Idag är det den 22 juni. Det är mitt beräknade datum för förlossning. Det är dagen då jag skulle blivit mamma. Det är det datum då ingenting någonsin ska bli sig likt igen. Två blir tre.
Om det nu hade gått vägen alltså.

Nu gjorde det inte det.
I tolv veckor fick jag må illa, spegla mig i profil och äta saltgurka. Tolv veckor är väldigt kort om man jämför med fyrtio.
Men som jag skrivit tidigare, drömmen var lika stor som om det hade varit vecka fyrtio.

Men på riktigt, ärligt (förr kanske det varit mer inbillning) så känns det faktiskt så väldigt bra nu.
Att inte ha en stor mage, att inte behöva vakna på natten, behöva tacka nej till jobb och inte längre kunna fly i en bil, bara jag och min man. Köra så långt vi kan, bara för att vi kan.

Vi har variy gifta i snart ett år. Ett väldigt turbulent år minst sagt.
Men också ett år som fått oss evigt sammanflätade och oskiljaktiga. Vi är vi två, ännu starkare nu än då. Vi mot världen.

När vi gift oss fick vi rådet att vänta med barn, att bara njuta av att vara nygifta och nykära.
Det följde vi inte. Så vi passar på att göra det nu istället.
Och det känns precis så, som att jag uppskattar att det bara är vi och jag är mer kär i honom nu än jag någonsin varit förr, för han har sett mig i mitt absolut värsta, han har stöttat och hållt i när jag inte kunnat stå själv, han har torkat tårar och klappat, lyssnat och förstått när ingen annan gjort det. Han har stått där som en klipp när det stormat och blåst.
Min man.
Min fina älskade starka man som alltid räddar mig, som hjälper till och som gråter lika mycket som jag när ingen ser.

Vår bebis kommer nog så småningom.
Just nu gör det inget om det dröjer, det innebär bara mer tid med min man. Nu när han än så länge bara har ögon för mig.

Jag tror på ödet. Saker händer av en anledning.
Detta var meningen, även om jag inte kunde se det då, kände att min värld rasade, men nu, nu kanske jag förstår.

Nu är det såhär och det har tagit mig ett halvår att komma fram till det, men nu kan jag säga det och mena det. Jag är glad att det är såhär.

Imorgon, absolut svintidigt packar vi in sovsäckar, liggunderlag och blomkransar i bilen och styr mot Öland!
Jag hoppas på ljusa kvällspromenader, kanske en loppis eller två och massor av sol och lugn och ro.
Jag har aldrig varit på Öland på midsommar men har förstått att det kan gå ganska vilt till, därför är jag extra glad för att vi styr kosan åt andra hållet på ön, mot lugnet och våra fina vänner.
Alltså åh, Öland!

Min morfar kommer från Öland så det känns lite som att komma hem när man åker över bron, även om jag aldrig varit på Öland innan jag var där för några år sen.
Det är nått inuti, som känner sig hemma där. Kanske den lilla del av mig som är morfar?

Jag har tecknat färdigt allt jag skulle, nu återstår bara att packa ner mina bästa klänningar och pyjamasar i väskan, lägga prickig korv smörgåsar i kylbagen och sen fara iväg.

Glad midsommar bästa ni, tusen tack för att ni finns och följer med och peppar mig i allt jag gör!

Vi tar en rundtur på mitt nya kontor!

Såhär ser det ut när man kommer in, här äter vi frukost och pratar med kunder. Och äter bullar förstås.

Det här är Uffe, han är min nya vapendragare. Han är noga med att mina pennor inte kommer över på hans sida av skrivbordet och drar med mig på massa viktiga events. Mycket bra kille med andra ord.

Bakom mig sitter Micke, i eget rum. Lyx. Titta bara vad glad man blir av att ha eget rum:

Här sitter jag, lika stökig som alltid.

Sen sitter Peter och Jocke här också, men de är inte på kontoret nu så de får minsann inte vara med på rundturen, så går det!

Längtar jag efter: Majken! Har inte sett henne på nästan ett halvår och sist vi skulle ses så blev hon sjuk, så himla typiskt!

Är jag ledsen för: Att mina framtida barn inte kommer få någon morfar som hänger upp gungor i träden åt dom

Är jag glad för: Att jag ska till Öland om bara några ynka små dagar, träffa mina bästa Vestis och John och bara vara i några dagar, titta på havet och äta sill.

Äter jag helst: Kvisttomater som legat i solen. Herregud så gott!

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Hösten! Känns som jag inte har en aning om vad som ska hända, hur allt ska bli och hur det kommer gå med allt. Så roligt och läskigt på samma gång.

Är det finaste jag vet:  Att handen aldrig kommer glömma hur mjuk stickig pappa-kind känns

Läser jag: Gravidbloggar. Som terapi-tortyr ungefär.

Är jag galet stressad över: Att vår diskmaskin tycks ha gått sönder och vi har disk överallt och ska åka bort nu. Åh.

Lyssnar jag helst på: Håkans skiva. Om och om igen.

Drömmer jag om: Gotlandssemetern! Det kommer bli så grymt, tror aldrig jag sett fram emot en semester så mycket som den här!

Blir jag nostalgisk av: Kinaskor. Beställde ett par idag bara för att jag helt plötsligt kom ihåg att det är världens bästa och finaste sko!

För att peppa upp mig själv när jag kände mig nere för några veckor sen skrev jag en lista på saker jag inte kunde göra om jag var gravid och på den listan fanns bland annat ”klättra i höghöjdsbana”.
Sagt och gjort, jag tog med mig Emil och Uffe (som sitter mitt emot mig på kontoret) till Isabergs nybyggda bana!
Jag va sjukt kaxig innan, sa att jag minsann inte var det minsta höjdrädd och det var inga problem.
Jag var först ut, på den ”lätta” banan där även barn fick klättra, ca 5 meter över marken.
Alltså jag blev så himla rädd, hängde i den där säkerhetslinan för allt jag var värd (var helt blå på armarna efteråt!) inte direkt för att det var högt, det tänkte man inte så mycket på, men att det var så….vingligt! Man skulle ju gå mellan helt lösa pinnar, jag trodde det skulle vara lite mer stegar och sånt där, inte så mycket lösa saker.
I vilket fall som helst kunde jag ju inte fega ur (plus att man inte kunde gå ner om man väl börjat banan) så det var bara att fortsätta trots att mina ben skakade som asplöv!
Jag var HELT genomsvettig när jag gått klart banan (barnen som var med sprang över hur lätt som helst, inklusive deras mammor och pappor)
Måste jag tillägga att jag inte klättrade de andra två svårare banorna?

Det gjorde däremot Uffe och Emil, så jag fick agera fotograf och mespropp medan de klättrade, då såg det ut såhär:

Älskade högerhand, så evigt tacksam jag är över dig!
Att du ger mig möjlighet att köpa nya prickiga kläder, åka till Öland och slippa ha en chef.
Du ger mig möjlighet att träffa nya människor, gå på roliga möten, äta företagsfrukostar och dricka mingelchampagne.
Du låter mig tänka fritt och översätter precis det jag tänker, du ger mig frihet att bestämma själv, att vara min egen och du följer min minsta vink.
Älskade underbara högerhand, som låter mig leva min dröm, ger mig en årsinkomst och betalar min hyra och ger mig mat.
Utan dig hade jag inte varit någonting, jag hade behövt fika på bestämda tider och hade aldrig fått de möjligheterna jag har nu.
Så tack, tack för att just jag fick dig, älskade underbara högerhand, så evigt tacksam jag är för dig.
Du är mitt allt.