I början av hösten fick jag ett mail från Niclas om att teckna ett skivomslag.
Han och hans dotter släpper en singel vid jul där alla pengarna går till hemlösa. Så himla fint!
På deras facebooksida kan ni läsa mer om hur ni beställer skivan, HÄR hittar ni det!
Såhär blev skivomslaget:
Jag har haft den här bloggen sen 2008, såhär har November sett ut genom åren.
2008 fick jag mitt första riktiga uppdrag av Maria Soxbo som då hade Modette Market. Alltså jag var så himla glad över detta! Minns att jag tog i allt jag kunde när jag tog betalt: 2000 kronor!
Hade det varit idag hade det nog kostat det tiodubbla. Minst.
I November 2009 tecknade jag den här bilden, som fortfarande är en av mina personliga favoriter. Jag gick på folkhögskolan i Värnamo och hade så himla roligt under den här tiden.
2010 har tyvärr försvunnit då jag bloggade för tidningen Glamour då och när jag sen slutade där så försvann allt jag hade skrivit. Så himla ledsen över detta. R.I.P bloggåret 2010.
2011 däremot så hade jag precis tecknat min första kalender och den var med i Damernas Värld! Jag var väldigt stolt såklart.
2012 Hade jag tecknat ännu en kalender, i svartvitt den här gången. I mitt tycke finare än den året innan, men det tyckte uppenbarligen inte ni för den tidigare sålde mycket bättre.
2013 var året då min pappa dog, jag var gravid och sydde den här dockan till bebisen i magen. Morfardockan.
2014 slet jag för fullt med beställningar, som jag brukar göra i November. Gjorde bland annat den här som jag gillar så mycket, älskar pappan och hundens min!
Sen är det såklart årets bild, det får nog bli denna, som jag tänkte göra print av, hoppas ni gillar det!
Ni som läst den här bloggen länge vet säkert att revansch är min bästa drivkraft. Människor som sagt eller gjort något dumt hamnar på min lista, en lista som borde ha titeln ”Vänta bara så ska du allt få se”.
* Överst på den här listan är min gamla lärare från gymnasiet, som sa att han skulle äta upp sin basker om jag någonsin kom in på Konstfack. Nu hade han förvisso en poäng eftersom jag faktiskt aldrig kom in där, men han är i alla fall med på listan pga. korkad.
* Sen har vi en annan lärare jag hade när jag var ännu yngre, som klagade på att jag alltid hällde upp för mycket färg på bildlektionerna. Störde alltid den kreativa processen att stå och klaga över en sådan fånig sak. Kom tillbaka och klaga på för mycket färg när jag ställer ut på Moderna Museet i New York, käring!
* Såklart måste min lågstadielärare vara med på listan också. Har skrivit om den här händelsen förut (och den står med i Underbara Claras första bok, fin anekdot!) men när jag gick i första klass skulle vi teckna en bild av vår födelsedag. Jag tecknade blommor och paket, klänning och fjärilar och sådant man tecknar när man är sju år.
När jag visade den för min fröken sa hon att i Mars finns inga blommor, i Mars är det snöslask.
Jag tecknade en ny bild, med ett hus med snöslask utanför och i fönstret satt jag och en pratbubbla där det stod ”jävla fröken”.
Det var inte populärt….
* De lärare som klagade på mina svarta konturer när jag gick på konstskolan. Som inte tyckte det var riktig konst om man målade svarta konturer med spritpenna på alla målningar.
De där konturerna har trots allt tagit mig rätt långt, såhär i efterhand.
* Alla illustratörsagenturer som inte ens svarar när man hör av sig och vill visa sina bilder. Skämmes! Säg åtminstone nej om ni inte vill se.
* Sen är det en hel hög till på den här listan, men de håller jag fortfarande hemliga. Men vänta ni bara, en dag ska ni allt få se!
Jag har gjort ett enormt navelskåderijobb med mig själv och känner mig extremt väl.
Jag har alltid varit väldigt fascinerad av mig själv och velat veta precis hur jag funkar och tänker i olika situationer.
Kanske är alla så, eller så har jag någon sort egocentrisk störning av något slag.
Efter miljoner timmar kan jag mig själv innan och utan.
Jag vet hur jag reagerar på olika saker och i olika situationer. Vad jag trivs med och vad jag mår dåligt av.
Det har gjort det mycket lättare för mig att säga nej. Vet jag att jag mår dåligt av något så säger jag nej, även om jag kanske ”borde” säga ja.
Hellre ett ärligt nej än ett falskt ja, som jag har broderat i källaren.
* Att prata inför folk tex, ger mig sådan ångest att jag får hjärtklappning och blir illamående och kan inte sova på flera veckor innan. Så det tackar jag nej till. Oavsett vad syftet eller anledningen är.
* Att ställa ut mina bilder ger mig väldiga komplex och jag ser mig själv i en stor öde lokal utan människor och där står jag helt ensam och hatar mig själv för att jag sa ja.
Så det brukar jag också tacka nej till numera.
* När jag får ett mail eller sms där det står ”ring mig”. Usch, det hatar jag, men brukar tvinga mig själv att ringa upp ändå och sen får jag handsvett och blir oftast nöjd efteråt.
* Tjejmiddagar är en tillställning jag inte känner mig helt bekväm i. Känner mig alltid så annorlunda, som att jag är en pappafigur när alla andra är i trä (konstig liknelse)
Efteråt brukar jag behöva sova jättelänge för att det varit en sådan anspänning att sitta och vara trevlig så länge samtidigt som man håller in magen och funderar på om man sagt något dumt.
