Tio Saker Som Skrämmer Mig!
Jag skulle ljuga om jag sa att vara gravid är en enda dans på rosor och rosa fluff moln. De första månaderna var jag totalt livrädd för hur allt skulle bli och hur det skulle gå, sen mår man ju som ett överkört plommon också, men det är en annan femma.
Här är tio saker jag är livrädd för när det kommer till graviditeten eller hur det är att få barn:
* Jobbet. Det här har varit och är min absolut största oro (även om den börjat lugna sig något). Är man som jag, frilans, kan man inte bara vara hemma ett år eller två, dricka kaffe, promenera och ta hand om bebisen. Då faller liksom hela grejen jag jobbat så himla länge för. För det första så VILL jag inte sluta jobba. Jag älskar mitt jobb och skulle få spader av att gå hemma utan att jobba så länge.
Så min plan är att försöka varva detta med Emil, att jag är hemma tre dagar i veckan och han är hemma de andra två. Jag kommer flytta hem mitt kontor och jobba hemifrån, så när jag är ”på jobbet” så är jag ju egentligen hemma så jag kan amma och sådär, men de dagar jag jobbar så får Emil ta allt det andra så jag slipper springa ifrån hela tiden.
Jag hoppas det går att lösa på något sätt för bara tanken på att inte få jobba gör mig superstressad och faktiskt en smula deprimerad.
* Att allting ska bli annorlunda. Jag är inte dum, jag förstår att allting blir annorlunda när man får barn. Men det är samtidigt väldigt skrämmande. Att det helt plötsligt ska finnas en till som är med hela tiden. Aldrig mer bara jag och Emil. Detta kommer såklart också bli en fantastisk grej. Men en läskig och fantastisk grej.
* Det ekonomiska. Detta verkar alla blivande mammor och pappor oroa sig för, men jag har det knapert redan innan så att skära ner ytterligare kommer bli en prövning, helt klart! Men det mesta går ju att köpa på loppis och blocket och sålänge man pussar ihjäl sin bebis så ska det nog gå bra, även om man inte har råd med en barnvagn för tiotusen.
* Kroppen och psyket. Jag är livrädd för att det ska bli för mycket, att jag inte ska palla med och att jag kommer ångra mig. Jag är van att ha min egentid och prioritera mig själv, att vara ensam och gillar när det är knäpptyst. Antar att alla de sakerna är sådant som måste prioriteras bort när det kommer en liten. Men det är nog så att allt är värt det när det väl kommer omkring sen. Men det skrämmer mig iallafall.
* Ensamheten. Jag gillar att vara ensam, älskar det till och med. Men att vara ensam hemma med en liten bebis, ute på landet med bara skog så långt ögat når, det känns överväldigande. Jag har väldigt svårt att se mig själv sitta i ett barnvagnsgäng och dricka kaffe ihop med tio andra mammor och har svårt att tro att jag ens skulle uppskatta det. Men att ha någon hade varit fint.
* Att min mamma bor trettio mil bort. Jag skulle kunna hugga av mig ena armen för att få ha min mamma i samma stad. Kunna äta lunch ihop, gå promenader ihop och få hjälp och stöd när allting känns överväldigande.
Jag skulle göra precis vad som helst, kan knappt föreställa mig hur det ska gå utan henne nära.
* Få barn utan min pappa. Tänk att få något så gigantiskt stort som egna barn och inte kunna få dela det med sin egen pappa. Han hade blivit så himla glad, älskat sönder den lilla bebisen, satt upp bilder på den på sitt kontor och sagt till alla han mötte att han minsann var morfar åt världens finaste lilla bebis.
Nu blir det inte så för min pappa finns inte längre och det är så ofantligt sorgligt att inte få dela det bästa som finns med honom.
* Att det ska hända något. Det sägs att man kan pusta ut lite efter vecka 12 och kanske lite mer efter vecka 24. Men ändå finns det så himla mycket hemskt som kan hända. Det är för stort för att ens orka tänka på. Så jag försöker låta bli så gott det går.
