Jag har jobbat som illustratör på heltid i snart fyra år, har bloggat och varit ”Anna Ritar” i sju år.
Jag är inte ny i gemet längre och ändå känns det som jag är vid någon slags brytpunkt.
Är så hiskeligt trött på att ständigt trampa vatten för att hålla mig ovanför ytan.
Jag har nog levt lite på devisen att riktigt bra skills leder till grymma jobb och det har också gett mig massa roliga jobb.
Men ibland saknar jag något permanent, en fast lön som kommer in på kontot varje månad för det är enorm press att alltid behöva jobba ihop sin lön själv.

Sen att folk tycker att det är dyrt, det kan jag förstå. Det är dyrt att köpa något som bara finns ett ex av, som någon spenderat flera flera timmar på, bara för er skull.
Men bara för att priset är dyrt utåt, så betyder inte det att jag får en hög inkomst.
Hälften försvinner i skatt, sen ska jag betala för ett kontor, för pennor (mina pennor räcker ungefär till 3-6 st porträtt och pennorna kostar ca 30 kr styck. Jag har över hundra stycken som måste fyllas på regelbundet) och det kostar mig ungefär 80 kr per bild att skicka den rekomenderat som jag ändå tycker att jag ska göra när det är så dyrt innehåll.
Så på varje teckning är det ungefär 300 kronor kvar till mig. 300 kronor för något som tar mig ungefär en dag att göra.
Tror inte det är så många som hade jobbat för den timlönen på ett ”vanligt jobb”.

Att man då blir lite trött och sårad när man får höra att det är för dyrt för ungefär femtioelfte gången gör lite att man tappar sugen.

Idag är det tredje juni. Juni alltså, dvs en sommarmånad i allra högsta grad.
Ändå har jag min ljusaste foundation fortfarande, med andra ord har inte solen varit framme alls. Jag fick höja värmen inne inatt och sova med strumporna på för det var så kallt. Jag har fortfarande inte bytt vinterkläderna mot sommarkläderna och alla mina strumpbyxor börjar bli utnötta och jag har inte rakat benen på flera månader.

Alla sommarkläder, gulliga linnen och små kortbyxor ligger orörda i Knuttes låda. Sandalerna hann han växa ur innan de blev använda och vi måste fortfarande ha mössa och dubbla fleecetröjor när vi går till lekparken.

Om två veckor är det midsommar och vi ska till Helsingborg, tura till Helsingör och dricka vin utomhus är tanken.
Bäst att packa ner långkalsonger och vantar.
Är mer sugen på att köpa lurviga vintertröjor än sommarklänningar som bara dammar i garderoben.

För helvete sommaren, skärp till dig nu för fan!

Underbara Clara skrev ett så himla bra inlägg om det här med att man som bloggare alltid vara beredd på alla andras känslor och reaktioner. Hon la ut en bild på instagram för ett tag sedan, med en nedåtgående viktkurva.
Det blev ramaskri.

Såhär är det alltid och det gör att jag inte törs skriva om vissa saker, för jag orkar helt enkelt inte med alla reaktionerna som kommer med det.

Jag har till exempel gått ner nästan tio kilo i vikt. Det är för mig en jättestor grej och ett mål jag satte upp för mig själv och sen genomförde.
Jag ville blir av med mina gravidkilon och komma tillbaka till min gamla kropp igen.
Jag tränade och följde ett kostschema.
Inget av det skrev jag om på bloggen.
För jag visste att det skulle bli ett jävla liv.
För man får inte vilja gå ner, då är man ytlig och har fallit i någon form av fack. Man har fallit för en klassisk kvinnofälla och yadayadayada.

Jag känner mig grymt peppad på att jag satte ett långsiktigt mål, att på ett år skulle jag gå ner till min vikt jag hade innan jag blev gravid.
Jag klarade det och det tycker jag är stort i sig och en jäkla härlig känsla, oavsett om det rör sig om vikt eller något annat.

Förra sommaren la jag upp en bild på mig själv i bikini, med gravidkilon och bristningar och den hyllades för att jag vågade och jag fick massvis med kommentarer och pepp.
Hade jag däremot lagt upp en bild på mig sälv i bikini nu, så tror jag inte att reaktionerna hade varit lika peppande.
Hade jag velat gå upp i vikt hade tonen varit annorlunda än om jag vill gå ner.
Men kropp som kropp? Upp eller ner borde inte spela någon roll.
Bilder på större kvinnor, gärna avklädda sådana, hyllas medans bilder på avklädda smala tjejer anmäls för olämpligt innehåll.
Som sagt, kropp som kropp?

När jag skrev om att jag tyckte att man skulle dela på föräldraledigheten fick jag arga mail om att alla faktiskt inte kan dela och att jag ska ge fan i att ge dom dåligt samvete.
När jag skrev att jag var gravid var et någon som blev stött över det att jag numera inte längre var med på ”de som hade svårt att bli gravidas sida”.
Sen de här med triggervarningar som en del tycker man bör skriva ut.
Då hade man ju fått ha det innan varje ord eller bild man la upp, för alltid triggar det väl någon.
Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser bilder på folk med sina pappor, bara för att jag vet att min inte finns längre
Aldrig i livet att jag skulle kräva att de skrev triggervarning innan de la upp en bild på sin pappa.
För den sorgen är min och inget någon annan ska behöva ta ansvar för.

Låt folk ha pappor och mammor, låt folk gå upp och ner i vikt, vara stora eller små, lediga eller inte bäst de vill.
Jag skkriver bloggen utifrån mitt perspektiv. Det är ju väldigt svårt att skriva den från någon annans.

På pinterest har jag en mapp med ord. Där samlar jag på mig sådant som känns inuti.
Älskar ord som tränger rakt igenom allt.
Här är mina favoriter: