Nu är jag tillbaka igen, en liten son rikare och en stor gravidmage fattigare!
Finns ju inget bättre sätt att komma tillbaka från några veckors uppehåll än att dra till med en förlossningsberättelse, eller hur?!

Sååå, var börjar man när man precis fått barn?
Dagen innan mitt beräknade datum för förlossningen var jag inne på kontroll hos min barnmorska. Jag var totalt inställd på att gå över två veckor och var minst sagt förbannad över det.
Ville inte gå på kontroll.
Ville inte vara gravid mer.
Ville inte förklara att jag snart hellre hoppade ut genom fönstret än att sitta där igen och räkna veckor och dagar.

Min barnmorska gjorde en hinnsvepning, skulle säga att det var den sjätte eller sjunde i ordningen, så kan väl inte direkt påstå att det funkat på mig.
Sen gick jag hem, sur och trött i vecka 39+6.

Sen blev det då dagen D, den 9 oktober som vi var beräknade till.
Emil väckte mig när han skulle till jobbet vid halv sju på morgonen och då kände jag lite molvärk och sa till honom att det kändes som att nått var på gång, men jag var inte särskilt hoppfull eftersom jag känt så innan utan att det kommit den minsta antydan till bebis för det.
Han åkte till jobbet och jag åkte och lämnade Knut på förskolan.
Lite ondare gjorde det nu, men inget som kändes särskilt regelbundet eller katastrofont.

När jag kom hem ringde jag ändå till förlossningen och de tyckte jag kunde komma in för en kontroll, så jag bad Emil komma hem och följa med.
Där satt vi, med vår stora BB-väska, champagnen nerpackad och barnmorskan kände och kollade.
Jo, det var eventuellt på gång, men inte igång så att säga.
Så vi blev hemskickade.

Vid det här laget var jag så jäkla uppgiven. Tänkte att det nog inte blir nått barn alls, jag kommer vara gravid tills jag fyller fyrtio eller tills jag eventuellt exploderar.
Så vi åkte hem.
Jag sa åt Emil att han inte fick åka tillbaka till jobbet för visst fasen gjorde det ont nu.
Värkarna kom med fem minuters mellanrum ungefär och varade runt 50 sekunder.
Vi satte på en film men efter tjugo minuter stod jag inte ut längre, det gjorde så in i helskotta ont, så Emil fick ringa upp till förlossningen och fråga om vi fick komma tillbaka, för jag var inte kapabel att prata alls vid det här laget.

Väl uppe vid sjukhuset hittade vi ingen parkering så jag fick stå och djupandas och småskrika mot en pelare medans Emil körde runt och letade. En man kom fram och frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp, men när jag svarade att jag födde barn skyndade han snabbt iväg med ett ”lycka till!”, haha!
Till slut kom Emil och vi kom upp till förlossningen igen.
Mycket riktigt, nu var det igång på riktigt och vi fick flytta in till ett förlossningsrum.
Jag frågade om det skulle vara såhär nu i flera dagar men barnmorskan intygade att den här bebisen kommer idag.
YES! Vilken enorm lättnad, jag var liksom färdig (förutom den värsta biten då, ehum)

Vi kom in klockan 13.20 och jag bad om en epidural direkt.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag inte ville ha det, men det ändrade jag mig om ganska omgående.
Varför plågas när man kan slippa tänker jag, ingen tycker att du är bättre eller sämre om du föder med eller utan bedövning.
Så vi körde på bedövning helt enkelt.

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så vidrigt att sätta nålen från förra gången jag födde barn och det var precis lika obehagligt denna gången.
Det liksom knakar mellan kotorna när de trycker in den. Så bedrövlig känsla, men det vägs upp av att man kort därefter svävar på moln eftersom ingenting gör ont!
Så där satt vi, Emil och jag. Pratade om hur det skulle bli i godan ro medans jag studsade på en pilatesboll och sög i mig lustgas då och då.

