Innan vi fick Knut så bodde jag och Emil i ett superdrömmigt hus på landet.
Vi hyrde huset och jag minns så väl när vi fick det. Fick nypa mig i armen varje dag i flera månader. Tänk att jag bor här!
Här är uthuset som vi senare röjde ut och gjorde i ordning en festloge i. Det var också hit ut man fick gå och elda flera gånger varje dag för att få varmvatten.
Jag hade en väldigt turkos ateljé, men med balkong så man kunde öppna upp och höra fågelkvitter och milslång tystnad.
Tre kakelugnar hade vi!
Kakelugnar och vi hade tapet med talgoxar i sovrummet som var så stort att man kunde fått plats med ett litet fotbollslag där inne. Utanför var det äppelträd, åkrar och skog.
Köket var mörkbrunt när vi flyttade in, men vi målade om och bytte kakel. Sen blev det lantligt och fint, men alltid kallt om fötterna.
Kattvinden fick bli en walk-in garderob.
Det bästa med hela huset var att vi kunde äta frukost utan att se en enda människa. Möjligtvis ett rådjur eller två.
Vi hade en matsal också, med paradis-tapet.
Oändlig trädgård och all tid i världen för loppisfix och trädgårdshäng.
Vi var mitt uppe i bröllopsfix!
Tänk att vi hade nästan 300 kvadratmeter att göra vad vi ville på! Då var jag 28 år och Emil var 26. Så mycket hus på två så små personer!
Två småttingar som inte hade en tanke på att man skulle köpa utemöbler eller ta körkort för den delen (det var jag som va lite trög på den biten, ehum)
Med lånad gräsklippare klippte vi (dvs Emil) hela ENORMA trädgården!
Sen gifte vi oss!
Och huset rymde både min familj och en massa vänner som sov över efter bröllopet.
Det blev höst i paradiset.
Bara att gå runt huset så var man i skogen och kunde plocka svamp på kvällarna.
Partylogen färdigställdes och invigdes med kräftskiva!
Vi åkte på bröllopsresa till Italien och fick ett plus på ett italienskt graviditetstest!
12 veckor senare fick vi missfall och vår första jul i huset grusades.
Försökte få julstämning men allting var förstört. Allt som var fint var borta och i det här huset fick jag reda på att min bebis försvunnit och att min pappa var sjuk. Allt i samma veva.
Allt var vitt och pappa hade köpt en klänning till mig på loppis.
Några veckor senare dog min pappa och huset blev en enda stor röra av sorg, spöken och känslor.
Försökte göra fint, tänka på annat. Komma tillbaka till det där ljuvliga med huset igen.
Det blir vår igen. Trots allt. Allting i huset blev lättare när det inte längre var tretton grader i köket på morgonen.
Vi fikade i vårsolen.
Sen fick vi kattungar och genast kändes det lite bättre igen. Ett hus med kattungar kan man ju inte vara riktigt lika ledsen i.
Vi hamnade i tidningen med vår sommardröm till hus! (foto Christer Gallneby)
Sen, ÄNTLIGEN, blev jag gravid!
Och med en ny bebis i magen, tackade vi vårt älskade hus för den här tiden och flyttade in till stan. Med varmvatten i kranen, nära till kompisarna och odragiga köksgolv.
Tack älskade hus för den finaste och värsta tiden i mitt liv.
Ibland saknar jag dig så det gör ont i bröstet, lugnet, tystnaden, platsen.
Jag ska dricka kaffe på trappan på landet igen, men inte just nu.
Allt har sin tid.