* Att något ska hända Emil. Sen min pappa dog har jag förstått att vi människor inte är odödliga som jag nog inbillat mig hela livet fram tills nu. Jag trodde på något naivt sätt att alla skulle leva för evigt.
Jag är evigt tacksam att jag ändå fick ha min pappa under hela min uppväxt, då när man behöver en pappa som mest. Men alla har inte sådan tur. Jag hoppas verkligen att min bebis ska få ha både mig och Emil i minst hundra år framöver.
* När liten blir stor. Stackars alla små tonåringar och stackars alla barn som måste gå i skolan! Jag hade aldrig velat gå på högstadiet igen och skulle nog bli djupt deprimerad om någon tvingade mig att göra om det. Att jag nu ska få barn som ska behöva gå igenom allt det där känns väldigt jobbigt. Att jag inte kan få försvara och skydda hela livet. Att andra ska komma och lägga sig i och vara dumma och elaka. Det förmår jag inte tänka på. Tur att det är några år kvar till dess.
Dagens Porträtt!
Jag har alltid sagt att jag helst inte tecknar barn, men jag behöver en ny utmaning så numera har jag bestämt mig för att tacka ja även till barnporträtt (fast förbehåller mig alltid rätten att tacka nej om det inte känns bra)
Idag tecknade jag det här porträttet, på oemotståndligt söta Tuva, som är dotter till eminenta bloggerskan Madeleine!
Nästan som någonting hämtat ur Majas Alfabet (min favorit!)
Återigen, tusen tack för alla kommentarer om bebisen och körkortet, som fortfarande strömmar in! Ni är ju för bra!
Idag var första gången jag kunde vakna och kolla ut och se att det var regnigt, men ändå inte behöva klä mig för att cykla! Åh lyckan med att få köra bil tilljobbet nu när det börjar bli kallt, oslagbart!
Idag ska jag teckna precis hela dagen. Eter en helg med total ommöblering av huset så är jag fullproppad med teckningsinspiration!
Vi flyttade min ateljé från övervåningen ner till gästrummet och min ateljé ska numera bli barnrum. Fast än så länge står bara en blöjhink och en massa brioleksaker där inne, i väntan på lite mer ork.
Nu, teckna!
Annas Körkort!
Ja men hur gick det med körkortet då?
Jo, körningen gick bra. Tyckte det var riktigt roligt och hade den bästa körskolläraren ever! Vi hade hur roligt som helst, älskar när man kan säga vad man vill och den andra fattar och spinner vidare.
Sen var det teoriprov och jag hade feber och låg på badrumsgolvet hemma hos mamma för att försöka svalka ner mig, ringde till Emil och grät över att jag var så sjuk när det var en så viktig dag, sen fick min mamma komma hem från jobbet och skjutsa mig till teoriprovet.´för det var så hiskeligt synd om mig.
Provet gick bra, även om min dator hängde sig TVÅ gånger så jag inte kunde komma vidare till nästa fråga! Hann få panik och bli genomsvettig och när jag väl klickade på ”rätta prov” hade jag bara en minut kvar!
Men jag klarade det med god marginal och var mäkta stolt vill jag lova.
Sen kom uppkörningen.
Började med 45 minuters uppvärmning med en ny kille jag aldrig kört med förut och dessutom ny bil. Han sa att om du kör såhär så är det inga problem att bli godkänd.
Toppen tänkte jag, sen satte sig tanten från trafikverket i bilen och jag kände på en gång att nej, det här var ingen typ som förstår sig på mig.
Det gjorde hon inte heller.
Precis allting gick fel, folk gick ut rakt i gatan, stod med varningsblinkers parkerade vid rödljuset och rullatorer och cyklar överallt. Sagt och gjort, jag körde som en kratta och blev på helt rätta grunder icke godkänd.
