Anna & Keramiken!
På tisdagar går jag på keramikkurs, det är således veckans bästa dag!
Jag älskar att få göra saker med händerna och extra roligt att få göra nått som liksom bara är för mig, bara för att jag ska ha roligt. Det ska inte säljas eller visas upp. Fast nu visar jag ändå haha!
Förra gången jag gick kursen gjorde jag en massa små vaser och händer och kaniner och allt möjligt, men den här gången ville jag göra nått stort, nått som tog lång tid och som jag fick pyssla med länge. Så jag bestämde mig för att försöka göra ett ansikte.
Jag pinnade tusen bilder på instagram för inspiration, hur jag skulle gå till väga, låg vaken på nätterna och tänkte ut hur det skulle vara smidigast att göra, hur mycket en näsa egentligen står ut och såna där viktiga saker.
Jag gick all in med andra ord!
Sen var det kursstart och redan när jag skulle börja forma själva klumpen som skulle bli ansiktet insåg jag att det här kommer bli svinsvårt!
Men, sakta men säkert jobbade jag mig fram. Min tanke var att jag ville göra en skulptur av en arg tjej.
Tror att alla mina år som porträttecknare ändå hjälpte en hel del, trots att det är väldigt mycket svårare när det ska vara tredimensionellt. Vad jag också hade svårt med var att göra det bland folk, så svårt att skapa nått när andra ser på. Jag vill hela tiden ursäkta mig och säga att jag inte är klaaaaaaaaaaaaar än, det ska till en haka osv, men det är nog mest i mitt huvud det känns svårt och ovant.
Såhär såg hon ut efter första kurstillfället. Utan underläpp och haka, men väldigt arg. Och med för stor näsa.
Sen låg jag sömnlös i en vecka igen för att klura ut hur jag skulle få henne på rätt köl igen. Hon kändes helt enkelt fel.
På det andra tillfället bestämde jag mig för att inte göra henne arg, så jag tog bort de tydliga ögonbrynen och skar av näsan och byggde en ny, mindre. Hon fick en haka, större kinder och mer panna också.
Och öron! Fy, öronen var tråkiga att göra men svårast av allt har ändå varit munnen, är fortfarande inte helt nöjd med den.
Här tyckte jag ändå hon började bli fin, mycket snällare och mer mänsklig än vid första omgången.
Tredje gången var det dags för det kritiska momentet att skära av toppen av huvudet för att kunna göra henne ihålig inför bränning! Så nervöst att bara skära rakt igenom! Kände mig som en blandning av styckmördare, plastikkirurg och hjärnkirurg. När väl hjässan var av så gröpte jag ur henne så hon inte längre skulle vara solid och sen satte jag tillbaka huvudet och dolde skarven.
Sen var det dags att ge henne hår! Jag visste att jag ville att hon skulle ha lilla My knut och tyckte att hon även skulle ha en större lugg så det hände lite där fram också. Passade även på att bygga ut bakhuvudet ordentligt här.
Jag gav henne en ny längre hals och en aning om axlar. Satte på huvudet lite snett med flit för att få mer känsla. Hade hon bara stitrrat rakt fram hade det känts så…..skulpturigt på nått sätt.
Jag har också gett henne ögon som ni ser, inte bara hål som hon hade tidigare.
Imorgon är det dags för nästa sittning, jag vet inte om hon är klar eller om jag ska gå över alltihop igen. Men risken är kanske att man petar sönder om man gör för mycket?
Men kanske att hon ska få en sjal i håret också……kanske.
Om Att Längta Hem!
Min stora skräck i livet är att bli gammal och känna att jag bott hela mitt liv på fel plats. Eller att det ska hända mamma något och så har jag slösat bort alla år jag kunde haft ihop med henne.
Hade det varit bara jag hade jag flyttat tillbaka till Värmland imorgon.
Men det är inte bara jag.
Varje gång jag kommer dit, oavsett var än i Värmland jag befinner mig, så blir jag alldeles varm inuti. Som att allting i mitt röriga inre hamnar rätt.
Jag hamnar rätt.
