Nu är Knut 2½ år, det innebär att man ska gå till BVC igen.
Det är ju numera cirka ett år mellan gångerna, om det ens räcker. I början var vi där flera gånger i veckan, pga att han var en minibebis (2700 g)
Nu fick vi i alla fall en kallelse och med den kom ett gäng frågor man skulle besvara (och prata med förskolan om, så man inte bara är mamma-mallig och säger att han är bäst på allt)
Nu höll ju visserligen förskolan med om att han faktiskt är himla grym på det mesta *skryt skryt* men det han är allra bäst på, utan tvekan, är talet.
Jag ÄLSKAR att han pratar så mycket och tydligt. Det är skitroligt att sitta och prata med honom, när han resonerar och hittar på lekar.
Roll-lekar är hans bästa grej, med någon stackare som fastnat i leran så morfar måste komma och rädda.
Jag var också tidig med talet när jag var liten, så han har att brås på.
Som igår tex, när kakelkillen var hemma hos oss och kaklade köket, så går Knut fram till honom och säger – Hejdå Frank, jag ska ut och cykla en sväng, men vi ses sen!
Åh så mycket hjärtögonemojis på min unge!
Jag älskar´n!
