På fredag åker jag till Stockholm!
Det var längesen jag var där själv nu (var där på releasefesten men då var lilla familjen med) och det är alltid lite speciellt.
Älskar känslan när tåget rullar in mot stationen, speciellt när det åker förbi det stora Nordstedts huset och jag får pirr i magen över att veta att jag faktiskt hör dit.
Axlarna sjunker ner och ensamtiden kan börja!

Jag har varit noga med det här från dag ett, att jag behöver vara ensam.
Jag älskar att gå på stan och kolla i butiker ensam, äta lunch ensam, dricka vin ensam och glo på folk ensam.
Får jag inte det så känner jag mig instängd och trött och allmänt bedrövlig.
”Jag håller dig hårt när du släpper mig fri” som Winnerbäck sjunger.

Mitt huvudsakliga mål med resan är att jag ska teckna på Kreatima på lördag, mellan 12-16 sitter jag där om ni vill komma dit och säga hej!
Annars är min plan att gå lite i affärer, ska köpa födelsedagspresenter till Knutte som fyller fem (!!!!) år om en vecka! Jösses!
Jag tänker att jag ska köpa en massa pyssel att fylla upp hans pyssellåda med. Han älskar verkligen att pyssla men nu har han knappt något kvar som faktiskt går att pyssla med, så jag ska fylla upp med flirtkulor, snorrögon, piprensare och paljetter tänkte jag.
Sen antar jag att jag får gå in på någon leksaksaffär och köpa någon form av superhjältegubbe också, så han blir riktigt nöjd.
Gubbar i alla dess former är det bästa Knut vet. Bilar däremot leker han aldrig med och jag förstår honom, så evinnerligt tråkig leksak ju.

Jag ska också hänga en massa med Johan förstås, vi ska gå och träna ihop (hej nya livet!) och såklart dricka vin och kanske, kanske får jag komma ut och svänga mina lurviga också (nu är de verkligen lurviga, pga vintersäsong)
Ska bli så roligt alltihop, en riktig lyxhelg!
Hoppas vi ses på Kreatima!

Tänkte på en sak, kan du inte göra ett inlägg, om det inte är för privat, hur din och Emils relation förändrats sen ni fick barn? Du skrev ju nämligen på insta häromdagen att du inte trodde ni varit ett par idag om det inte vore för er alperna-resa.

Fick den här kommentaren på bloggen, så jag tänkte att jag gör ett inlägg om det.

Jag och Emil har varit ihop i tio år.
Vi har varit gifta i sex år.
Har haft barn i snart fem år.
Har bott på fyra olika ställen.
Haft fyra katter.
Blivit av med två föräldrar.
Haft två missfall.
Varit utomlands fem gånger ihop.

Vi har alltså hunnit med en del under vår tid ihop.
Jag är inte alltid superkär i Emil, men jag älskar honom alltid.
Kärlek går i vågor och när man får barn så är det så himla mycket rutiner, så mycket som måste göras att man varken har tid för sig själv eller varann.
När man har haft en bebis på sig i flera timmar är det sista man vill att ha en man på sig när bebisen äntligen somnat. Man vill bara ha space, kunna göra triviala saker som att kolla mobilen, vara ifred, duscha och sånt.
Så visst är det svårt att hålla kärleken vid liv när man får barn.

Men något jag och Emil är bra på är att hitta på saker ihop. Inte nödvändigtvis bara vi två, men ihop med vänner. Vi går på middagar, vi går ut och äter, vi åker på utflykter och vi åker till storstäder.
Tror trixet är att komma ut. De allra flesta gångerna har vi med oss barnen, men bara att slippa vara hemma och behöva tvätta, plocka i och ur diskmaskinen, diska nappflaskor, steka köttbullar och torka rumpor. Det gör hela skillnaden, miljöombyte!

Vi har också lyxen att ha massor med människor runt oss som mer än gärna passar våra barn. Går det för lång tid mellan gångerna ber dom om att få passa, så det är vi verkligen bortskämda med.

Innan vi fick barn va vi ute mycket ihop. Jag älskar att gå ut med Emil!
Vi hade jätteofta fester, var på kompisars fester, bodde i stort sett i ett kollektiv med våra kompisar och vi hade så himla roligt.
Vi åkte nästan alltid på loppisrundor på helgerna, vi gillade att ”klä ut oss” i 50-tals kläder och åka på motorträffar och nostalgimässor.

