Anna Pratar!
Jag får ibland frågan om jag vill ställa ut mina bilder, eller om jag vill vara med på mässor och sitta i en monter och teckna live, ibland får jag frågan om jag kan föreläsa eller prata om mitt jobb och alla sådana här förfrågningar får alltid nej.
Jag vill inte teckna inför publik, det är inte själva tecknandet som oroar mig utan att sitta där i en monter som en liten utställningskanin medan folk glor på mig.
Sen att ställa ut, jag gjorde det mycket förr med väldigt goda resultat men ändå tycker jag att det är så himla jobbigt så numera tycker jag inte det är värt det.
Har en minnesbild av en konstutställning min familj gick in på en gång när vi var på västkusten. Vi gick in mest av en slump och där inne stod en liten uppklädd dam, omringad av typiska västkustmålningar med stenar, tång och fiskebåtar. På ett bord stod det cider upphällt i plastglas och massor med orörda salta pinnar.
Där inne stod hon helt ensam och jag fick sådan ångest av att se det där så numera orkar jag inte ställa ut, för då känner jag mig som den ensamma damen och det orkar jag bara inte med.
MEN, för några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara gäst i en pod. Jag svarade som vanligt nej eftersom jag aldrig vill göra någonting nytt och helst håller mig för mig själv framför skärmen. Men sen tänkte jag att va fasen, jag måste ju våga hoppa lite iallafall och det enda jag behövde göra var ju att svara när det ringde.
Så jag sa ja.
Nu kan ni lyssna på hela intervjun här, dvs mycket exklusivt material haha!
Tack till Sandra som övertalade mig att vara med. Tycker faktiskt det blev väldigt bra och ger en sann bild av hur jag är. Även om Emil tyckte jag var dryg när han lyssnade. Men jag antar att även det är en sann bild av verkligheten.
Lyssna här:
http://atilio.blogg.se/2015/february/kallan-avsnitt-17-med-anna-ileby-2.html
Hurra För Knut 1 År!
Förra året såg jag ut ungefär såhär, några dagar tidigare än idag.
Vi var och flyttstädade vårt 300 kvadratmeter stora hus, iskallt va det och vi värmde vatten på spisen för att ha att rengöra med.
Jag städade toaletten, kröp runt på iskallt klinkergolv med magen hängandes och sen satt jag på en stol och skrubbade ugnen som om de inte fanns ågon morgondag.
På natten började värkarna. Tre veckor för tidigt och jag var så insnöad på vårt beräknade datum, 7 mars, att jag inte fattade att jag faktiskt födde barn förrän huvudet var ute.
Men så kom han då, Knut Anders Ileby, den 17 februari och jag kunde liksom inte riktigt greppa att han var min.
Efter någon dag på BB minns jag att jag bara ville skrika åt alla sköterskorna att lämna oss ifred, jag ville ta med mig Knutte och gömma mig i garderoben där de inte kunde komma åt oss med sina jädra nålar som de envisades med att sticka in i hans små rosa nya fötter.
2700 gram vägde han, liten som en fis bara och alldeles ljusgul och ljuvlig. Såg ut lite som Benjamin syrsa och jag kände instinktivt att jag ska försvara honom mot allt ont.
Den känslan är bestående och helst skulle jag alltid vilja gömma honom i garderoben så att han aldrig skulle bli ledsen eller sårad. Men jag antar att det är en del av livet.
Innan hade folk sagt att du kommer inte förstå hur man kan älska någon så mycket. Pyttsan tänkte jag, hur stor skillnad kan det vara egentligen?
Men denna kärlek alltså, som att vara bubbligt nyförälskad hela tiden, som att få ett handskrivet brev från Leonardo DiCaprio när du var fjorton år, som att äta cheeseburgare när du är riktigt jäkla sugen, som första uteserveringsölen i solen och som känslan i magen när man vinner en miljard.
Min toppvinst och min största lilla kärlek, älskade Knut, som jag fullkomligt knockats av dig!
Grattis på din alldeles första födelsedag!
13 Vanligaste Meningarna!
De vanligaste sakerna människor säger till mig:
– Var kommer den ifrån? (om allt, kläder, tyger, papper, gardiner, stolar, tavlor, dukar, mattor, ja allt)
– Vad använder du för penna till de vita blänken?
– Jag kan inte ens rita en streckgubbe.