Efter en stund började värkarna bli mer intensiva igen och lustgasen förvandlades till ett nödvändigt ont. Tycker nästan den är mer effektiv att det inte hörs när man skriker lika väl om man gör det i munstycket, som att själva gasen har nån effekt.
Nu kände jag att nu jäklar kommer han nog. Klockan 16.30 sa jag att innan 17.30 är han ute, det känner jag.
Barnmorskorna kom in, kollade värdena och insåg att nått va fel. Jag fick lägga mig på sidan, på andra sidan, upp med benet, ner med benet, byta sida igen och sen såg jag i ögonvrån att hon tryckte på larmknappen.
Sen gick det fort, hela rummet fylldes med folk och barnmorskan eller läkaren eller vad det nu var sa åt mig att nu måste du få ut bebisen!
Jag som knappt ens hade börjat!
Så fyra krystvärkar senare var han ute (medans jag avgrundsskrek i lustgasmasken) och värdena gick upp igen.

Det visade sig att han haft en knut på navelsträngen och när han skulle ut så drogs knuten åt och hans syre försvann och pulsen sjönk.
Väldigt dramatiskt alltihop men jag fattade nog inte hur illa det kunde gått som tur va och efteråt kändes det nästan som de ville tysta ner det hela, för att inte oroa mig i onödan.
Men nu var han ute!
Alldeles hel och frisk och stor!

Stig.
Född 17.20
9/10 2018
Vecka 40+0
52 cm lång
3765 gram
Perfekt!

Efteråt var jag helt slut.
Ville bara sova och vara ifred.
Jag fick två små tabletter för att amningen skulle avstanna.
Emil satt med Stig i famnen ända tills vi rullade in på BB där vi somnade alla tre.
Vid lunch nästa dag åkte vi hem till en mycket stolt och fin storebror!

I fredags åkte jag in till förlossningen med tron om att Småtting eventuellt vänt på sig igen.
Det visade sig att det hade han inte, utan låg med huvudet ner precis som innan. So far so good.

Barnmorskan frågade hur jag mådde och jag sa att jag var så vansinnigt trött på att vara gravid, att jag liksom inte hade någon ork till någonting längre. Dessutom har jag fått så jäkla ont i fingrarna de senaste veckorna, kan inte böja dom ordentligt och allt där man måste greppa gör ont.
Hon förde fram denna informationen för läkarna och vips stod det två grönklädda läkare i mitt rum.
De sa att de inte startar en förlossning såhär tidigt (37+2) men att de kunde tänka sig att göra en hinnsvepning för att se om kroppen själv ville starta förlossningen då.

Jag har aldrig gjort en sådan förut, men hört talas om det och i de allra flesta fall sätter förlossningen igång av det så jag var mer än villig att prova.
Svepning, skulle jag väl kanske inte kalla det, snarare brutalt våld mot mitt stackars inre!
Läkaren trycker alltså in fingrarna i livmoderhalsen och försöker känna på fosterhinnorna och bebisen huvud, som jag förstod det. Allt för att reta igång förlossningen.
Detta gjordes alltså TVÅ gånger, eftersom den ena läkaren var ny och skulle lära sig, så gjorde de varsin gång.
Aj.

Men det var ju snabbt överstökat så jag fick åka hem direkt efter.
Under dagen och kvällen hände det inte mycket mer än att det ömmade lite men det kan man ju förstå efter en sådan behandling.

Morgonen efter lossnade dock slemproppen (kan mycket väl vara det värsta ordet i svenska språket) i omgångar under dagen och har nu gjort det i två dagar.
Igår hade jag lite värkar men inget ihållande, bara kraftiga hugg då och då.
Men nu väntar jag spänt på att vattnet ska gå när som helst och det känns liksom i kroppen att något är i görningen så att säga.

Så himla spännande detta!
På onsdag ska jag på kontroll igen och har han inte kommit då så ”sveper” dom igen.
Kom igen nu Stig, vi längtar efter dig!

Nu ska jag åka hem från jobbet, skulle bara hit och hämta en sak och det känns lite risky att vara ute och spatsera såhär när vattnet kan gå när som helst!

Ursäkta min frånvaro, har legat hemma i soffan och tagit igen mig i några dagar. Ibland behöver man göra det, speciellt i lägen där man väger cirka hundra kilo mer än i vanliga fall.

Igår hade jag tid hos mvc. Ett helt vanligt rutinbesök.
Jag berättade att jag trodde han låg i säte och barnmorskan började klämma och känna på magen. Neeeejdå konstaterade hon, det är huvudet som är ner, det känner jag allt.
Men för att vara på den säkra sidan så dubbelkollade hon med ultraljud och visst var det rumpan som låg nedåt!
Vilken magkänsla man har ändå, kände ju på mig att det var fel.

