Jag skulle ljuga om jag sa att vara gravid är en enda dans på rosor och rosa fluff moln. De första månaderna var jag totalt livrädd för hur allt skulle bli och hur det skulle gå, sen mår man ju som ett överkört plommon också, men det är en annan femma.
Här är tio saker jag är livrädd för när det kommer till graviditeten eller hur det är att få barn:

* Jobbet. Det här har varit och är min absolut största oro (även om den börjat lugna sig något). Är man som jag, frilans, kan man inte bara vara hemma ett år eller två, dricka kaffe, promenera och ta hand om bebisen. Då faller liksom hela grejen jag jobbat så himla länge för. För det första så VILL jag inte sluta jobba. Jag älskar mitt jobb och skulle få spader av att gå hemma utan att jobba så länge.
Så min plan är att försöka varva detta med Emil, att jag är hemma tre dagar i veckan och han är hemma de andra två. Jag kommer flytta hem mitt kontor och jobba hemifrån, så när jag är ”på jobbet” så är jag ju egentligen hemma så jag kan amma och sådär, men de dagar jag jobbar så får Emil ta allt det andra så jag slipper springa ifrån hela tiden.
Jag hoppas det går att lösa på något sätt för bara tanken på att inte få jobba gör mig superstressad och faktiskt en smula deprimerad.

* Att allting ska bli annorlunda. Jag är inte dum, jag förstår att allting blir annorlunda när man får barn. Men det är samtidigt väldigt skrämmande. Att det helt plötsligt ska finnas en till som är med hela tiden. Aldrig mer bara jag och Emil. Detta kommer såklart också bli en fantastisk grej. Men en läskig och fantastisk grej.

* Det ekonomiska. Detta verkar alla blivande mammor och pappor oroa sig för, men jag har det knapert redan innan så att skära ner ytterligare kommer bli en prövning, helt klart! Men det mesta går ju att köpa på loppis och blocket och sålänge man pussar ihjäl sin bebis så ska det nog gå bra, även om man inte har råd med en barnvagn för tiotusen.

* Kroppen och psyket. Jag är livrädd för att det ska bli för mycket, att jag inte ska palla med och att jag kommer ångra mig. Jag är van att ha min egentid och prioritera mig själv, att vara ensam och gillar när det är knäpptyst. Antar att alla de sakerna är sådant som måste prioriteras bort när det kommer en liten. Men det är nog så att allt är värt det när det väl kommer omkring sen. Men det skrämmer mig iallafall.

* Ensamheten. Jag gillar att vara ensam, älskar det till och med. Men att vara ensam hemma med en liten bebis, ute på landet med bara skog så långt ögat når, det känns överväldigande. Jag har väldigt svårt att se mig själv sitta i ett barnvagnsgäng och dricka kaffe ihop med tio andra mammor och har svårt att tro att jag ens skulle uppskatta det. Men att ha någon hade varit fint.

* Att min mamma bor trettio mil bort. Jag skulle kunna hugga av mig ena armen för att få ha min mamma i samma stad. Kunna äta lunch ihop, gå promenader ihop och få hjälp och stöd när allting känns överväldigande.
Jag skulle göra precis vad som helst, kan knappt föreställa mig hur det ska gå utan henne nära.

* Få barn utan min pappa. Tänk att få något så gigantiskt stort som egna barn och inte kunna få dela det med sin egen pappa. Han hade blivit så himla glad, älskat sönder den lilla bebisen, satt upp bilder på den på sitt kontor och sagt till alla han mötte att han minsann var morfar åt världens finaste lilla bebis.
Nu blir det inte så för min pappa finns inte längre och det är så ofantligt sorgligt att inte få dela det bästa som finns med honom.

* Att det ska hända något. Det sägs att man kan pusta ut lite efter vecka 12 och kanske lite mer efter vecka 24. Men ändå finns det så himla mycket hemskt som kan hända. Det är för stort för att ens orka tänka på. Så jag försöker låta bli så gott det går.

* Att något ska hända Emil. Sen min pappa dog har jag förstått att vi människor inte är odödliga som jag nog inbillat mig hela livet fram tills nu. Jag trodde på något naivt sätt att alla skulle leva för evigt.
Jag är evigt tacksam att jag ändå fick ha min pappa under hela min uppväxt, då när man behöver en pappa som mest. Men alla har inte sådan tur. Jag hoppas verkligen att min bebis ska få ha både mig och Emil i minst hundra år framöver.

* När liten blir stor. Stackars alla små tonåringar och stackars alla barn som måste gå i skolan! Jag hade aldrig velat gå på högstadiet igen och skulle nog bli djupt deprimerad om någon tvingade mig att göra om det. Att jag nu ska få barn som ska behöva gå igenom allt det där känns väldigt jobbigt. Att jag inte kan få försvara och skydda hela livet. Att andra ska komma och lägga sig i och vara dumma och elaka. Det förmår jag inte tänka på. Tur att det är några år kvar till dess.

