Om ni bor i Malmötrakten (eller någon annanstans med för den delen) kanske ni har sett Anders Flanders och hans enmansorkester på stan? (har ni inte det så sök på youtube!)

Han är fantastisk och jag minns när jag såg honom på torget i Karlstad och han spelade Värmlandsvisan med sin dunk och trummor och allt vad det är.

Till historien hör också att jag och Anders är barndomsvänner.
Det var han som skrev mitt första kärleksbrev, det var han jag hade kort på i plånboken och det var han och jag som satt på parkbänken utanför skolan och drömde om när vi blev stora och hur allt skulle bli annorlunda då.

Det blev det också.
Nu är allt annorlunda.
Men när jag såg honom på Musikhjälpen blev jag alldeles varm i magen. Jag vet hur han drömde om det här.
På samma sätt ser han på mig och han är den som vet hur himla mycket jag ville det här.

Nu finns ingen parkbänk, inga folköl till Sven-Ingvars och inga tårar, förklaringar och stora ord.

Men våra drömmar, barndomsminnen och ambitioner finns numera samlade i en plastdunk på Anders Flanders rygg.
Fint tycker jag.

När jag var i Stockholm sist träffade jag min eminenta vän Anna. Hon tyckte att mina Karkki-bilder va så fina, så jag tänkte att jag kör vidare på dom (med risk att framstå som en smula besatt, men det gör jag så gärna)
Här är iallafall dagens Karin!

Idag började min dag alldeles för tidigt med att åka på frukostmöte, presentera mig och mitt företag för 100 personer. Men jag överlevde, trots mikrofon som är min stora skräck!
Överlag var det män som lyssnade. Jag gillar att prata inför män.
De tror nämligen att jag ska vara söt och snäll när jag går upp på scen med mitt rosa läppstift och blonda lugg.
Sen motbevisar jag dom.
Att jag är allt annat än någon som snällt kommer ställa mig i ledet.
Jag sa att jag tillför företag något annat än svartvita medelålders män inramade i lobbyn.
Kvinnorna i publiken jublade och min dag var gjord.

Den här teckningen gjorde jag för ganska längesen. Det var när Emily var inne på att färga håret rosa. Då var jag ju tvungen att se hur det skulle bli.
Något i den här stilen kanske?

Idag känner jag mig allmänt seg i kolan men ikväll ska jag prata inför 40 personer som precis startat eget. Känns nästan kul. Konstigt va?
Jag som hatade att prata inför folk har helt enkelt vant mig vid det och tycker inte att det är så hemskt längre.

En annan sak jag gjort idag som jag heller aldrig trodde skulle hända är att jag skrivit in mig på körskolan!
Det är typ revolutionerande för att vara mig!
Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att ta körkort, har inte haft nån lust, inte känt något behov och inte tyckt det verkade det minsta roligt.
Men sen fick vi huset och nu är jag ju så illa tvungen.
Och även där, tycker jag faktiskt att det ska bli riktigt roligt!
Konstigt hur man kan ändra sig så.