Fick frågan av Hej Regina att svara på tio frågor.
Här kommer mina svar:

Vilken film skulle du vilja leva i?

Spontant tänker jag på Eternal Sunshine on the spotless mind eftersom jag identifierar mig väldigt med Clemntine, men det hade ju varit hemskt att leva i den filmen, så jag säger Amelie från Montmartre

Vad är din viktigaste vardagsrutin?

Äta tre B-vitamin tabletter som förhoppningsvis ska få mig att tappa lite mindre hår. Annars är det att fota Dagens Knut.

Tre saker du vill göra innan du dör?

Skriva mina memoarer, helst på en balkong någonstans i Italien medans jag dricker vin och äter parmaskinka så sidorna i boken blir alldeles flottiga.
Åka tillbaka till New York.
Köpa ett hus på Öland, flytta dit och sen bara ha det tyst och lugnt.

Vad får dig att ryta ifrån?

Idiotiska kommentarer om hen-debatten!
”Jag kommer aldrig kalla mitt barn för hen!”
Suck. Mega trippel jätte suck på sådana människor som blir arga utan att ens fattat poängen.

Vad får dig att skratta?

Min mamma och min storebror. Vi har precis samma humor (tydligen inte särskilt många som delar den dock…) och det slutar alltid med att vi skrattar tills vi gråter.

Vilken naturlag skulle du ändra om du fick?

Jordbävningar. De verkar så himla läskiga och man kan ju liksom inte fly någonstans! Stackars alla människor som måste gå och vara rädd för att jorden ska rasa under en när som helst!

Beskriv ett härligt liv med tio ord?

Lugn, tystnad, egentid, Knut, familjen, roadtrips, picknick, friskhet, mamma och jobbet

Dricker du kaffe?

Ja, starkt och svart, gärna två-tre gånger om dagen. Fick en rosa moccamaster av Emil i 30-årspresent, den har gått varm sen dess.

Vad är det godaste som finns?

Isterband och potatis med massa smör.
Eller fiskpinnar, färskpotatis med gräddfil och gräslök (barnalternativet till sill och potatis)
Och grönkål förstås, kopiösa mängder grönkål!

Vad gör du om du har en stund över?

Tecknar. Jag tecknar hela dagarna på jobbet och när jag får en stund över, så tecknar jag! Fast inte ”jobbteckningar” utan något eget.

Innan jag startade bloggen Anna Ritar så hade jag en annan blogg, en hemlig blogg.
Eller snarare jag skrev aldrig ut vem jag var, skrev under hemligt namn och alla jag skrev om hade smeknamn.
Igår hittade jag den igen, den är numera låst för läsare eftersom ni på en gång hade listat ut att det var jag som skrev och den är alldeles för utlämnande för att vara publik numera.

Igår läste jag igenom, inte allt men mycket. Jag var 22-24 år nr jag skrev den, hade intrasslade relationer och var upptagen och singel om vartannat.
Minns precis känslan när jag läser, hur jag trodde jag skulle dö ensam och att jag aldrig skulle hitta någon som var tillräckligt bra.
Jag läser om mina drömmars bröllop, om hur det antagligen känns att få en bebis och nu känns det så underligt och härligt att få läsa rakt in i mitt eget tidigare liv. Nu när jag har allt det där jag drömde om.

Vad jag däremot reagerade på när jag läste var mitt sätt att skriva. Väldigt bra om jag får säga det själv. Rakt, ärligt, roligt och tänkvärt.
Mitt språk har helt klart blivit lidande av att ha så mycket läsare som jag har nu. Nu kan jag inte bara låta orden och tankarna bubbla över då man alltid måste stå till svars för det man skriver.
När man var anonym behövde man inte tänka så och det gav det hela mer rum att flöda fritt.
Det känns synd att jag håller tillbaka, men samtidigt är det för tröttsamt att behöva ta alla konsekvenser av att släppa det fritt.

Jag önskar ni kunde få läsa den, men som sagt så är den för öppen för att jag ska känna mig bekväm med att så många läser. Det finns för stor portion ungdomlig oövervinnerlighet, en alldeles för stor del sex och sjävömkande.
Minns speciellt en grej som hände i bloggen, jag skrev ju under hemligt namn och plötsligt fick jag en hemlig läsare – J. Han började också blogga, på samma sätt som mig. Hemligt, roligt och utlämnande.
Vi kommenterade, läste och följde varandras hemliga liv. Länge länge utan att veta hur den andre såg ut. Pratade till och med i telefon, länge och ofta.
Förstår ni hur spännande det var, den hemliga J och jag.
Vi sågs sen en gång, men då var liksom hela grejen över. Det var roligare när man inte visste.
Men ja, det känns så fint att den finns där.
Som ett hemligt dokument över ett liv som var då.

Det finaste är att läsa inläggen om pappa, som är skrivna utan någon som helst ansträngning. Då han bara var en pappa som vilken som helst, odödlig och med innetofflor och mustasch.
Önskar jag fortfarande fick skriva sådana inlägg. Inlägg utan klump i halsen.