Idag har jag gjort något jag lovat mig själv att aldrig göra, solat solarium!
Jag solade en himla massa när jag gick på gymnasiet och fortfarande tyckte att vara brun va prioritet ett i livet.
Sen såg jag en massa skräckpropaganda så jag slutade. Sen dess har jag aldrig lagt mig i ett solarium.

Men nu bokar alla mina vänner solsemestrar med sina pojkvänner, solen lyser med sin frånvaro (fyndigt) och jag är ljusvit.
Jag har inte råd med solsemester, jag har knappt råd att vakna på morgonen.
Så jag gick till solariet, hoppades att ingen såg mig och njöt av mina 17 minuter i ”solen”.

Så, skäms på mig. Tyckte min panna såg liiiiiiite rynkigare ut när jag kom ut därifrån.

Idag stängdes min hemsida ner. Det är en smula sorgligt men jag uppdaterade ju aldrig ändå. Dessa två kom tex aldrig upp. De är två av mina favoriter, speciellt campingmålningen (ja jag vet att jag är lite tjatig om det)

Håller för övrigt på med en ny målning nu, lite i campingstilen. Det är olika folk, som egentligen inte har någon relation till varann. Jag gillar det, att det känns liksom….känslokallt på nått sätt. Att folk bara står utplacerade. Titta bara på Edward Hopper, en av mina favoritkonstnärer!
Vilka motiv brukar ni fastna för?

Dagens Porträtt är Colorelle!

Jag fick ett upp-peppande mail från Liselotte Watkins idag!
Är det någon man vill ha ett peppmail ifrån, så är det hon!
Tack snälla.

Imorgon ska jag köpa pennor, göra arbetsprovsresearch och kanske kanske få visa mina bilder för en agentur.

Den bästa medicinen (förutom Losec) mot onda magar är att teckna!
Sen när jag va inne och kikade hos Moa så var motivet givet!

Snön rasade från taken idag, solen sken och det droppade från alla istappar. Det kändes alldeles vårigt.
Men bäst av allt är att just i detta nu sitter folk och har ett möte om mig och min framtid. Jag har ringt alla jag känner och bett dem hålla alla tummar de äger och har, själv håller jag mina så hårt att knogarna vitnar.

Ibland gör man det enkelt för sig….och använder den vackraste modellen i världen som förlaga.

Åh min hjärna går på högvarv, det känns verkligen som folk runtomkring hör hur det surrar inuti mitt huvud!

Att komma in på Konstfack kanske inte är allt i livet, eller det ÄR inte allt i livet. Men det är mycket.
De senaste sju åren har jag sökt Konstfack nästan varje år, med några års undantag.
Det är lång tid.
Jag har blivit lika förkrossad varje gång jag inte kommit in.
Men den här gången, den här gången hade det gjort riktigt ont.

Det är väldigt utlämnande att lämna in arbetsprover, man lämnar ifrån sig något man studerat och granskat, slitit sitt hår över, något man verkligen verkligen älskar. Man lämnar ifrån sig en bit av sig själv.

Att då får ett nej är hårt. Stenhårt.
Det är svårt att inte ta det personligt när det man visat varit ytterst personligt.

Jag vet precis hur jag skulle reager om jag kom in, jag har föreställt mig det så länge i min hjärna att jag kan hela scenariot utantill.
Men att inte komma in, det kan man aldrig förbereda sig på.