Jag börjar det nya året med att vara riktigt jäkla uttråkad!
Jag vill göra något annat, åka bort ett tag, helst någonstans där man kan gå i t-shirt och shorts och få bruna armar.
Men istället sitter jag i mina utnötta mjukisbyxor och tecknar, precis som alla andra dagar.
Emil hatar solsemestrar, han vill bara åka till iskalla berg där man förfryser tårna och får röd näsa.
Jag föredrar sand och turkost vatten.
Antar att jag får åka ensam.

Tur iallafall, att det finns så inspirerande människor som Elsa, så blir iallafall tecknandet roligt!

Nu är jag på hemmaplan igen, alltså Värmland. Konstigt att oavsett hur länge jag än bor borta så är ändå alltid det här mest hemma.
Så nu har jag spenderat två dagar på det allra bästa sättet för att känna sig hemma (förutom att sitta i soffan och skratta halvt ihjäl mig åt min urroliga pappa då förstås) nämligen att umgås med sina allra bästa barndomsvänner!

Jag har fullt med vänner i Värnamo, sådana som det känns som jag känt i hundra år. Men det blir aldrig RIKTIGT samma sak som de man faktiskt HAR känt så länge!
De som vet precis hur jag funkar och ändå tycker om mig. Att vara i ett gäng som har lekt ihop så länge att alla har sin givna plats och där det aldrig blir riktigt samma sak om inte alla är med.
Min plats är nog den roliga, snuskiga, flummiga pessimisten tror jag. En utmärkt roll med andra ord.

Igår fick jag äntligen leka med två av de bästa, Anders och Ribb.
Jag firade med att teckna av båda två!
Jag har en mapp på facebook som heter ”vänner förtjänar porträtt” och de här två förtjänar det mest av alla!
Utan er vore jag ingenting!
Tack för att ni, efter 24 år, fortfarande tycker om mig!
Jag älskar er!

Den vanligaste frågan jag får (förutom vilka pennor jag använder) är om jag alltid varit duktig på att rita.
Så nu när jag är hemma hos mina föräldrar har jag rotat igenom skåpen och hittat lite gamla teckningar, sen får ni helt enkelt avgöra själva om jag alltid varit duktig på att rita eller inte.

(sen ett tips, man kan inte bara sätta sig ner tre gånger och teckna och tro att man ska va grym, jag har tecknat säkert minst en timme om dagen sen jag var tre fyra år. Så det krävs ju lite övning för att bli duktig. Jag vet att det är frustrerande nä det inte blir som man tänkt, men skit i det och öva öva öva, så släpper det så småningom. Jag lovar.)

Jared Leto från ”Mitt så kallade liv”. Herregud vad kär jag var i honom. Den här gjorde jag när jag var tolv år.

E-type. Jag var ett stort fan. Jag var elva år när jag tecknade denna.

Jan Johansen. Efter melodifestivalen och ”se på mig”. Elva år.

Mumintrallöt (man riktigt hör vilken värmländska jag måste haft) och My. Har inget årtal, men runt fem sex år kanske.

Två hästar i en hage. Fyra år.

Det här är mer än bara ett av mina vanliga porträtt, det här är en hyllning till en helt otrolig människa!
Jag ÄLSKAR den här mannen!
Han är som han är, står för att han inte är perfekt, är glad och lugn trots att det stormar runt honom.
Han lagar mat halvnaken med sin stora mage i maten, dricker vin och står för att han blir för full ibland, knarkar men hymlar iallafall inte med det.
Jag tycker så hemskt mycket om honom, dessutom påminner han mig om min pappa (minus knarkandet då)
Det här är min hyllning till Plura.
Må du alltid vara precis sådär som du är!

Tänk att det, långt upp i Norrland, sitter en människa som är precis som jag!
Jag har aldrig träffat henne, aldrig hört hur hon låter (jag hoppas på grov dialekt), men ändå är det henne jag mailar om det händer nått roligt, eller om jag blir fly förbannat eller något annat sådär vardagligt.
På många sätt är vi inte ett dugg lika, om man läser bloggarna så kan man nog tro att vi är helt olika till och med. Men när man läser våra mail, så inser man att vi skulle antagligen vara bästa vänner om vi bara bott lite närmare.
Hon förstår hur det är att vilja någonting så mycket så fingrarna krullar ihop sig, hur det känns när någon säger något elakt, hur fint det är när man äntligen får det där uppdraget man hoppas på och hur skönt det kan vara att bara få vara ifred.
Ibland kan jag känna att det inte spelar någon roll vad någon tycker, för jag vet att jag har UNDERBARA Clara där i ryggen som knuffar på.
Och det är det enda som behövs just nu.