Gick hem och grinade och åt kräftor med mamma.
Mormor tröstade mig och sa att det nog var för att jag var så söt och att trafikverket tanten blivit avundsjuk. Haha, har svårt att tro att det berodde å det, men det var en fin tanke.
Ringde trafikverket redan när jag kom hem från provet för att kunna boka en ny tid för uppkörning, fast i Värnamo denna gång. Ingen tid förrän 7 november, en HEL MÅNAD!
Men det var väl bara att finna sig i det och ta den tiden då. Men sen ringde jag dagen efter och skulle ändra till trafikverkets bil istället för körskolans bil och då säger den ljuvliga människan på trafikverket att de fått en avbokning i Värnamo och har tid redan nu på torsdag (alltså idag)
TAGET, jublade jag!
Sen åkte jag hem och övningskörde som en tok med Emil, som stod på trafikverkettantens sida och sa att jag minsann var värdelös på att köra bil.
Så vi övade mer, övade på alla svåra ställen och backade runt alla hörn och körde vid alla trafikomläggningar vi kunde hitta.
Sen idag var det dags, på vingliga ben gick jag dit och möttes av en hel hög med nervösa artonåringar (man känner sig ofta ganska gammal i trafiksammanhang när man inte tagit körkort innan 18) och fick en såååå himla snäll kille som jag skulle köra med!
Han började med att säga, åh Anna ritar, det var en annorlunda mailadress, är du illustratör?
Redan här älskade jag honom! Sen fortsatte han prata om tatueringar och allt mellan himmel och jord och fick mig att slappna av totalt så körningen gick hur bra som helst!
Så summa sumarum, numera är jag en gravid och mycket stolt KÖRKORTSINNEHAVARE!!
Hurra för mig!
(fotograf: Jessica Silversaga)
Annas Plan!
Allts först och främst: T A C K för alla fina grattisönskningar och hurrarop, både här på bloggen och på instagram och facebook!
Kändes mycket verkligare helt plötsligt när man läste alla era fina ord, ni ska bara veta hur länge jag velat berätta det!
Igår var en stor dag, vi började med ultraljud, vårt fjärde faktiskt. Den lilla var envis och ville inte visa sig i profil, trots att ultraljudstjejen knuffade och bökade. Det måste hen ha ärvt från mig, envis som en gammal get.
Allt såg iallafall bra ut som tur var (tror alltid att bebisen ska vara död och vågar liksom aldrig hoppas trots att magen står rakt ut och att jag känner att det sparkar)
Sen åkte jag till kontoret och berättade för er om den glada nyheten och efter jobbet åkte jag och emil och hämtade världens finaste barnvagn som vi köpt!
Så nu står den i vårt vardagsrumm, en alldeles perfekt gammal Emmaljunga och det kändes så himla konstigt att rulla in den. Som att jag nästan inte hade tillåtelse att köra barnvagn riktigt än.
Sen satt vi där i soffan och glodde på vagnen och jag greps för en stund av panik. det är så himla stort allting och nu blir ingenting någonsin detsamma igen och det är åde underbart och skitläskigt på samma gång!
Såhär har jag iallafall tännkt angående bloggen och graviditeten och så småningom den lilla bebisen: jag vill inte bli en ”mammablogg”. Vill ha samma blogg som innan, fast med bebis kan man säga. Så vi lägger väl helt enkelt till en kategori som rör bebis och så var det inte mer med det, hur låter det?
Såklart vill jag visa alla pyssel och roligheter vi planerat och fixar med, loppisleksaker och sådär. Kanske också en och annan ”titta-vad-tjock-jag-är-outfit” också.
Kanske skriver jag om vad som skrämmer mig och vad jag ser fram emot, lite såna där saker som går varv efter varv i huvudet.
Jag tänker mig att allt ska vara som vanligt, fast lite extra allt kanske. Tror ni det blir bra?
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
