Jag har fått ett erbjudande som är så långt från min comfortzone man kan komma, nämligen att liveteckna och prata engelska samtidigt!
Teckningsbiten känner jag inga problem med, den kan jag.
Men att prata engelska!
Jag kan förvisso det också, men är så rädd att jag ska låta värmländsk, ni vet när det liksom hörs så väl att man är en svensk som försöker. Mitt uttal är inte det bästa men ordförrådet stort.
Hjälp.
Hade någon frågat mig det här för ett år sen hade jag sagt blankt nej på direkten, alternativt dött på fläcken. Men det här året har gjort något väldigt bra med mig.
Efter vår releasefest för Fislandet så hände något. Jag kände att jag trots allt kunde mycket mer än jag gav mig själv cred för. Att jag visst vågar prata i en mikrofon, trots att det står en massa kändisar på armlängds avstånd och lyssnar på vad jag säger.
Det jag säger spelar roll.
Sen åkte jag och Cissi till Barnmässan där jag tvingades prata på scenen vid flera tillfällen, sådant jag annars hatar.
Det hjälpte mitt självförtroende något enormt. Att känna att jag kunde mer än jag trott.
Så nu när de ringde och gav mig erbjudandet så sa jag ja. Bara sådär.
Jag är förvånad över mig själv och livrädd på samma gång.
Men tänker mest på känslan efteråt, när jag kommer känna att jag inte bara överlevde, utan faktiskt klarade det.
Den känslan är värd all ångest innan.