– Vad duktig du är (ju mer man tränar, desto mer ”talang” får man)
– Vad tecknar du för något då? (världens svåraste fråga, blir alltid lika ställd och vet inte vad jag ska svara)
– Var kommer du ifrån? (jag bor i Småland men pratar inte Småländska, alltså en bra grund till att fråga vart jag kommer ifrån)
– Jag hittar aldrig något på loppis, fattar inte hur du kan fynda så mycket (man MÅSTE vara där när det öppnar, tio minuter senare är allt det bästa borta)
– Var sitter du nu? (jag har bytt kontor en himla massa senaste tiden så det är aldrig någon som vet riktigt var jag håller hus)
– Den som ändå hade det problemet (när min bröstförminskning kommer på tal och nej, du vill inte ha det problemet. Tro mig)
– Vad säger Emil om det? (också om bröstförminskningen. För det första, så har inte Emil med den saken att göra och för det andra, så tycker han att operationen är en strålande idé)
– Har du en man som försörjer dig? (man får tydligen inte vara kvinna, ha ett roligt jobb och tjäna pengar för då sitter det antagligen en man någonstans och hjälper till. Nej, Emil försörjer inte mig. Han betalar mer än mig för att han tjänar mer, men om vi inte hade varit ihop hade jag bott på ett billigare sätt och haft billigare vanor och då hade jag klarat mig alldeles utmärkt utan honom)
– Vilket program använder du? (den här frågan dyker fortfarande upp då och då, jag gör alltså inte mina bilder i datorn utan med papper och penna. Så det enda programmet jag använder är typ paint)
– De ser inte så stora ut. (även detta rör mina bröst och förminskningen. Nej de ser inte så stora ut, men de är alldeles för stora för min kropp och om jag inte har bh på mig så skulle ni förstå vad jag menar)
När Hobbyn Blir Ett Jobb!
Jag har alltid haft ett stort intresse, en enda riktig hobby och det har varit att teckna och måla.
Jag har alltid tecknat, så länge jag kan minnas. Min bästa grej var att sitta vid mitt skrivbord i mitt rum, med stängd dörr, lyssna på när Allan Edwall läste Nalle Puh på kassettband och bara rita rita rita. Ensam helst.
Detta har levt kvar, i alla lägenheter jag haft har skrivbordet och teckningshörnan varit viktigast. När jag bodde i min allra första egna lägenhet hade jag inte ens tv, bara ett jättestort skrivbord och massor med pennor och färger och överallt på mina 20 kvadrat stod det målningar på tork.
Sen kom bloggen och något år senare startade jag mitt företag. Då var inte längre tecknande och målandet en hobby utan mitt jobb.
Väldigt roligt att få jobba med sitt största intresse, men jag blev samtidigt av med det som fick mig att slappna av och bara tänka på annat.
I flera år har jag letat efter något att fylla detta tomrum som uppstod när tecknandet blev ett jobb.
Jag försökte sticka men kom bara så långt att jag lärde mig sticka halsdukar och när jag gjort min tionde halsduk tröttnade jag.
Jag har spelat alla spel som finns att ladda ner till ipaden, jag har pusslat och gått på kvällskurser men alltid tröttnat lika fort igen.
När jag var hemma hos mamma sist fick jag hennes gamla syböcker från 70-talet. Det är tydliga beskrivningar (om man sytt lite innan och jag har iallafall gått en ettårig syutbildning så lite kan jag) och bra mönster. Man får skala bort lite av applikationerna, manchestern och velouren och ta bort lite av de utsvängda benen så funkar den perfekt även idag.
Tanten i tygaffären och jag har blivit bästisar och hon hjälper mig med hur jag ska göra när jag kör fast.
Så nu har jag hittat en hobby, en fantastiskt rolig hobby dessutom, nämligen att sy kläder till Knut!
Det är perfekt för en meter tyg räcker långt eftersom han är en minimänniska. Det går hyffsat fort och man ser snabba resultat vilket jag gillar.
Nu har jag hållit på med min nya hobby i en vecka ungefär och har redan sytt ett par hängselbyxor och ett par hängselshorts och igår klippte jag ut delarna till en liten jacka.
Jag älskar att gå in i tygaffärer, det har jag alltid gjort. Klämma på alla tyger och välja ut knappar och muddar i rätt färg. Som att måla nästan, fast med tyg.
Nu har jag alltså byggt upp en syhörna hemma, med stort långt skrivbord med symaskin. Strykbrädan står alltid framme och Emil har satt upp lysrör över bänken så jag ser ordentligt. Har dessutom ärvt massvis med dragkedjor, knappar och kantband av min släkting som rensade sina gömmor så nu står allt uppradat och jag vill helst alltid stänga in mig där och bara sy hela natten (har lite svårt att sluta när jag väl kommit igång)
Ikväll ska jag ta tag i jackan så fort Knutte somnat. Åh can´t wait!
De första byxorna jag sydde. Efteråt kom jag å att jag borde sytt infodringen på ett annat sätt så inte sömmen mitt bak hade synts i nacken. Jaja, man lär sig nått nytt varje gång.
Det andra paret. Här avancerade jag och sydde fickor. Fick läsa beskrivning hundraåttio gånger för att förstå hur de menade, men det slutade ändå att jag googlade på hur man skulle göra. Här satte jag i resår vid besluten istället för utsvängda som det var på mönstret. Snäppet modernare såhär kan jag tycka och bra med resår när de är lite för långa. Äpplet klippte jag ut från ett annat tyg, strök på vliselin på baksidan och sydde fast med minismå stygn runt hela. Dock märkte jag att hängslena är alldeles för långa när jag provade dom på Knut sen, så de får jag korta av ordentligt.
Senaste projektet: en jacka!
Själva jackan ska bli i det blåa tyget, med prickigt fleecefoder så han kan ha den nu till våren. Det fina mönstrade tyget med djuren har jag fått av Wenche som hon designat. Det ska jag använda till luvan och till en ficka.
Uppdatering av det färdiga resultatet kommer så småningom!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