Det är såklart en stor skillnad sen vi fick barn, att vi inte går ut lika mycket längre och tyvärr alldeles för sällan ihop. Någon måste ju vara hemma, så det blir antingen den ena eller den andra som får gå ut.
Vi är bra på att ge varann space på det sättet. Att båda får gå och träna, vara borta ungefär lika mycket, annars tror jag det blir en obalans i förhållandet som leder till att man blir bittra på varann.
Om jag alltid hade varit hemma med barnen och Emil gick och tränade, va ute med sina kompisar och åkte iväg hade det aldrig hållit mellan oss.
Så det är viktigt att båda får del av det livet.

Vi har också med oss barnen på allt. Knut har varit med på restauranger och uteserveringar sen han föddes. Vi tycker helt enkelt att det är lika kul att vara ute bland folk som familj, som vi gjorde som par när det var bara vi. Skillnaden är bara att vi får gå hem tidigare nu haha.

Den största skillnaden från då och nu är att vi inte kan vara lika spontana längre. Jag gillar ju inte planer utan vill kunna bestämma på morgonen att nu drar vi till Göteborg tex och det blir svårare nu.
Annars är vi faktiskt i stort sett likadana som innan.
Jag känner att vi har hittat en strålande balans oss emellan, att både ge och ta.
Vi åkte på resan till Alperna när vi behövde den som allra bäst.
Knut var 2 år, vi var fortfarande uppe och gav honom mat flera gånger varje natt. Emils mamma hade dött och jag hade precis börjat bli människa efter att min pappa dött. Vi hade köpt hus, renoverat och helt enkelt gjort en himla massa på några väldigt intensiva år.
Vi hade glömt bort varann där i myllret av annat.
Den resan var det bästa vårt förhållande fått. Tid ihop.
Jag tror att det är det som gör att folk skiljer sig och glider isär, att de inte längre ser varann eller hinner prata med varann.
Så det är viktigt att avsätta tid för det, för med småbarn kommer inte den tiden av sig själv.

Jag är så evigt tacksam över att jag har Emil.
Utan honom vore livet så jäkla mycket tråkigare!

För två år sedan vann jag en resa till Schladming i Österrike, då Lion Alpin utsåg mig till årets skidbloggare!
Så himla knäpp utmärkelse att få när man inte ens kunde åka skidor knappt, men kul såklart!

Att lämna bort en 2,5 åring en hel vecka och bara vara själva, var ett stort beslut. Sålänge skulle vi aldrig åkt om det inte vore för att resan just var en vinst.

Men, det visade sig vara vårt livs bästa beslut, för SATAN vad mysigt vi hade det!!

Alperna är så himla mycket mer än bara skidåkningen, även om den såklart är en VÄLDIGT stor del. Men just känslan, stämningen, ljuset och atmosfären får man ju även om man inte åker skidor.

Att lämna bort en så liten unge så länge anses nog inte alltid helt okej. Men för oss gav det vårt äktenskap så himla mycket.
Sova ostört, kunna dricka öl ihop utan att nån behövde gå hem och sova, prata till punkt och bara vara vi.
Komma ihåg varför vi är ihop över huvud taget.

Jag rekommenderar en sån resa till alla småbarnsföräldrar!

Idag åker jag till Köpenhamn i två dagar!
Har fått ett uppdrag som känns sådär nervkittlande och nyp-mig-i-armen-roligt så nu ska jag alltså dit för att prata om det hela med the big boss.
Ska såklart berätta mer ingående om vad det handlar om när jag kommer tillbaka, men än så länge: yaaaay!!

Det är svårt att lära känna en person bara genom att läsa en blogg.
Man tror sig ibland veta, men när man sen träffar personen i verkligheten så stämmer det inte alls med bilden i ens huvud.
Minns en gång när jag träffade en tjej från internet, som sa att hon trodde jag skulle vara mycket mer ”tokig” i verkligheten.
Jag är noll procent tokig.

