Jag får ibland frågan om jag vill ställa ut mina bilder, eller om jag vill vara med på mässor och sitta i en monter och teckna live, ibland får jag frågan om jag kan föreläsa eller prata om mitt jobb och alla sådana här förfrågningar får alltid nej.
Jag vill inte teckna inför publik, det är inte själva tecknandet som oroar mig utan att sitta där i en monter som en liten utställningskanin medan folk glor på mig.
Sen att ställa ut, jag gjorde det mycket förr med väldigt goda resultat men ändå tycker jag att det är så himla jobbigt så numera tycker jag inte det är värt det.
Har en minnesbild av en konstutställning min familj gick in på en gång när vi var på västkusten. Vi gick in mest av en slump och där inne stod en liten uppklädd dam, omringad av typiska västkustmålningar med stenar, tång och fiskebåtar. På ett bord stod det cider upphällt i plastglas och massor med orörda salta pinnar.
Där inne stod hon helt ensam och jag fick sådan ångest av att se det där så numera orkar jag inte ställa ut, för då känner jag mig som den ensamma damen och det orkar jag bara inte med.
MEN, för några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara gäst i en pod. Jag svarade som vanligt nej eftersom jag aldrig vill göra någonting nytt och helst håller mig för mig själv framför skärmen. Men sen tänkte jag att va fasen, jag måste ju våga hoppa lite iallafall och det enda jag behövde göra var ju att svara när det ringde.
Så jag sa ja.
Nu kan ni lyssna på hela intervjun här, dvs mycket exklusivt material haha!
Tack till Sandra som övertalade mig att vara med. Tycker faktiskt det blev väldigt bra och ger en sann bild av hur jag är. Även om Emil tyckte jag var dryg när han lyssnade. Men jag antar att även det är en sann bild av verkligheten.
Lyssna här:
http://atilio.blogg.se/2015/february/kallan-avsnitt-17-med-anna-ileby-2.html