Så det var bara att bege sig direkt upp till förlossningen för att försöka göra ett vändningsförsök.
Jag ringde efter Emil som fick åka från jobbet och vara med, sådana saker vill jag helst inte göra själv.
Jag hade läst på en hel del om vändningsförsök, både lyckade och skräckhistorier och kände instinktivt att jag inte ville göra det.
Jag tyckte vi kunde boka in ett kejsarsnitt och plocka ut honom istället men så enkelt var det visst inte.
Flera barnmorskor förklarade hur vändningen skulle gå till, de pratade om hur stort ingrepp det är med kejsarsnitt och att det alltid är bäst att föda vanligt om det går.
Jag var minst sagt svårövertalad.

Men så kom det in en läkare som mer pratade klarspråk, lät mig säga vad jag tyckte och hur jag ville ha det och efter att jag pratat med henne bestämde jag mig för att ge vändningen ett försök.
Jag gillar när läkare är tydliga, inget himla daltande och mes-fasoner. Säg som det är bara!

I vilket fall som helst så fick jag en kanyl i armen där det sprutades in bricanyl vilket gav mig en superhög puls på en gång och det kändes som jag precis sprungit flera mil trots att jag låg still i sängen, SÅ SJUK KÄNSLA!
Medicinen får man för att livmodern ska slappna av och göra vändningen lättare.
Två barnmorskor och två läkare bevakade det hela noggrannt med ultraljud, hjärtljud osv, så det kändes tryggt.
Sen satte en av läkarna igång och knuffa runt bebisen, ganska hårdhänt och det här kändes ju hur konstigt som helst och var ganska obehagligt men snabbt överstökat. Bluuuuoooppp så låg han med huvudet ner!

Sen bevakades hjärtljuden i ungefär en timme efteråt för att se om han mådde bra där inne, men det var inga problem.
Nu återstår det alltså att se om han håller sig åt det här hållet.
De senaste tre veckorna har han nämligen legat på tvären, med huvudet nedåt och sedan i fullt säte, så han är minst sagt en rörlig bebis!

På onsdag har jag en ny tid på förlossningen, skulle han då ha vänt sig om igen så gör de ett nytt vändningsförsök och sedan direkt efter sätter de igång förlossningen!
Så spännande! Han kan alltså vara här om en vecka!
Ligger han kvar som han gör nu, så låter de honom ligga tills det kommer igång av sig själv och går det inte att vända så blir det snitt.

Om man räknar på hur länge Knut låg i magen, så föddes han imorgon, i vecka 37+1. Vi får väl se om lille Stig kommer före eller efter.
Jag tippar på att han kommer om fyra-fem dagar.
Men jag har haft fel förr…..

Enligt min app är det 30 dagar kvar till förlossning, jag är i vecka  36 (35+4) och har klarat av 89,3% av graviditeten.
Jag däremot tror att bebisen kommer inom tio dagar.
Jag skulle ju äta medicin för att hålla bebisen på insidan fram till vecka 38 (37+0) men mådde så himla dåligt av dom, blev helt slut i huvudet, orkade inte göra någonting. Det är en medicin som sänker blodtrycker och mitt är redan lågt så jag blev helt enkelt inte särskilt bra av de där tabletterna.
Jag ringde förlossningen och frågade om det räckte med att jag åt dom i en vecka till men hon tyckte jag kunde sluta redan nu, så  nu är det alltså ingenting som hindrar att han kommer när som helst!

Sist jag var på kontroll hade han dessutom vänt sig med huvudet nedåt, fast nu tror jag faktiskt att han ligger på bredden igen. Men det lär vi väl märka tid nog.
Nu är det verkligen inte lång tid kvar och det känns så himla härligt!
Det börjar bli ordentligt tungt nu och mina fötter ömmar och att vända sig i sängen är som ett mindre träningspass!
Längtar så innerligt efter att få sova på mage!

Det är konstigt, jag har känt mig så himla stor och klumpig och ful hela graviditeten men nu på slutet känner jag mig riktigt fin. Det känns som det är mest mage nu och inte så himla mycket annat.
I somras när det var så varmt samlades det så mycket vätska som gjorde att jag kände mig mycket mer som en ballong än jag gör nu.

