Just nu går Veronica Maggios låt ”Hela huset” på repeat i bilen, på högsta volym och så skriksjunger jag med. Bästa känslan!
Jag har en förmåga att se tillbaka på mina tidigare år med allt skräp som hände då, men jag glömmer ofta åren från 20 och framåt, de var de absolut bästa åren jag haft!
Jag hade hittat vem jag var, var inte längre lika osäker och orolig för vad folk skulle tycka.
De flesta helgerna efter jag gått ur konstskolan tillbringade jag i Göteborg med Wenche.
Vi gjorde oss redo hemma hos tanten, drack litervis med vin och rakade benen i den ljusbruna badrummet, vi virkade och skrattade så vi grät.
Sen tog vi varsin vinflaska med oss under armen och åkte till huset på andra sidan stan, där alla roliga HDK killarna bodde. Sen drack vi mer vin, ur muggar, sittandes på diskbänken och lyssnade på poesi, spelade tv-spel eller spontandansade i vardagsrummet. Vi rumlade runt på Göteborgs gator, på pretentiösa HDK-fester med teman, hamnade i okända lägenheter och delade glasspaket med söta pojkar med lockigt hår som rökte i fönstret.

Vi blekte håret hemma i finlägenheten i Haga, åkte spårvagn med gårdagens smink och klackskor när alla andra var på väg till jobbet och vi dömde aldrig, bara lät varann vara precis som man är.
De här åren var bland de roligaste i mitt liv.
Jag är så himla glad att jag haft mina regniga, rumliga Göteborgskvällar i bagaget nu när jag ska bilda familj.
Att jag gjort precis allt det där jag velat, haft vackra pojkar i fönstren och druckit vin ur porslinsmuggar och somnat på hårda soffor ihop med världens bästa Wenche.

Min man brukar alltid kommentera min oerhört tråkiga smak. Jag vill nämligen aldrig prova något nytt, vill att saker ska smaka som det alltid ha gjort och kommer det nya specialsmaker av tex daim eller skumtomtar så vill jag ändå alltid ha originalet. Kul tjej.
Här är mina favoriter:

* Äter bara gouda ost eller möjligtvis edamer, dvs ost som inte smakar någonting
* Tycker fortfarande att fiskpinnar är något av det godaste som finns
* Tycker champinjoner på burk är mycket godare än färska
* Skulle aldrig äta någon annan hamburgare än big mac eller cheeseburgare när jag är på mc donald´s
* Har jag varit på kinakrogen i stan så vet Emil precis vad jag beställt när jag kommer hem., dvs kyckling med cashewnötter eller krispig anka. Alltid.
* Jag tycker man förstör köttfärssåsen om man har i morötter eller majs
* Jag tycker bättre om köpta färdigköttbullar än hemmagjorda
* Jag köper alltid apelsinkrokant om jag köper en chokladkaka
* Jag tycker ljust bröd slår mörkt bröd any day of the week
* Mörk choklad är surt och beskt och mjölkchoklad är den enda choklad som kan kallas choklad enligt mig
* Jag äter inte mögelost, vare sig jag är gravid eller inte
* Jag var en bra bit upp i tonåren innan jag vågade åka berg och dalbana på Liseberg och då lurade min bror mig att åka, jag grät hela första backen
* Jag kan fortfarande inte gå i trapporna i lustiga huset, har provat två gånger och båda gångerna har det slutat med att mina ben åker åt olika håll och ännu en gång, jag börjar grina (medan min bror och pappa skrattade så de tjöt åt mig)
* Jag tycker scones är oerhört trist bröd, egentligen det mesta som är hembakt. Jag gillar limpa.
* Jag gillar inte tårta utan föredrar marängswiss
* Jag lägger ytterst sällan till nya låtar på min spotifylista utan lyssnar på samma om och om igen
* Min favoriträtt är levergryta men jag petar bort all lever
* Jag hade saft i min vattenflaska när jag var yngre och tränade basket

