Jag sitter som ni vet vid det här laget på ett företagshotell, dvs det finns en massa kontor med olika företag fast alla sitter på samma ställe så att säga.
Det gör att man träffar en hel del nytt folk och varje gång jag gör det så ska man ju presentera sig och sitt företag.
Jag säger som det är, att jag heter Anna Ileby och jobbar som illustratör.
Ahaaaaa…..säger de då och försöker se ut som att de vet vad det innebär.
Det är väldigt få som vet vad man gör när man säger att man är illustratör så då kommer automatiskt följdfrågan: Vad gör du då?

Det svåra är att förklara vad jag gör. Att säga ”jag ritar” låter så fjuttigt. Som sånt barn gör på förskolan.
Att teckna låter snäppet vassare, men ändå lite tillintetgörande för min yrkesgrupp.
Men vad ska man säga, det är ju det jag gör?!
Jag ritar. Hela dagarna så ritar jag.

Ofta kommer också frågan vad jag ritar till.
Också en svår fråga. För att rita till privatpersoner eller företag klingar så olika i folks öron, men jag gör ju båda.
Jag tecknar även till tidningar, reklam och loggor.
Men jag brukar sammanfatta det med att jag tecknar till allt och alla.
Jag kan teckna allt.
Fast jag är bättre på ansikten och sämre på cyklar.

Sen kommer den slutgiltiga frågan och det är där jag brukar få till slutklämmen. Nämligen vad det kostar.
För när jag säger mitt pris så brukar alla tankar om dagisteckningar försvinna ganska fort.
Därför gillar jag att ta betalt för mitt jobb. Det ger det tyngd.

Så: Jag heter Anna Ileby, jobbar som illustratör.
Mina teckningar kostar som en månadshyra för en mindre lägenhet och jag har längre utbildning än en läkare.
Sug på den du.

Direkt efter gymnasiet började jag på konstskola.
Kanske var det för tidigt, kanske var det bra.
Men jag tror aldrig riktigt jag förstod hur lyckligt lottad jag var.
Att plugga är det absolut roligaste jag vet. Fast plugga är egentligen fel ord när det kommer till konstskola.
Fast det är hårt jobb, minst sagt. Men jag önskar jag hade fått gå min utbildning nu istället.
Gud vad jag skulle njuta av egentid i ateljén!
Bara jag, fyra väggar och en massa oljefärg och dukar överallt.

Det förstod jag inte då. Tyckte mest det var en väldig press och stress, att behöva åka över en timme bara för att komma till skolan.
Sånt som jag gladeligen hade gjort nu.

Jag gick en folkhögskoleutbildning i textil när jag var ”vuxen”. Dvs för fyra år sen.
Jag hade en helt annan inställning till att lära mig saker än när jag var purung.
Då var jag som en överfull disktrasa som inte kunde suga upp mer och nu som en torr svamp som suger upp allt.

Samtidigt ville jag komma igång med skola direkt efter gymnasiet.
Jag var ingen ”jobba och tjäna pengar först”-typ.
Har väl aldrig varit egentligen.
Hade jag fått välja hade jag pluggat hela livet. Läst onödiga små kurser om hur man virkar, gått alla konstskolor jag kunde komma in på och ha studielån upp över öronen till slut.
Men jag antar att även de roliga pluggåren måste ha ett slut.
Men jag saknar det.
Så evinnerligt mycket saknar jag att lära mig nya saker.