Alltså den här kappan som fanns för något år sen på Lindex, jag liksom bara måste ha den!

Dock finns den inte att få tag på någonstans, så nu undrar jag om någon av er har en som ni vill sälja?

Storlek 36-38-40 funkar, vilket som! Hoppas hoppas ni känner för att rensa garderoberna! Maila till anna@annaritar.com om du sitter och klämmer på en grön kappa!

Jag har tömt min mobil på bilder, det var minst sagt dags så att säga.
Hittade massa glömda bilder och en del nya som blivit favoriter. Vi kikar lite på hur det sett ut de senaste åren (ja, det var längesen jag rensade mobilen sist):

Jag va blond!

Vi skulle gifta oss så allting handlade om bröllop!

Vi bodde i det här fina huset! (kan sakna det ibland)

Pappa kom och hängde upp en gunga i trädet. Nailed it, enligt honom själv, fast han hängde med rumpan i marken.

Hade vansinnigt mycket rabarber.

Jag gick på en stenhård diet som en kille på mitt jobb satt ihop åt mig. Fick bara äta gröna grönsaker, kalkon och ägg. Och litervis med kvarg. En väldigt effektiv diet som slutade en månad senare med att jag grät och åt 8 frallor på rad.

Vi eldade med ved i huset och den var vi tvugna att hugga och stapla. En sak jag sannerligen INTE saknar med huset!

Vi var i Jönköping och gick på ikea och när vi kom ut till bilen hade vi punka på två av däcken. Istället för att tjura över det gick vi och köpte en påse öl som vi drack upp i väntan på tåget hem.

Vi gifte oss! Såhär fint var det på dagen innan alla kom och magen var full av nervositet och rolighet!

Efter bröllopet klippte jag av mig håret och här försökte jag vänja mig vid det.

Vi åkte till Sicilien på bröllopsresa, det här är samma dag som vi fick reda på att jag var gravid! (den gången det slutade i missfall, fast det visste vi ju inte här utan var bara superlyckliga)

Som sagt, det där med att vänja sig vid en ny frisyr.

Jag fotade en pin-up kalender på min möhippa och det här är en av månderna.

Va på Winnerbäck i Halmstad med det här braiga gänget!

Hade inget körkort och cyklade till och från jobbet varje dag, 8 km enkel väg. I ur och skur kan man väl säga.

Vet ni, ikväll ska jag gå ut!
Ut ut, ut och dansa och dricka vin och lägga handväskan på golvet i en ring och sådär.
Jag har inte dansat sen jag blev gravid. Det är alltså 21 månader sedan. TJUGOEN!

Jag älskar att gå ut men ännu mer älskar jag att göra mig iordning för att gå ut.
Stå framför badrumsspegeln länge, lyssna på knastriga LP-skivor och dricka öl på toaletten. Ta fram stora sminkväskan och sminka länge länge och undra om man ska ha glasögon eller inte.

Det bästa med den här utgången är att vi är flera gäng som ska ut, så alla ses ute sen. Precis som när man var yngre.
I Värnamo finns ett ställe att gå ut på, så dit går alla. Alla de man inte vill träffa och alla de man vill träffa.
Vi har skaffat barnvakt över natten. Det är första gången vi lämnar bort Knut så länge men han är i trygga farfarhänder så vi är inte oroliga.
Detta gör ju att även Emil ska ut, vi ska nämligen gå ut ihop!

Vissa par gillar inte att gå ut ihop eller bara bråkar när de gör det.
Jag och Emil älskar att dansa ihop. Vi går ut ihop och sen går vi åt varsitt håll, en hänger i baren en stund, en dansar runt och sen turas man om och med jämna mellanrum går man och säger hej till varann och hånglar mot en vägg.
Jag känner mig aldrig hämmad eller annorlunda när Emil är med, snarare tvärtom. Att han förstärker allt som är bra med mig.
Dessutom är det skönt att veta att hur dum jag än ser ut när jag dansar, så finns det iallafall alltid en som helst dansar med mig av alla!

Förra året såg jag ut ungefär såhär, några dagar tidigare än idag.
Vi var och flyttstädade vårt 300 kvadratmeter stora hus, iskallt va det och vi värmde vatten på spisen för att ha att rengöra med.
Jag städade toaletten, kröp runt på iskallt  klinkergolv med magen hängandes och sen satt jag på en stol och skrubbade ugnen som om de inte fanns ågon morgondag.
På natten började värkarna. Tre veckor för tidigt och jag var så insnöad på vårt beräknade datum, 7 mars, att jag inte fattade att jag faktiskt födde barn förrän huvudet var ute.

Men så kom han då, Knut Anders Ileby, den 17 februari och jag kunde liksom inte riktigt greppa att han var min.
Efter någon dag på BB minns jag att jag bara ville skrika åt alla sköterskorna att lämna oss ifred, jag ville ta med mig Knutte och gömma mig i garderoben där de inte kunde komma åt oss med sina jädra nålar som de envisades med att sticka in i hans små rosa nya fötter.
2700 gram vägde han, liten som en fis bara och alldeles ljusgul och ljuvlig. Såg ut lite som Benjamin syrsa och jag kände instinktivt att jag ska försvara honom mot allt ont.
Den känslan är bestående och helst skulle jag alltid vilja gömma honom i garderoben så att han aldrig skulle bli ledsen eller sårad. Men jag antar att det är en del av livet.

Innan hade folk sagt att du kommer inte förstå hur man kan älska någon så mycket. Pyttsan tänkte jag, hur stor skillnad kan det vara egentligen?
Men denna kärlek alltså, som att vara bubbligt nyförälskad hela tiden, som att få ett handskrivet brev från Leonardo DiCaprio när du var fjorton år, som att äta cheeseburgare när du är riktigt jäkla sugen, som första uteserveringsölen i solen och som känslan i magen när man vinner en miljard.
Min toppvinst och min största lilla kärlek, älskade Knut, som jag fullkomligt knockats av dig!

Grattis på din alldeles första födelsedag!