Annars då, jo jag hade bestämt mig för att bara jobba någon dag den här veckan och sen faktiskt gå på mammaledighet, men det är så roligt på jobbet just nu att jag inte riktigt kan slita mig.
Så jag är kvar en stund till, får väl känna efter varje dag istället och se om jag orkar eller inte.
Tänk va, att jag snart är tvåbarnsmamma och kan ta djupa andetag, knyta skorna och sova på mage igen.

Livet va!

Natten till fredag vaknade jag av att magen gjorde ont. Varje gång jag vände mig om i sängen så fick jag onda sammandragningar och plötsligt så ”låste” sig magen, den var stenhård och alldeles bred och VÄLDIGT obekväm!
Jag gick upp i hopp om att lite vankande skulle få det att släppa, men det blev bara ännu värre.
Eftersom jag visste att han låg åt fel håll så ringde jag upp till förlossningen och de sa att jag skulle komma in direkt!

Jag väckte Emil och sa att jag åker upp till förlossningen, jag tyckte att han och Knut kunde stanna hemma så länge, så kunde jag ringa om det var skarpt läge.
Väl uppe på förlossningen visade det sig att det var ganska skarpt trots allt, värkarbetet hade börjat och på ultraljudet visade det sig att Småtting inte bara låg i säte, utan han låg helt och hållet på bredden!
Det sattes monitorer på magen, jag fick göra flera ultraljud och flera gynundersökningar där tappen mättes (som tur var så var den lång redan från början, men den hade börjat mjuka upp sig)
Sen fick jag en spruta i benet för att få värkarna att sluta och efter det var det lugnt i några timmar.

Vid det här laget hade jag ringt in Emil som inte bara hade lämnat Knut på dagis först, utan även stannat och köpt frukost, tagit med sig kaffe i termos och slängt ner en champagneflaska i BB-väskan.
Dock fick jag inte äta nått så han fick ha ensampicknick bredvid mig i sängen.
Efter ungefär två timmar började sprutan släppa och värkarna startade igen.
Det blev tal om att jag skulle åka ambulans till Jönköping, då de inte föder så små bebisar i Värnamo.
Jag fick en spruta till och en tablett som skulle få det att stanna av.
En specialistläkare gjorde ultraljud och konstaterade att allt såg bra ut och att ingenting var fel, dock kunde han inte förklara varför det startat.

Som grädde på moset skulle min storebror gifta sig på lördagen, så planen var att vi skulle åka till Uppsala redan på fredagen.
Läkaren sa att jag fick åka på egen risk, att det fanns sjukhus längst vägen, men om jag inte inte åkte skulle jag stanna på sjukhuset tills på söndagen.
Vi valde att inte åka.
För om förlossningen hade börjat i bilen så går det inte att få ut honom pga hur han ligger, så då hade vi riskerat att stryka med både jag och Småtting.
Så himla tråkigt att missa ett så viktigt bröllop, men ibland har nöden ingen lag.

När sprutan och tabletten verkat blev vi flyttade till gynmottagningen där vi fick ett rum.
Där satt vi sen och åt upp allt gott Emil haft med sig, kollade på ettan, tvåan och fyran, åt sjukhusmat och kollade på mobilerna tills surfen var slut.
Sen tjatade vi oss hem, vi såg ingen anledning att ligga kvar i flera dagar när det nu lugnat sig och dessutom bor vi precis vid sjukhuset!
Efter en stund fick vi ett ja så vi åkte hem.

Sen dess har magen känts lite skakig, den känns inte riktigt som innan och jag är lite mer beredd på att det kan hända när som helst nu.
Har fått tabletter jag ska äta två gånger om dagen tills vecka 37, för att förhoppningsvis hålla Småtting på insidan.
Men jag tvivlar på att han stannar där inne så länge, det känns som han är lika ivrig som jag på att han ska komma ut i vida världen!

Så spännande detta, att nu snart är han här!
Hon sa iallafall (trösterikt nog) att han nog inte stannar där inne till vecka 40 och han var en liten rackare, så jag behöver inte förbereda mig på att föda ut en jätte, vilket kändes väldigt skönt att höra.
Så välkommen ut när du vill Småtting, vi väntar med spänning på dig!