Dock måste jag ju tillägga att några saker har jag som kanske väger upp lite:
* Jag har druckit kaffe sen jag var liten och har alltid druckit det svart. Så behövde ingen hemsk invänjningsperiod på gymnasiet som de andra
* Jag tycker att frisyren två hästsvansar är gulligt på barn upp till tio år, sen ser det bara dumt ut om du frågar mig
* Jag har aldrig gillat oboj och kan inte ens tänka mig att dricka det utan att få kväljningar

Som jag skrivit tidigare så går jag numeran hos en psykolog någon gång i månaden, på inrådan av min barnmorska. Jag ska villigt erkänna att jag var en smula skeptisk, jag har träffat många psykologer i mina dagar och de riktigt bra är ytterst få kan jag lova.
Men den här var riktigt bra och nog mer välbehövlig än jag trodde.
Jag trodde mig vara ganska klar med sorgearbetet efter pappa och missfallet, vilket jag nu insett att jag inte alls är. Jag behöver älta och vrida och vända några varv till, för att riktigt förstå att det hänt.
Psykologen tyckte det var klokt att försöka reda ut det så gott det går innan den nya bebisen kommer, så nu har jag helt enkelt börjat rota i den där svarta trasselhögen som bara legat orörd inuti bröstet i nästan ett år.
Detta har lett till att jag gråter, stup i kvarten känns det som. Men det behövs för jag har knappt gråtit alls innan. Men nu när det var all helgons helgen och jag åkte till kyrkogården och tände ljus för pappa, då grät jag som en litet barn.
Att behöva tända ljus för sin egen pappa, det är ju absurt! Han ska finnas och vara varm och ha sticksigt skägg och säga att man är bäst i världen, krama en och lukta pappa. Inte bara vara ett tänt ljus och inget mer.

Men nu är det så det är, det är ingenting jag kan göra något åt, hur mycket jag än vill. Och det måste jag försöka acceptera. Fast jag inte förstår hur det ska gå.

Det här året har jag tappat orken, orken att vara social och träffa vänner, prata om vanliga saker och skratta.
Jag vill bara vara själv. Försöka gå in i mig själv och förstå hur det verkligen ska gå med allt.
När jag ska vara social och gå ut, känner jag mig sjuk, måste ligga i sängen i ett släckt rum och stirra rakt fram i flera timmar innan för att sen kunna samla ihop alla skärvor och försöka mig ut.
Efteråt har det känts som jag sprungit tio maratonlopp och jag orkar inte gå upp ur sängen på flera dagar.

Jag kan titta tillbaka på bilder innan allt det här hände, minnas precis hur det kändes inuti att vara sådär glad, genuint glad.
Jag saknar den känslan så himla mycket.
Men det känns som jag åldrats minst tio år bara det här året, jag är inte längre yngst i familjen, nu är vi alla jämngamla och har samma problem att tampas med och försöker hålla ihop så gott det går.
Jag är inte längre naiv och odödlig som jag var innan och det är en insikt jag gärna hade varit utan.

Att försöka förklara hur det känns för någon annan som inte varit med om det känns nästan omöjligt. Man hoppar över de jobbigaste detaljerna, vill inte göra människor obekväma.
När någon frågar hur man mår så svarar man bra utan att ens känna efter, för om jag känner efter kanske fasaden rasar.
När min pappa var som sjukast sa han om och om igen att han var trött på att hålla masken, trött på att låtsas att allt är bra och det är först nu jag verkligen förstår hur han menar.
För jag är lika innerligt trött på det som han.

Så nu håller jag mig helst hemma, sittandes vid symaskinen och när ingen ser, gråter jag så tårarna sprutar. Gråter för att jag inte kan ringa min pappa och säga hur det känns.
Tur jag har vänner som förstår och låter mig hållas och reda ut saker i min takt.
För just nu är det den enda jag behöver, tid att slicka såren och försöka lära mig leva det här nya livet.
Och förhoppningsvis, så småningom, bli glad rakt igenom igen.

En bild från innan allt, då man var sådär glad. Inuti.