Det här med att blogga och att läsa många bloggar, det blir som ett litet kompisnät med människor man inte nödvändigtvis träffat.
Alltså får man spekulera i om man faktsikt skulle gilla varann eller inte i verkligheten. En del av bloggarna jag läser, som är mina favoriter, är inte alls som jag och vi skulle säkerligen inte passa särskilt bra ihop. Men i bloggsammanhang funkar det ju fint, när man bara känner varann i läst form.
Här är däremot några som jag tror att jag skulle kunna ha väldigt roligt med, först ut: Karins Konstgrepp
Karin har varit en storfavorit från dag ett, tyvärr måste jag erkänna att jag inte hoppat på det här med pods än så jag har missat mycket av hennes storhet har jag förstått. Men hon kvalar likförbannat in på listan över människor jag tror jag skulle ha roligt med.
Hon har en intelligent humor som gör att jag antagligen skulle skratta mig halvt fördärvad om vi sågs, vilket jag typ aldrig gör för jag är så kräsen när det kommer till humor.
Heja Karin!

Nästa på tur är Karkki. Alltså på riktigt, jag tror vi hade varit bästa kompisar om vi bara hade bott i samma land!
Hon verkar så avslappnat lugn, pysslig utan att skrika och färgglad och det känns som hon gillar att klura på saker på samma sätt som jag.
Vi kunde gått på Marimekkoevents ihop och jag kunde vågat ta ut svängarna lite mer, eftersom jag inte hade varit ensam i min färggladhet.
Åh så synd det är att Finland ligger så långt bort!

En annan som är på min lista över folk jag tror jag skulle gilla i verkliga livet är Emily Dahl. Fast just den här punkten på listan är ju lite fusk eftersom jag faktiskt har träffat Emily en gång som hastigast.
Men jag tror, eller är övertygad om snarare, att det ryms något mer bakom den där urfina dockan man lätt får intryck av när man ser henne.
Jag tror hon och jag skulle dricka massvis med öl på en riktig sunkbar på Söder ihop. Där tror jag vi hade passat som handen i handsken och det känns som hon förstår och är väldigt lik mig innerst inne.
En vacker dag ska vi få till en sån ölkväll.

Agnes som ligger bakom den fantastiska bloggen Hej Regina!
Vi verkar ha samma smak, gilla samma saker, klura ut fiffiga projekt och klä om möbler. Hon verkar himla fin, men jag hade antagligen inte vågat säga hej om vi sågs.

Sist men inte minst, så är jag övertygad om att jag och Mirijam hade varit strålande vänner om vi sågs på riktigt! Hon är snabbtänkt, skriver fantastiskt roligt och verkar vara allmänt skitrolig att hänga med.
Dock har hon inte mindre än två megastora hundar så jag kommer aldrig våga åka dit och hälsa på pga en lätt hundskräck från min sida.

Sverige alltså, det är ju så man skäms!

Min pappa vänder sig i sin grav när Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti!
Min pappa jobbade under många år med att omvända unga nynazister, han tog med dom till Auschwitz ihop med en kvinna som lyckats överleva koncentrationslägret. Hon berättade för de unga nazisterna hur det varit och de flesta av dom blev väldigt berörda av att vara på plats och se det och höra henne berätta om det.
Han lyckades omvända många ungdomar som var ute på djupt vatten och det är jag så himla stolt över!

Men nu går åren och de som överlevde koncentrationslägren är gamla och snart finns det ingen kvar som kan berätta om det, ingen som varit med om det.
Det är då folk glömmer, förnekar och upprepar.
Det är ju helt vansinnigt att med en sådan historia så kan ändå Sverigedemokraterna bli så stora!
Vad är det för fel på folk egentligen?

Man blir ju mörkrädd, skämmes för fan!

Jag har ryggskott!
Dvs det sämsta man kan tänka sig med en halvårsbebis som vill upp och ner stup i kvarten!

Det började egentligen med att jag stukade foten på midsommar. Vi var i Göteborg och skulle upp i skogen och kissa när jag halkade på en massa löv och stukade foten. Ville inte vara gnällig om att det gjorde ont så jag gick på den resten av dagen och kvällen trots att det gjorde vansinnigt ont. När vi kom till hotellet på kvällen var den dubbelt så stor och mörkblå.
Den stukningen gjorde ont i flera veckor efteråt och sen när det gått över så läste jag Martina Haags bok heja heja som jag skrivit om tidigare. Det var i den vevan jag började springa.
Tio rundor hann jag innan jag fick benhinneinflammation.
Den stukade foten hade satt sig som en låsning vid mitt knä och därför snedbelastade jag benet när jag sprang och då kommer benhinneinflammationen som ett brev på posten.

Just när det börjat släppa och jag kaaaanske skulle kunna börja springa igen så fick jag ryggskott.
När jag var gravid med Knut hade jag vansinnig foglossning från vecka 21 och kunde knappt gå och nu med en snedbelastad fot, en gammal ryggskada och en bebis som man bär runt på var liksom droppen för denna rma kropp.

Så nu haltar jag runt med min lånade TENS-maskin som strålar ut små elchocker i ryggen hela tiden för att jag överhuvudtaget ska kunna stå upprätt.
Emil är hemma från jobbet och tar hand om Knut så jag ska slippa bära och jag sitter i källaren och tecknar.

Jag hoppas ryggen ska bl bättre snart och sen ska jag få ett träningsschema att följa för att stärka upp både ben och rygg för att slippa få det såhär igen.
Jag säger då det, efter 30 rasar man tydligen i bitar!