direkt å Emils knä och sov hela vägen, hallelujamoment!!
När vi kom fram checkade vi direkt in på rummet så vi äntligen fick ta av oss de stora ryggsäckarna.
Sen hade vi en enda sak i sikte, italiensk mat!

Alltså!!!!
Ord överflödiga. Mmmmmmmmmmmmmmmmm!

När vi var mätta och belåtna gick vi ner till havet, mest bara för att känna lite på vattnet. Knut var taggad i för stora badshorts som bara åkte ner hela tiden.

Knut stortrivdes på stranden.

Sen gick vi hem, vilade oss lite på rummet innan vi svidade om för att gå ett varv och se oss omkring.
Det är det roligaste jag vet när jag kommer till ett nytt ställe, att bara strosa runt och se var alla små gator leder.

Här fanns det VÄLDIGT många små vägar åt alla håll och kanter. Perfekt stros med andra ord.

Italien alltså, så himla skönt att äntligen vara framme!