Jag tänkte ni skulle få lära känna min personlighet lite bättre, så här kommer några egenskaper jag besitter, som kanske inte alltid märks genom cyberspace så att säga:

– Jag är väldigt allvarlig fast oerhört ironisk och snabb. Har en ganska avancerad humor så om man förstår den så tycker man att jag är jätterolig, men har man svårt för cynism och ironi så tycker man nog att jag är dum i huvudet. Jag är ganska lik Miranda i Sex and the city i mitt sätt att vara kan man säga.

– Jag är en do:er. Är ingen som sitter hemma och planerar stordåd i månader. Jag får infall och går direkt på känslan och smider medan järnet är varmt. Kan vakna mitt i natten och börja maila viktiga människor för att jag kommer på något storslaget som måste sättas i verket direkt.

– Jag får svindlande och hjärtskärande dåligt samvete för grejer. Det kan komma över mig som en iskall våg då och då, saker jag gjort eller sagt, sånt som jag gjorde på lågstadiet, om jag var dum mot någon, inte stod upp när jag borde osv. Då vill jag genast skicka ett mail och förklara, fast det har gått tjugo år. Dåligt samvete är min värsta känsla.

– Jag hatar att ha planer och träffa folk, vill i 99% av fallen alltid ställa in men jag har lärt mig med åren att det blir trevligt och kul och att det bara är en puckel jag måste över varje gång. Men ändå, innerst inne vill jag alltid avboka allt jag tar mig för.

– Jag drömmer mycket om min tid som gammal. Minns en intervju med Barbro Lindgren jag såg en gång, när hon hade flyttat till Öland, ifrån både barn och barnbarn i Stockholm och folk hade undrat hur hon kunde flytta ifrån allt. Hon svarade bara att hon ville bo på Öland och så var det med det.
Det tänker jag mycket på. Sen, när tiden kommer då jag ska sluta anpassa mig alls och bara göra som jag vill oavsett vad någon säger om saken. När jag bestämmer.

– Jag är otroligt orolig och ängslig över saker. Ska jag åka tåg vill jag gärna vara där minst en timme innan tåget ska gå, så jag verkligen vet att jag är i tid. Tänk om något händer? Tänk om jag fastnar med jackan i en dörr och inte kan komma loss? Tänk om jag sätter i halsen och måste kräkas på vägen? Allting kan hända, då är det bra att vara ute i god tid. Sen vill jag gärna stå på perrongen och vänta, där jag ser att jag är på rätt ställe. Inte vänta lite spontant på ett cafe´. Jag måste vara på rätt plats. Även om det är evigheter kvar. Tänk om nått händer….

– Jag tänker på klädkombinationer när jag blir nervös, för att skingra tankarna.

– Jag hatar när min mobil ringer men älskar när det kommer sms.

– Jag har ett extremt bra självförtroende. Jag vet att jag är svinbra på en massa saker och tvivlar aldrig på det. Det har jag ärvt av min pappa.

– Jag är superslarvig. Dammsuger aldrig under soffan utan bara det som syns, fuskar och tar genvägar när jag ska bygga nått och jag tänker alltid att det inte är så himla noga med småsaker, samtidigt som jag är supernoga med detaljer. Så underlig kombination.

– Jag kan inte acceptera folk med dålig humor. Försöker verkligen tänka att det är okej, men sen kan jag ändå knappt vara i samma rum som någon som förklarar alla skämt direkt efter att dom sagt dom, som skrattar på fel ställe eller som helt enkelt är svintråkiga. Bra humor kräver intelligens.

– Jag är totalt ointresserad av pengar. Tappar intresset direkt när folk börjar prata om pengar. Skulle resa mig och gå om jag var på en date där ämnet ekonomi kom upp. Skrytpengar är så himla avtändande.

– Jag skulle aldrig börja en mening med heeeej hjärtat/vännen/etc. Jag börjar med Hej du.

– Min triggerpunkt i livet är föräldraledighet. Får svälja hårt och bita mig i tungan när jag pratar med folk om det. Blir sjukt provocerad av pappor som inte är hemma med sina barn, även om det inte alls är min sak att bry mig om så stiger ändå min puls varje gång frågan kommer upp.

– Jag är 100 % säker på exakt hur och vem jag är. Funderar aldrig över ”vem är jag?” och såna saker. Jag är tvärsäker på mig själv.