Idag är det dags att rocka sockorna igen, dvs ha olika strumpor på sig. Såhär står det på Svenska downföreningens hemsida, vilket jag tyckte var en klockren beskrivning: Med kraft och glädje lyfter vi fram våra unika förutsättningar, för att ge samhället en chans att se och stötta utvecklingen av alla människors fulla potential.
När det här kom så var det så himla stort, det rockades strumpor hit och dit hejvilt, men utan någon som helst tanke bakom.
Människor som gjorde KUB-test för att se om deras ofödda barn hade down syndrom, för att då kunna avsluta graviditeten, rockade sockorna de med.
Uppenbarligen gillar de inte olika. Fast det låter ju finare att säga att man gör det, bara det inte gäller ens eget barn förstås.
Vi gjorde inget KUB-test på Knut, för att det var oviktigt för oss om han hade down syndrom eller inte. Han var vårt barn, oavsett hans förutsättningar.
Om vi får fler barn kommer jag nog göra testet, för att jag vill vara förberedd om det är så.
Beslutet är fortfarande detsamma, att barnet är vårt och det stannar även om tester visar på avvikelser.
Livet är inte slut för att man får barn med down syndrom.
Det blir kanske annorlunda än man tänkt, men när blir livet någonsin som man planerat och vad säger att det skulle bli sämre bara för det?
Det finns fullt friska människor som är totalt dumma i huvudet och det finns människor med down syndrom som är alldeles fantastiska.
Jag vet ju vilket alternativ jag hade föredragit….
För mig är det orimligt att välja bort ett barn pga downs.
Alla får göra precis som de vill, men kom inte och påstå att ni gillar olika sen.
Minns detta inlägg så väl, som Johanna i Kulla skrev. Det satte sig verkligen i hjärtat på mig.
Det här som Clara skrev tycker jag också mycket om.
Jag tycker att en värld utan människor med down syndrom hade tappat mycket av sin färg.