Sju månader.
Sju månader efter den där hemska dagen på akuten, med blodet och den där fastetsade bilden av en ultraljudsmonitor som ekar tomt.
Sju månader av gråtsamtal till kvinnokliniken och hjälplösa försök att trösta från otaliga barnmorskor och de eviga, hemska, bedrövliga orden ”försök att inte tänka så mycket på det, då går det bättre!”.
Sju månader av hopp och förtvivlan, oändliga tårar och försök att verka glad och innehållslösa lögner som ”vi tar det som det kommer” till vänner som frågar hur det går.
Sju månader av googlande ”gravid trots mens”, ”hur långt tid att bli gravid efter missfall” och ”hur tidigt kan jag ta ett gravtest” osv. osv. osv….

Sju månader och tretton graviditetstest fattigare, så kom det där strecket….
Önskar jag kunde skriva plusset, för det låter mer på riktigt, men jag hade vid det här laget inte längre råd med de dyra, fina graviditetstesten som visar plus, så jag körde på den billigare varianten, som visar två streck om man har oändlig tur (även här hann jag googla en hel del ”om jag håller upp testet mot ljuset, som legat i urin i 24 timmar, kanske jag ser två streck, är jag gravid då?”…det är man aldrig tyvärr)
Men så tog jag ett test, alldeles för tidigt för att det skulle kunna visa något, men som på rutin och jag var ensam hemma så jag behövde inte säga till Emil att jag tagit det, kunde bara lägga det längst ner i soppåsen som alla andra månader och låtsas som ingeting.
Tog testet, la det på nattduksbordet och glömde nästan bort det, för jag visste att det ändå skulle visa en ruta med ett streck i, som ett hån mot mina hjälplösa försök att få det där andra strecket.
Sen kollade jag, utan att lyfta upp det. Såg det liksom från sidan. Hann tänka: från den här vinkeln skulle man nästan kunna tro att det är två streck…
Lyfte upp det, kollade igen, och igen, och igen. Två klara, tydliga streck. Fem dagar innan det ens skulle gå att ta ett test.
Två streck. TVÅ!
Ringde till Emil och sa: jag tror du måste komma hem, det har hänt någonting…..jag tror….jag är med barn!
Han vågade inte tro på det, inte när det var så tidigt. Det vågade knappt jag heller. Inte efter sju månader utan streck.
Väntade nervöst de där fem dagarna, gick på toaletten för att dubbelkolla att jag inte blödde säkert en gång i halvtimmen i fem dagar.
Inget blod.
När fem dagar, som kändes som fem år, gått, så tog jag ett nytt test.
Två streck. Två tydliga streck på en gång. TVÅ!

Ringde till kvinnokliniken igen, även denna gången med skakig röst och fick prata med en av barnmorskorna som hört mig gråta tidigare.
Jag lyckades få fram att jag minsann är med barn och att jag blivit lovad ett tidigt ultraljud.
Fick en tid tre veckor senare och hon avslutade samtalet med orden: vi får väl se om det håller i sig tills dess.
Tre veckor gick, i snigelfart och hennes ord ”vi får väl se om det håller i sig” ekande i huvudet.
Det höll i sig. På ultraljudet var det en liten grå fläck, men inget hjärta kunde hon se.
Hem igen, googla ”hur tidigt ser man hjärtat”, ”kan det gå bra trots att inget hjärta syns?” osv. osv. osv.
Ny tid, sega fyra veckor av sömnlösa nätter och ett evinnerligt klämmande på brösten, för visst måste de väl vara lite ömma fortfarande? Lite? Om jag klämmer hårt då?
Nytt ultraljud. En större fläck. En fläck som pulserade och som viftade med sina små paddelarmar.
Vårt yngel! Vårt embryo! Vår bebis!

Vecka tolv var min skräck. Det var då den förra resan tog slut. Veckan då man ska kunna andas ut, jubla, berätta och klappa på magen.
Vecka 12 kom och även nu fick vi gå på ultraljud. Där inne låg någon som gjorde kullerbyttor och visade stolt upp sina korta små simhudsfingrar, med små krokiga ben och för stort huvud.
Vår lilla någon fanns kvar.
Vår lilla någon FINNS kvar.

Nu har halva tiden gått. Halva graviditeten är förbi och jag vågar nästan andas ut.
Iallafall lättare dra efter andan.
Varje liten knuff där innifrån, med de små krokiga benen och de där små händerna känns som himmelriket.
På riktigt.
Nu är det på riktigt.
Vår bebis.
Som vi gett upp hoppet om, som vi sa till varann att det kanske får gå bra ändå, utan bebis, man måste ju faktiskt inte ha barn, som vi motvilligt la på hyllan.
Nu har halva tiden gått och inte en minut av den tiden har jag tagit någonting för givet, alltid vetat att det här är större än jag vågat hoppas på. Att lilla någon därinne inte är det minsta självklar.

Tänk alla gravidmagar jag sett och hatat, jävla gravidmagar till att synas överallt, att jag inte kunde få gå ut utan att bli påmind om min egen, platta mage.
Nu sitter jag här och klappar på min egen jävla gravidmage.
Fy fan för lyckliga mig!