* När jag blir jättemegaledsen så slutar jag ihop mig som en mussla, stirrar rakt fram och gråter inte. Sen är jag tyst i flera veckor och skakar varje gång jag pratar om det.
* Jag älskar spontanöl och tillställningar där jag inte hinner tänka efter. Då har jag som allra roligast. Gillar inte att ha saker inplanerat, då blir jag akut illamående och måste ställa in.
* Jag trivs som allra bäst när jag är helt ensam, tex när jag åker tåg med hörlurar eller sitter i min källare och syr. Då glömmer jag bort både tid och rum och samlar på mig ny energi.
* När jag tycker om någon så tycker jag om någon väldigt mycket. Det kan vara vänner och familj och vem som helst. Men går upp i det alldeles väldigt och vill helst säga att jag älskar dem femton gånger om dagen.
* Jag skriver elaka saker i min sko med stortån. Samtidigt som jag pratar med någon jag inte gillar så skriver jag med tån inuti min sko en massa elaka saker som jag aldrig säger såklart.
* Jag är väldigt ironisk och cynisk person och orkar inte umgås med människor som inte är det tillbaka, för då måste man alltid försvara sig när man sagt något som var menat som roligt, även om det var lite elakt.
Raffinerad humor kommer överst på min lista över favoritegenskaper hos människor.
* Jag gråter väldigt sällan av mig själv, men nästan alltid till tv-progam.
* Jag trivs väldigt bra med hur jag är och bryr mig absolut ingenting om vad människor tycker om mig. Det är en egenskap jag fått först på senare tid och jag värdesätter den så himla mycket. Ni ska bara veta vad man sparar tid på att aldrig tänka på vad folk ska tycka eller tänka om en!
Jag är inne i ett bra flow nu, älskar när det händer!
Har en massa roligt jobb som ligger på hög och väntar på mig och igår bokade jag en ny biljett till Stockholm för att åka upp och dricka öl med Cissi! Wihoo!
Jag har tecknat henne två gånger nu och vi har lite hemliga planer ihop så vi tyckte det var dags att ses live och en öl har ju aldrig någon dött av.
Såhär har teckningarna av Cissi sett ut, två av mina personliga favoriter faktiskt.
För några veckor sedan fick jag ett uppdrag av Gummifabriken att teckna en bild av känslan som är här på fabriken (det är där jag hyr mitt kontor)
Så himla roligt uppdrag, att teckna en känsla!
Såhär blev resultatet, en plats för möten, sällskap, fika, barn, unga och gamla. Sen ett himla myller av vinklar och vrår (bor ni i närheten måste ni komma hit, skitfina lokaler verkligen!)
Igår gjorde jag klart en ny beställning som jag fick efter att ha visat bilden jag gjorde på min pappa och Knut. Tyvärr är det ju fler som har behövt gå igenom samma öde, att förlora en pappa så då är det fint att kunna göra en bild av morfar och barnbarn ihop. Såhär blev den:
Redan tidigt i graviditeten med Knut så kände jag en enorm ångest över att jag visste att jag skulle behöva gå igenom det där igen.
Jag hatade att vara gravid.
Hatade hur kroppen kändes, hur brösten bara växte och växte, hur jag inte orkade eller kunde röra mig utan att det kändes som jag gick av på mitten (hade bedrövlig foglossningen från vecka 21) hur illa jag mådde och hur jag bara försökte tänka på att det var ett övergående stadie och att jag snart skulle bli mig själv igen.
När Knut var på utsidan minns jag att jag stod naken framför spegeln och tänkte att herregud ska det här vara mitt nya jag nu?!
Jag såg inte alls ut som jag kände mig inuti.
Jag bestod till 99 % av bröst och fullkomligt hatade det. Ingenting passade. Jag passade inte in i mig själv.
Jag var heller inge vidare på att vara hemma. Jag har aldrig varit en mamma som gillat att umgås direkt, vill helst gå mina promenader ensam och hade svårt att se mig själv som mamma på det sättet andra såg på en.
Jag ser mig själv som en bra mamma, men kanske inte som en ”typisk mamma”.
Jag älskar att vara Knuts mamma men har liksom aldrig haft som livsmål att bli mamma.
Jag ville ha barn, det har jag alltid velat. Men jag känner mg som så ofantligt mycket mer än bara Knuts mamma.
Skulle till exempel aldrig säga: Vad vore jag utan Knut?
Jag var en massa saker utan Knut och slutar inte vara det bara för han finns, jag började heller inte existera först när han föddes.
Jag fanns i allra högsta grad redan innan.
Den här osynliga pressen på att ha två barn har liksom legat som en ok på mina axlar, för jag är inte säker på att jag vill.
Jag tycker Knut är fantastisk på alla sätta och vis, så himla rolig och gullig och snäll och jag älskar att va med honom. Men han är ÄNNU bättre nu än när han var alldeles miniliten. Det blir bara bättre och bättre och jag är inte säker på att jag vill börja om.
Det känns tabu att säga så. Att man kanske bara vill ha ett barn.
Som att man är otacksam på något sätt.
Men han blev ju så bra, jag är så himla nöjd med honom och nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen.
Efter att ha fått tillbaka mig själv både psykiskt och fysiskt (och efter att ha opererat bort brösten) så känner jag mig tillfreds igen.
Det är inte alls säkert att det här är ett beslut jag står fast vid. Vips kanske längtan efter en liten kommer, det tror jag nästan säkert att den gör.
Men just nu vilar jag lite i tanken att jag inte måste ha fler barn om jag inte vill.
Det är en skön känsla.
Att jag bestämmer själv.