Jag hör hemma i Värmland och jag längtar hem.
Nu har jag bott i Småland i tio år.
Jag kör fortfarande fel, kan inga hemliga utflyktsmål och skulle aldrig kalla mig smålänning.
Hur gör man när man är en familj där den ena parten är så djupt rotad på ett ställe och den andra precis lika hemmakär på ett annat?
Hur gör man en kompromiss?
Jag föreslog en plan, fem år, eller kanske tre. Man flyttar, ger det tre år och trivs man inte så flyttar man tillbaka.
Rimligt tycker jag, eller?
Hur har ni gjort, när hjärtat längtat hem?
Saker Jag Blir Provocerad Av!
Emil tycker att jag alltid blir alldeles för upprörd och provocerad av småsaker och det har han alldeles rätt i. Jag blir superirriterad på saker som inte spelar någon som helst roll. Här är en liten lista:
- Mammagalan. Blir lika provocerad varje år, även om det är en jättefin sak förstås. Men det är ett gäng kändismammor, i stort sett samma personer varje år som får prata med andra ”uuuuuuuurhärliga” mammor och så vinner de priser för årets mamma osv. Det gör att jag varje år känner mig liiiiiite sämre som mamma än innan. För att jag inte är på någon glittrig fest och dricker skumpa, utan sitter hemma bland vällingpulver och färdigköpta köttbullar. Inte årets mamma i år heller alltså.
- Tvålar från Lush. En del är ju som besatta av de där oformliga tvålbitarna som fullkomligt stinker! Kan inte ens gå förbi affären på gatan utan att få ont i huvudet!
- Att man alltid glömt någonting när man sätter sig och ska äta och således måste resa på sig igen. Varje. Jäkla. Gång. En sked till potatisen, ta fram smöret, hälla upp kaffet osv osv i all oändlighet.
- Alla events jag inte är bjuden på.
- Folk som använder slagord i allt för stor utsträckning. Balle, frulle, chirre……
- Allt jag hittat på loppis, hållit i och sen avfärdat för att sen se någon annan köpa och ångra mig gruvligt. Senast var det en hatt från Chanel och jag ligger fortfarande vaken och tänker på den där jävla hatten.
- För lite sås. Är man på restaurang och såsen får plats i en äggkopp på sidan av tallriken, så är det definitivt för lite! Vem har någonsin varit nöjd med en äggkopp sås?! En stor jäkla slev ska det va, minst!
- Stora vinglas med lite vin i. Mycket bättre med små vinglas med mycket vin i. Även om det är samma mängd så känns det ändå så mycket härligare med ytspänning.
- Skavsår. Jag blir på riktigt provocerad av skavsår! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?! Tänker jag varje gång.
Sååå, det var det. Nu känns det genast bättre.
Stig Ett År!
Åh jag hinner aldrig blogga längre! Jag hinner ingenting om jag ska vara ärlig.
Det är ett heltidsjobb bara att försöka få ihop livet känns det som.
Att träna, jobba, vara mammaledig, leka, laga mat, teckna, städa, djupandas och allt däremellan.
Att vara mammaledig åt en ettåring är sannerligen ingen semester.
Ja just det, han har ju alltså hunnit fylla ett år, vår lilla Stig!
För att summera detta år som tvårbarnsmamma, skulle jag säga att det är hundra gånger lättare än förra gången!
Förra gången kändes det så himla stort att bli förälder, men den resan var ju redan gjord den här gången, så det gick liksom så lätt.
Stig är för övrigt en ganska enkel person, han är glad för det mesta, om än sjukt högljudd när det vankas mat. Han är nämligen konstant hungrig, fast han gråter aldrig.
Han har mycket mer humör än sin bror men det kanske krävs när man är yngst.
Jag tycker det här året har gått så himla fort, nu ska jag försöka suga ut det sista av föräldraledigheten. Den 1 mars börjar Stig på dagis och fram till dess vill jag försöka ta många långa promenader med vagnen, läsa miljoner böcker för honom och sova långa middagar ihop.
Min lilla kille, så otroligt glad jag är över dig!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
